Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-02 07:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/jane-campions-the-power-of-the-dog-bade-genialisk-och-frustrerande/

FILM | RECENSION

Jane Campions ”The power of the dog” både genialisk och frustrerande

Benedict Cumberbatch i ”The power of the dog”.
Benedict Cumberbatch i ”The power of the dog”. Foto: Alamy

En inbiten karlakarl med känsligt inre står i fokus för Jane Campions återkomst till bioduken efter tolv år. Temat kring ett föråldrat mansideal i konflikt med undertryckt sexualitet bär fram ett drama som är stiligt, upphöjt, mystiskt och genialiskt.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Ibland blir den väderbitne boskapsuppfödaren Phil Burbank stående och stirrar bort mot de ockrafärgade bergen vid präriens rand med ett ogarderat uttryck. När hans mannar, ett gäng obekymrade cowboys undrar vad han tittar på, får de inget svar. Bara ett mystiskt och överlägset ”den som inte kan se det själv behöver inte veta det heller”.

Benedict Cumberbatch är bra på att ladda ord och blickar med en hemlig poesi så att man förlåter rollfigurer som annars skulle vara outhärdligt dryga (Sherlock Holmes, Patrick Melrose). Men på andra sätt är Phil en oväntad roll för den sofistikerade britten: en bitter, inbiten karlakarl som vägrar tvätta av sig lukten av boskap och slakt bara för att hans kostymklädde lillebror George (Plemons) försöker leka borgerlig salong i ödemarken. En man som föraktar allt konstlat eller feminint och trakasserar broderns nya fru Rose (Dunst) och hennes mörkögda gängliga tonårsson Peter (McPhee) med ohöljd misogyni och homofobi.

Nu fattar man visserligen redan tidigt – kanske lite för tidigt – att den här extrema iscensättningen av en redan då (1919) föråldrad mansmyt är ett försvar. Att Phil en gång antagligen var en lika känslig själ som Peter. Han talar latin och grekiska, spelar banjo som en gud och ägnar ensamma kvällar i stallet åt att vårda minnet av den döde mentorn-idolen-älskaren och spökryttaren ”Bronco” genom att smörja hans sadel. Bilder som regissören Jane Campion och fotografen Ari Wegner lyckas förvandla till glödande, öm homoerotik.

Campion har alltid haft en Emily Brontë-liknande fascination för vildjursmän med själsligt djup och samma förmåga som hon att lyfta fram deras skörhet utan att det blir patetiskt. Men Phil är ingen ”ädel vilde”, som Harvey Keitel från genombrottsfilmen ”Pianot”. Filmen bygger inte heller på någon febrig, romantisk fantasi från artonhundratalet utan på amerikanska författaren Thomas Savages närmast självupplevda roman ”The power of the dog” från 1967. Både filmen och romanen ligger i en märklig skärningspunkt mellan Tennessee Williams och John Ford. Ett kammarspel med oväntade öppningar mot den oändliga vildmarken.

Kirsten Dunst spelar den ovälkomna ranchägarfrun i ”The power of the dog”.
Kirsten Dunst spelar den ovälkomna ranchägarfrun i ”The power of the dog”. Foto: Netflix

Rose blir så skärrad och upplöst av Phils maktdemonstrationer och giftiga maskulinitet att hon till slut utvecklar en lika förgiftad femininitet. Ständigt nerbäddad och halvt bedövad av sprit försöker hon fåfängt skydda sin son från den sadistiske mannens inflytande. Varken hon eller Phil anar att Peter, som bär sin dubbelkönade utstrålning utan skam, tillverkar pappersblommor åt mamma ena stunden och dissekerar djurlik i den andra, för länge sedan har bestämt hur kampen mellan dem ska avgöras.

Phils nakna häpnad när Peter direkt ser vad bara han och Bronco tidigare sett i de mjuka bergsformationerna vid horisonten – varken dyrbara mineraler eller spår av en buffelhjord utan något både barnsligare och mer skrämmande – är ett av filmens mest gripande ögonblick. Cumberbatchs blick då avslöjar inte bara den hemlighet vi redan förstått utan ytterligare en, som av någon anledning aldrig helt lyfts upp till ytan.

Här skulle berättelsen ha fått en ny, oväntad blixtbelysning om Jane Campion hade varit mer intresserad av dra in publiken i ett klassiskt dramamaskineri och valt sina bilder för att ge vändningarna maximal effekt. Det är hon inte.

Benedict Cumberbatch och Jesse Plemons på hästryggen i ”The power of the dog”
Benedict Cumberbatch och Jesse Plemons på hästryggen i ”The power of the dog” Foto: Netflix

”The power of the dog” är den nyzeeländska regissörens återkomst till biograferna efter tolv års exil som delvis utspelat sig med framgång i tv-världen (”Top of the lake”) och resultatet är en hybrid av de två medierna; ibland genialisk, ibland frustrerande.

Att ha flera huvudpersoner (Phil och Peter) utan att kunna utveckla dem under längre tid skapar en viss distans till dem båda. Närvaron ligger istället i de enastående filmiska tablåer som hon lägger ut efter varandra. Själva den diaboliska intrigen (som bara Jonny Greenwoods sparsamma och underbart kusliga musik varslar om) förstår man först efteråt, när pusslet av bilder, ord och händelser lägger sig på plats; när man sluter ögonen och ser negativet som bränt in sig på näthinnan.

Det är stiligt gjort. På så sätt blir filmen lika upphöjd och mystisk som Phil utger sig för att vara. Som om Campion också tycker att den som inte själv ser hemligheten kanske inte behöver veta om den. Ibland önskar man att hon hade tagit bladet från munnen, för den där sista hemligheten som aldrig kommer fram annat än i Cumberbatchs spel, är egentligen den intressantaste.

Se mer. Jane Campions tre bästa filmer: ”En ängel vid mitt bord” (1990), ”Pianot” (1993), ”Bright star” (2009).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN.

Läs också en intervju med Jane Campion från filmfestivalen i Venedig där hon prisades med en Silverlejon för bästa regi.

Ämnen i artikeln

Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt