Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-20 22:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/j-k-rowling-ger-prov-pa-sin-magiska-formaga-i-julegrisen/

BÖCKER | RECENSION

J K Rowling ger prov på sin magiska förmåga i ”Julegrisen”

Bild 1 av 2 J K Rowling.
Foto: Rabén & Sjögren.
Bild 2 av 2 J K Rowling, ”Julegrisen” (Rabén & Sjögren).

J K Rowlings första barnbok efter Harry Potter handlar inte om trolleri men innehåller gott om magi. Berättelsen om ett förlorat gosedjur är ganska sentimental – men Rowling har alltid varit bäst när hon får oss att gråta, skriver Lotta Olsson som har läst ”Julegrisen”.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det är naturligtvis en världssensation när Harry Potters författare äntligen, fjorton år efter att hon avslutade serien om trollkarlslärlingen, kommer med en ny barnbok. Förväntningarna är oerhörda efter sju böcker som sålt i cirka fyrahundra miljoner exemplar.

Det blir ofta försäljningssiffror när man talar om J K Rowlings författarskap, som om den exempellösa framgången med Harry Potter bara ginge att mäta i pengar. Men det handlade naturligtvis om mycket mer: om en författare vars berättarförmåga drog med sig miljoner barn som slukade böckerna så fort de kom ut, som gjorde att svenska barn som inte stod ut med att vänta på översättningarna läste de engelska originalen, Harry Potter-klubbar och åratal av diskussioner om hur det skulle gå för Harry, vilken sida Snape egentligen var på, husalfernas position i samhället och huruvida Hermione var ett nidporträtt eller inte.

Och nu: en helt ny bok, som inte har ett dugg med Harry Potter att göra och dessutom berättas för yngre barn.

Ur J K Rowlings ”Julegrisen”, illustration Jim Field
Ur J K Rowlings ”Julegrisen”, illustration Jim Field

Det kommer naturligtvis att mätas mot Harry Potter ändå, och befinnas för lätt. De gamla Harry Potter-läsarna har vuxit ifrån sin barndoms stora kärlek, och Rowling ger sig i stället i kast med att försöka locka nya läsargrupper.

”Julegrisen” är till en början en förutsägbar och vanlig historia om barn och deras leksaker som har ett eget liv. Tänk ”Pinocchio” eller ”Nalle Puh”. Här handlar det om en gosedjursgris som Jack har haft och älskat så länge han kan minnas, LG (uttydes Lilla Gis, som Jack kallade honom som barn). Det handlar också om föräldrar som skiljer sig och gifter om sig, och om det omöjliga i att plötsligt behöva dela hemliv med tämligen främmande styvsyskon.

Det är klart att det går åt skogen, framför allt för gosedjursgrisen, som råkar ut för en katastrof på självaste julaftonskvällen. Jack är otröstlig: ersättningsgrisen är inte i närheten av att vara LG.

Vad ska han ta sig till? Som tur är kan den nya grisen ta med Jack till Förlorien, det land där alla borttappade saker hamnar. Förlorien visar sig vara ett tämligen komplext land ju längre Jack och Julegrisen kommer, ett klassamhälle där sockor, löständer, nycklar, leksaker, pass och annat dväljs i olika områden. Det handlar förstås om hur älskade tingen har varit, konstaterar Rowling och beskriver den modfällda avdelningen paraplyer som vet att ingen längre letar efter dem.

Och det är här Harry Potterläsaren kan känna igen Rowlings förunderliga förmåga att beskriva våra vardagsliv med magins hjälp. Det är fyndigt, roligt och ganska ofta sentimentalt. Rowling har alltid varit bäst när hon får oss att gråta.

Ur J K Rowlings ”Julegrisen”, illustration Jim Field
Ur J K Rowlings ”Julegrisen”, illustration Jim Field

I ”Julegrisen” upptäcker Jack att det inte bara är Saker som hamnar i Förlorien, på Ödslighetens slätt driver alla övergivna Ovanor omkring, och längre fram dyker en tappad Ambition och ett förlorat Hopp upp. Plötsligt får berättelsen ett drag av medeltida allegori, som i John Bunyans ”Kristens resa” där Trofast och Evangelium stöttar Kristen på den rätta vägen, där han hotas att gå ner sig i Misströstans kärr och annat förskräckligt.

Det är bara ett steg längre än i Harry Potter-böckerna, där Rowling skickligt lekte med namn och ljud utifrån ungefär samma premisser. Det fungerar överraskande bra även i ”Julegrisen”, för det är trots allt inte nödvändigtvis enkelt och svartvitt: egenskaper kan vara både goda och onda, och skenbart värdelösa Saker kan betyda mycket för sin ägare. I Förlorien finns dessutom Förloraren, den ondskefulla varelse som livnär sig på övergivna Saker och finner mest näring hos de riktigt älskade tingen.

Nej. ”Julegrisen” är ingen ny Harry Potter. Som tur är, för Rowling har redan en gång haft världsherravälde över barns fantasivärldar. Hon är värd att få utforska sin egen ovedersägliga berättartalang i lugnare tempo och utan succéns trumhinnespräckande jubel (bokstavligt: Rowlings trumhinna sprack en gång av Potterfansens hysteriska jubel).

Läs fler bokrecensioner och fler texter av Lotta Olsson.

Ämnen i artikeln

Böcker
Barnböcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt