Jamaica Kincaids vandring i Himalaya blir en brottning med arvsynden

Hur skriver man en reseskildring – när det inte längre går att skriva reseskildringar?

Eller rättare sagt: när reseskildringens typiska berättarperspektiv förlorat sin trovärdighet, och inte längre är intressant annat än som skräckexempel på det slags koloniala hållning som gradvis ödelagt världen? (En europeisk människa skriver hem om vad han sett och gjort i världens utkant.)

Jamaica Kincaid gjorde tidigt upp med resegenren i sin ursinniga bok ”En liten plats” (1988) som handlar om hur europeiska resenärer förstört hennes hemland, den karibiska ön Antigua. Västerlänningen som samlar på ägodelar, platser och upplevelser är i hennes ögon ett monster: ”Motbjudande, det är vad du är … ett motbjudande, tomt ting, ett dumt ting, en skithög som stannar till här och där för att titta på det ena och ta en smakbit av det andra.”

När Kincaid skrev ”En liten plats” arbetade hon för tidskriften The New Yorker, som dock avböjde att publicera. Redaktörerna ansåg texten arg och kategorisk. Likafullt blev den genast en klassiker när den kom ut i bokform. När National Geographic år 2000 närmade sig Kincaid med en fråga hade redaktörerna säkert hennes sensationella text om Antigua i åtanke: Ville hon inte skriva ett nytt resereportage? ”En liten bok om vilken plats i världen jag än ville, och göra något på den platsen som jag tyckte om att göra”? För ett bra arvode och med alla kostnader betalda?

Kincaid tackade ja. Hon är en hängiven amatörbotaniker och trädgårdsentusiast. Hon svarade National Geographic att hon ville vandra i Himalaya tillsammans med sin vän Dan Hinkley, hortonom och trädgårdsmästare, för att samla fröer. I oktober 2002 gav de sig av till Katmandu i Nepal och därifrån vidare till Tumlingtar för att i ett par tre veckor vandra i landskapet mellan Mount Everest och Kanchenjunga, och söka efter sällsynta varieteter av Meconopsis (bergvallmo), Paris marmorata (brokbladigt ormbär) och andra växter.

”Bland blommor. En vandring i Himalaya” är en både missvisande och rättvisande titel på boken som nu ges ut i utmärkt översättning av Niclas Nilsson. Missvisande, därför att den får en att tro att detta är en reseskildring bland andra. Men också rättvisande, därför att Kincaid verkligen är fixerad vid örter, träd och buskar.

Himalaya är ett paradis för botaniker. På några dagar går man till fots mellan det tropiska och det arktiska, med motsvarande variation i floran. Kincaid är mest nyfiken på de tempererade zonerna på två-tretusenmeters höjd. Där finns fröer som passar klimatet hemma i trädgården i Vermont, USA.

Kincaid kämpar sig uppåt mot nästa ås eller bergspass, sedan nedåt genom nästa dalgång. Hon beskriver hur landskapet ter sig som bild snarare än närvarande verklighet, dessutom som en obegriplig bild, ofta hotfull. Hon fattar inte vad hon förnimmer. Historien lägger ett filter mellan henne själv och världen. Bokens ton är alienerad, muttrande och ängslig. Vi ser inga vackra panoramor utan idel avgrunder, de flesta själsliga.

Kärleken till den egna trädgården förvandlar henne till den förhatliga resenären: ”en skithög som stannar till här och där för att titta på det ena och ta en smakbit av det andra”, och som dessutom är beroende av vägvisare, kock och bärare som varje dag sätter upp resesällskapets tält, lagar deras mat och kånkar på deras utrustning.

Kincaid rättfärdigar inte privilegierna. På diamantskarp prosa och med häpnadsväckande uppriktighet visar hon hur hon är instängd i dem. Oavsiktligt, ja, egentligen bara därför att hon älskar växter, trampar hon vidare i en lång tradition av upptäckande, erövrande och samlande. Det finns inga utvägar och inga ursäkter.

”När jag gick uppåt och nedåt i terrängen på Himalayas sluttningar och letade efter växter … var jag inte blind för det besynnerliga i min situation”, skriver hon. ”Vermont i sig borde vara Eden och trädgårdsvänligt så att det räcker. Men jag tycker uppenbarligen inte det. Jag tycks tro att jag kommer att uppleva min idyll som ett mer äkta ideal endast om jag kan befolka den med växter från andra sidan jorden.”

Vandringen i Himalaya blir en brottning med arvsynden: Kunskapens träd skiljs från livets, det odlade från det vilda, kulturen från naturen, trädgården i Vermont från Himalaya. Vi går ut i det vilda för att dela in, tämja och plantera någon annanstans. Men varför? frågar sig Jamaica Kincaid i denna underliga och underbara bok.

Läs fler texter av Stefan Jonsson och fler recensioner av aktuella böcker.