Ja! Fast... nej. Det blir inte bra bara för att det är Marie-Louise Ekman

Ja! Tänker jag glatt när Marie-Louise Ekmans lilla barnbok ”Godnattsagan” landar på mitt bord. Så roligt att skriva om något som innovatören, konstnären, kulturanarkisten, feministen och stridbara före detta Dramatenchefen Marie-Louise Ekman skapat för barn. Hon som genom årtionden vävt samman kvinnoliv, sexualitet, maktförhållanden och så mycket mer i vad som ytligt betraktat lånar kolorit från glassbaren, men som, sedan den läckra färgskalan lockat till närkontakt, oftast delar ut en rak höger mot fördomar och förtryck. Som skildrar det liv som pågår bakom våra välkammade fasader och artiga fraser.

Fast nej! Så besviken jag blir över vad som öppnar sig innanför barnbokens hårda pärm, det med fin gräng och ljusblå kolorit. För lika förvånande och modig som Marie-Louise Ekman är i sin bildkonst, lika konventionell och – jo faktiskt – innehållslös känns hennes barnboksverk.

Jag tar det från början. I ”Godnattsagan eller Sagan om Rebecka och mormor” skildrar Marie-Louise Ekman en kvällsstund med sitt barnbarn Rebecka. Barnbarnet ber om sagor från Ekmans barndom, men mormor har svårt att minnas. Efter lite lock och pock drar hon ändå några av sina favoriter, de som handlar om råttor och kaniner.

Men Rebecka har tröttnat på de eviga figurerna. Ekman påminner sig då om de skrönor som en gång berättades för henne själv då hon vistades på barnkoloni, de som påstod att man kunde höra tomtarna prata med varandra bara man låg med örat tätt mot en stor sten.

Sedan glider samtalet in på Gösta. Marie-Louise Ekmans älskade make som nu varit död i fem år. Gösta som hade den plats i dubbelsängen där Rebecka nu ska somna. Ekman illustrerar placeringen på samma sätt som hon ofta gör även utanför barnbokens sidor, nämligen med pilar hit och dit. Just det är väldigt trivsamt. I en pils riktning kan det alltid finnas något roligt, ungefär som vid regnbågens slut. ”Och här ligger Rebecka” med vidhängande pil, lyfter den mest vardagliga säng till något extra med en omisskännlig ekmansk linjeföring.

Men det räcker inte. ”Godnattsagan” är ändå en berättelse för internbruk.

För verklighetens Rebecka, liksom andra i Ekmans krets, är det förstås fint att få läsa om en vardagskväll hos mormor. Men för 2023 års barn är det av begränsat intresse att, den sedan fem år döde, Gösta alltid var så nyfiken och frågvis och ville veta allt bakom alla knutar… och att ”Det tyckte Rebecka om och det tyckte mormor om och det tyckte en massa människor runtomkring om… Han var i alla fall känd på något vis …”

Om Marie-Louise Ekman hade lyft texten till ett gestaltande av såväl tomtesagorna, av en Gösta, eller vilken död och älskad anhörig som helst, och av samvaron mellan Rebecka och mormor, kunde detta ha blivit fantastiskt.

Visst var han det. Gösta Ekman, helt unik. Men för dagens femåringar ett okänt begrepp. Så hade det absolut inte behövt vara! Om Marie-Louise Ekman, i stället för att ha skrivit en bok som närmast liknar vad en kärleksfull anförvant kan nedteckna i sin dagbok, hade lyft texten till ett gestaltande av såväl tomtesagorna, av en Gösta, eller vilken död och älskad anhörig som helst, och av samvaron mellan Rebecka och mormor, kunde detta ha blivit fantastiskt. Inklusive alla roliga pilar hit och dit.

Jag ställer mig tveksam till huruvida Lilla Piratförlaget skulle ha givit ut manuset om det kommit från någon annan än den kända Marie-Louise Ekman. Det ställningstagandet är de knappast ensamma om att göra. Men så skönt det vore om förlag generellt började se mer till verkshöjd än till kändismarkörer.

Marie-Louise Ekman doppar ritstiftet i mormorskärlek när hon tecknar ”Godnattsagan”, men djupet saknas. Att hon måste gå upp och kissa och känna på ytterdörren och tänka på Gösta som ”ler säkert i sin himmel” är fint och personligt, men ändå mer som förströdda anteckningar från en kväll dit egentligen inte många fler än Rebecka är inbjudna.

Läs mer om barnböcker och mer av Pia Huss