Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-10-24 00:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/jag-tror-att-valdigt-manga-solister-ar-introverta/

01:29. Som violinist i Sveriges Radios Symfoniorkester har Malin Broman länge varit ett känt namn. Men det var i somras som hon blev viral på nätet.
Musik

”Jag tror att väldigt många solister är introverta”

Som violinist och konsertmästare i Sveriges Radios symfoniorkester har Malin Broman länge varit ett känt namn i både det svenska och internationella musiklivet. Men det var i somras som hon plötsligt blev viral på nätet med ett videoklipp där hon spelar Mendelssohns oktett för stråkar – alldeles själv.

I den bunkerliknande Berwaldhallen sitter Malin Broman och lyser upp ena hörnet av en grå soffa. Inte bara på grund av sin knallröda blus, utan för att hon utstrålar den sortens sprudlande energi. Att hon delar konsertmästarrummet med kollegor gör mitt coronasäkra val av mötesplats besvärande befriat från användbara spår av privatliv. Tre inramade gubbar på väggen, en karaff med vatten och en skål med frukt ger inga större ledtrådar.

– Om du öppnar skåpen där borta är det inte så sorterat, säger den västsvenska violinisten och skrattar.

Platsen vi befinner oss på är hennes ”lilla hem i Berwaldhallen” när hon har konserter eller repar med Radiosymfonikerna på kontorstid. Redan före pandemin fanns det ”riktiga” arbetsrummet hemma i Enskedevillan. Klassisk musik är trots allt inget typiskt nio till fem-jobb. Inte ens en ledig söndag med vardagspyssel i ”mysbyxor” är helt och hållet fiolfredad.

Foto: Nicklas Thegerström

– Nej, det är bättre att sprida ut saker och öva varje dag än att ta allt på måndag, konstaterar hon.

I drygt 20 års tid har Malin Broman varit ett flitigt förekommande namn i både det svenska och det internationella musiklivet. Inte bara som solist och musikalisk ledare, utan framför allt som kammarmusiker. Sedan 2008 är hon konsertmästare i Sveriges Radios symfoniorkester. Som sådan är hon orkesterns ”språkrör” och jag tänker spontant på ordet diplomat. Broman är inte den som sticker ut hakan, men hon vet vad hon vill uppnå med en spelstil som beskrivits som både ömsint och ohämmat vild.

Det karismatiska temperamentet syntes i sommarens virala videoklipp, där hon ”klonade” sig själv för att på egen hand framföra samtliga stämmor i Felix Mendelssohns stråkoktett. Tack vare skicklig videoredigering såg det ut som att åtta versioner av Malin Broman uppträdde tillsammans och coronaprojektet blev snabbt en internationell snackis. Det krävdes en pandemi för att klassisk musik skulle få samma slags spridning på nätet som populärkulturens Youtubefenomen.

Men privat undviker Malin Broman sociala medier.

– Jag försöker knapra lite tid där, säger hon.

Broman skrattar mycket när hon pratar och ler ofta när hon spelar. Under vårt samtal återkommer hon till de små stegens livsfilosofi som hon lärde sig redan som liten. Om det inte vore för ”farbror Sigge” hade hon kanske fastnat för något annat än fiol. Sigge Strand var en pensionerad klarinettist och violinist som fick för sig att han skulle starta en suzukigrupp utanför Kungsbacka. ”Är inte dina barn i ungefär rätt ålder?” undrade hans fru som jobbade ihop med Bromans mamma. Strand anammade japanen Shinichi Suzukis musikpedagogiska metod som går ut på att eleven ska lära sig instrumentalspel i små steg och ständigt bli uppmuntrad.

Foto: Nicklas Thegerström

– Han såg till att göra spelandet lustfyllt och fixade en turné till Tyskland, där vi åkte runt i en liten buss. Spelandet blev någonting man gjorde som ett lag.

Malin Bromans mamma var logoped och pappa forskare på tekniska högskolan Chalmers. Pappan var först motvillig, men blev snart djupt engagerad i dotterns spelande. Så pass att han själv gick in för att lära sig blockflöjt, läste böcker om akustik och försökte analysera musicerandet på sitt eget vetenskapliga vis hemma i villan. Bland annat gjorde han en tabell över olika kroppsdelar. Malin skulle sedan fylla i hur det kändes i till exempel fötterna när hon spelade.

– Jag tror att jag fyllde i två punkter, sedan gjorde jag revolt mot pappa. Men det analytiska sättet att tänka har jag haft med mig sedan dess.

I familjen fanns ett visst musikaliskt arv. Farfars bror hette Sten Broman, mest känd som extravagant programledare för ”Musikfrågan kontrapunkt”. Malin Bromans lillebror, som också spelade i Sigges suzukigrupp, bytte till altfiol och gick ett år på Musikhögskolan innan han fortsatte i sin pappas fotspår och valde matematiken vid Chalmers. På brorsans disputationsfest ”rev de av” en passacaglia tillsammans, men som barn musicerade syskonen sällan ihop.

Foto: Nicklas Thegerström

– Det är två år mellan oss och som tjej var jag ju hellre med mina vänner.

Tillsammans med sin fiolkompis tog hon redan som trettonåring tidigaste tåget till Köpenhamn varje lördag, hade violinlektion vid lunch och kom tillbaka hem på kvällen. Däremellan tränade hon kampsport.

– Jag var tyvärr inte den som satt i fiket och pratade om Beethoven. Nu kan jag tycka att det är hemskt att jag kanske hellre gick på bio än på konsert.

Efter intervjun skickar hon mig ett filmklipp från tv-programmet ”Tipsextra” med Ingvar Oldsberg. Där kliver en ung Malin Broman med allvarlig uppsyn ut på judomattan och fäller sin manliga svartbältade motståndare. Det slår mig att en violinist i vardande har mycket gemensamt med elitidrottare. Broman ”höll på med sin Paganini” och deltog i olika musiktävlingar. Liksom många andra stråkmusiker skippade hon gymnasiet och satsade på fortsatta violinstudier i Köpenhamn och sedan i USA. Som 21-åring träffade hon av en slump Simon Crawford-Phillips i Skottland – mannen som hon numera är gift med – och flyttade till London.

– Vi blev ihopsatta för att spela en konsert. Egentligen skulle jag ha varit solist med BBC Scottish Symphony Orchestra och blev jättebesviken när de skrev: ”Vi har inte råd med orkester, du får spela med en pianist.” Jag svarade att då ville jag ta med min egen. Men Simon var redan bokad. Vilken sabla tur!

Foto: Nicklas Thegerström

Tillsammans med cellisten Jesper Svedberg bildade paret Kungsbacka Pianotrio. En ensemble som närmast blivit en institution. Inte minst tack vare initiativet att starta Kungsbacka kammarmusikfestival, sedermera Change music festival.

– Alltså det där med att man blir förälskad i en pianist, och dessutom en bra sådan, var en jackpot. Vi spelar supermycket ihop och med trion var det fantastiskt. Sedan får man barn och så undrar man: ”Hur tänkte vi nu då?” säger hon och skrattar.

Malin Broman har alltid kunnat leva på musiken, men beskriver en tuff frilanstillvaro i London, sårbar långt före brexit och covid-19. Hon och maken hade ett fullspäckat schema med över 100 konserter var per år.

– Där var musiklivet så extremt på många sätt. Att musikerna behöver jobba så otroligt mycket för att överleva är inte bra. Men det skapade en sorts outtröttlighet, säger hon och menar att det motverkade allt ”snobberi”.

När dottern Maya föddes började det verkliga livspusslandet. Malin Broman var i gång med repandet redan fem sex veckor efter förlossningen. Hon fick hjälp med barnpassning av mamma eller svärmor och kunde amma i konsertpauserna.

– Om Maya hade haft kolik eller någonting hade vi behövt ordna livet på ett annat sätt. Men första tiden kände jag en extrem styrka av att både kunna spela och vara mamma. Sedan fick jag äta upp det efter drygt ett år när jag insåg att jag hade sovit och övat för lite under en ganska lång tid. Det är ändå en anspänning att gå ut på scen, konstaterar hon och säger att Maya samtidigt gav henne distans till karriären.

Foto: Nicklas Thegerström

Från att ha bott ”mitt i smeten” flyttade familjen sydöster ut till förstaden East Dulwich (”nu har det blivit jättepopulärt, men då kunde man ha råd”). Efter att ha bjudits in att spela i Radiosymfonikerna en vecka fick Broman så småningom göra orkesterprov som ledde till en fast tjänst. Efter två års pendlande lämnade hon slutligen Londonlivet, inte utan viss separationsångest.

– När jag var här i Stockholm tänkte jag hela tiden: ”Vänta lite nu, mitt andra liv då?” Men sedan började jag trivas så otroligt bra. Det var nya intryck, nya möjligheter och mycket som fick mig att långsamt känna att det här är något jag verkligen vill göra, säger Broman om jobbet som konsertmästare i Sveriges Radios symfoniorkester.

– Jag kommer ihåg att min första Mahlertvåa knockade mig i en vecka, fortsätter hon och beskriver symfonier som katedraler.

Men framför allt talar Malin Broman gärna om hur olika fysiska förutsättningar, kroppen och fingrarna, påverkar klangerna och säger att hon inte är främmande för att jämföra sitt fiolspel med en höjdhoppare. Mot den bakgrunden framstår det som fullständigt logiskt att hon under en period spelade innebandy och följde hockeyligan NHL när hon i omgångar besökte Kanada.

– Det finns ett underbart kulturcenter i Banff, där vi vistades under några månader. Därifrån åkte vi fem timmar upp till Edmonton för att se en match, berättar Broman och beskriver det spektakulära norrskenet hon upplevde på vägen tillbaka genom natten.

Foto: Nicklas Thegerström

Under pandemin då kulturlivet går på knäna är hon som anställd musiker lyckligt lottad. Även om publiken fått återvända först nu har Radiosymfonikerna hela tiden nått ut i etern via P2 och strömmat bildsändningar via Berwaldhallen Play. I mitten av mars skulle Klaus Mäkelä ha stått på pulten i Berwaldhallen. Men när virusvågen hindrade den finländske dirigentens framfart fick Broman hoppa in i hans ställe.

Samtidigt som hon själv spelade violin ledde hon Radiosymfonikerna med stråken i hand. ”En konsert för historieböckerna”, tyckte tyska radion om hennes bragdinsats i bland annat i Beethovens ”Eroicasymfoni”. Broman berättar om hur Sveriges Radios vd Cilla Benkö inskärpte behovet av att public service-orkestern fortsatte spela.

Hur ser du själv på den klassiska musikens roll i kristider?

– En av mina vänner jobbar på en intensivvårdsavdelning och det är klart att det är i ett sådant jobb som man verkligen hjälper till. Men jag hör folk säga vad kultur betytt för dem under den här tiden.

Vad betyder den för dig?

– Det är svårt att säga när man har spelat sedan man var fem och musicerandet har varit så roligt. Då blir kultur bara en del av den man är. Men nu när jag har egna barn som spelar kan jag se att det ger ett emotionellt utlopp. Hela processen av att lära sig ett instrument är fantastisk för disciplinen vad de än ska göra i livet.

Foto: Nicklas Thegerström

”Att lära mig mer”, svarar Broman blixtsnabbt när jag undrar vad som driver henne. Hon säger sig också vara ”extremt organiserad” och grubblar över om det organisatoriska och kreativa kan vara samma sak eller om det är varandras motsatser. I augusti lämnade hon och maken barnen i Stockholm och åkte till Västerås några dagar för att spela in sin första duoskiva som kommer ut nästa år. Att både leva och spela ihop har sällan varit ett problem. Ändå säger Broman att hon har ett behov av egentid. Känslan av att behöva vara ensam en stund kan samtidigt bli lika påtaglig i en orkester med 100 musiker som när man turnerar med sin partner och inte ens har hotellrummet för sig själv.

– Jag tror att väldigt många solister är introverta. Det är ett personlighetsdrag som gör att man tycker om att ägna fem sex timmar per dag åt att förbättra tonen, säger hon.

Att social samvaro slukar energi kände hon av under turnébesöken bland Englands entusiastiska kammarmusikföreningar.

– Efteråt var det alltid quiche och sallad hemma hos någon av sponsorerna och jag som är lite introvert kan tycka att det var jättejobbigt. Man hade gett allt, men egentligen är det då när man ska socialisera som det verkliga jobbet börjar.

Det var under den tiden, när Kungsbacka Pianotrio ”åkte upp och ner längs motorvägarna”, som Broman passade på att läsa in några gymnasieämnen. Som hobbyprojekt har hon också pluggat tyska och franska i två femårsperioder.

Foto: Nicklas Thegerström

– Jag tror att det viktigaste jag lärt mig av att spela fiol är att om man gör något lite grann varje dag så kommer man framåt. De senaste tio åren har jag läst Harry Potter-böckerna bara för att lära mig språken. Jag har tagit mig igenom dem på tyska och nu är jag inne på den sista delen på franska, säger hon och skämtar om att hon snart ska läsa något annat och ”bli lite bildad”.

Tidigare i höstas hade filmen ”The audition” svensk biopremiär. Den handlar om en medelålders violinlärare i Berlin som försöker hantera sina egna tillkortakommanden genom att sätta sjuklig press på sin unga elev. Malin Bromans bild av utbildningstiden är en annan. Hon betonar snarare vikten av att det fanns ”en vuxen till i ens liv som uppmuntrade, trodde på en och ställde krav”. I dag undervisar hon själv i altfiol.

Hon har också börjat spela cello tillsammans med nioåriga sonen och har en amatörkvartett med fjortonåriga dottern.

– Ska du upp på högsta nivå så är det extrem disciplin som gäller. Men jag tror att vi kan nå samma sak och ändå ha lusten med oss, säger hon och erkänner samtidigt att hon själv är ”där och knackar” ibland när dottern övar Bruchs violinkonsert eftersom det trots allt också måste låta rent.

När jag undrar hur Broman själv förhåller sig till den klassiska musikens strävan efter perfektion och topprestationer talar hon om mental träning. Proffsmusicerande handlar mycket om att lära sig hantera sina ”smårädslor” på varje notblad, som en av hennes pedagoger uttryckte det. ”Hur många mini-fears har du på den här sidan?” frågade han. Broman fick peka ut allt som skulle kunna ”gå lite fel” i verket. Sedan gav han henne rådet att då spela exempelvis den svåra höjdtonen ända tills hon började älska den.

Foto: Nicklas Thegerström

– Man måste tänka: ”Jag tycker om den här resan, jag tycker om tonen när jag kommer upp”, säger hon och får mig att tänka på Stig-Helmers mantra i filmen ”Sällskapsresan”: ”Jag kan flyga, jag är inte rädd.”

Enligt Malin Broman kan man gå in på scen med två olika inställningar. Hon beskriver känslan på ”sportspråk” i termer av anfall och försvar.

– När jag studerade handlade det väldigt mycket om att inte göra misstag, om att inte bli nervös. Jag brukar kalla det för defensivt spel, när man försöker täppa igen saker som kan gå fel.

Numera satsar hon mer på offensivt spel. Hon försöker tänka: ”Vad vill jag bjuda på i dag?” och säger att glädjen över ”den musik som tiden vaskat fram” är outtömlig.

Det låter som att det har med en djupare livsinställning att göra?

– Det halvfulla eller halvtomma glaset… svarar Broman svävande och säger sedan att det är någonting hon funderat mycket på under coronakrisen när hon inte kunnat jobba lika mycket som vanligt.

– När jag tänker på den tid som jag nu har fått med mina barn, att vi varje morgon har kunnat spela cello och ha de där underbara samtalen på kvällen, så kan jag inte säga att det är en förlorad tid. Jag har fått någonting som jag inte har fått på väldigt många år.

Så glaset hos dig är ofta halvfullt?

– Jo, så är det, konstaterar hon och säger att de ”Bromanska generna” inte alltid varit de lugnaste.

– Det sägs ju att man är född med en viss kemisk blandning i skallen. Man har inte vunnit ett lopp bara för att man är byggd på det ena eller andra sättet, men jag är tacksam över att det inte är alldeles för många spöken i mitt huvud.

Foto: Nicklas Thegerström

Se Malin Broman spela Mendelssohns oktett för stråkar

Ämnen i artikeln

Musik
DN intervju

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt

Bild 1 av 10
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 2 av 10
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 3 av 10
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 4 av 10
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 5 av 10
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 6 av 10
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 7 av 10
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 8 av 10
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 9 av 10
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 10 av 10
Foto: Nicklas Thegerström