Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-10-25 02:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/jenny-lindh-bokcirkelns-narcissister-ar-dessvarre-omojliga-att-tysta/

Böcker

Jenny Lindh: Bokcirkelns narcissister är dessvärre omöjliga att tysta

Scen ur Dantes ”Den gudomliga komedien: Inferno”. Eller en bokcirkel i Vasastan?
Scen ur Dantes ”Den gudomliga komedien: Inferno”. Eller en bokcirkel i Vasastan? Foto: TT/Mary Evans Picture

DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur. Denna vecka misslyckas bibliotekarien med att hitta en vinnande strategi mot alltför självupptagna läsare.

Eva kapar vår bokcirkel med sina egna problem!

Jenny, jag är så irriterad på en person i min bokcirkel! Denna självupptagna människa, vi kan kalla henne Eva, sabbar träffarna fullständigt. Inte för att hon inte läser. Utan för att hon läser – men kapar diskussionen genom att identifiera sig med ALLT. Romanerna vi diskuterar (mest klassiker) blir på nåt magiskt vis speglar av just hennes liv, hennes skilsmässa, hennes vardagspussel och grannfejder och dejter och exmakens nya yngre kvinna och allt jävelskap vad det nu är. Varenda bokstav används som litterär projektionsyta för diverse sövande innerstadsmedelklassproblem och de andra i gruppen dras in. Jag förstår att bokcirklar kan ha ett terapeutiskt värde, men ska allt vi läser kretsa kring Eva?

Räknar helt allvarligt sekunderna tills hon säger sitt eviga ”förlåt, men exakt sån här var mitt ex också...” och tvingas hålla igen på vinet av rädsla för utbrott. Vad ska man göra? Noggrant förberedda frågor osv hjälper inte.

Alkoholfritt

Svar: Lyssna på henne. Uppmuntra henne. Övertala henne att ge ut en antologi med sina originella analyser – översiktsverket ”1.001 böcker som handlar om mig” eller den lite tyngre essäsamlingen ”Litterära projektionsytor för diverse sövande innerstadsmedelklassproblem”. Säg saker som ”herregud Eva, dina närläsningar är en uppenbarelse – varför har ingen litteraturvetare begripit att ’Det öde landet’ är en dikt om ditt själsliv? Att Dantes ’Inferno’ är en socialrealistisk skildring av vår bokcirkel?

Varför fattar ingen att ’Hundra år av ensamhet’ är en roman om Instagramskrollning på fredagskvällar klockan tio eller att ’American Psycho’ helt uppenbart handlar om den där ganska musikintresserade träslöjdsläraren från Aspudden som du tröttnade på att chatta med på Tinder eftersom han var liiite för kritisk till metoo; eller att Gregor Samsa är ett förtäckt porträtt av mig – osminkad klockan sju på morgonen?”

”Jag menar”, fortsätter du och sveper en klunk iskallt kranvatten, ”plötsligt förstår man ju litteraturen så mycket bättre. ’Barnen i Bullerbyn’ – solklar tragedi om det fasansfulla i att äga en svindyr bostadsrätt i innerstan. ’Vredens druvor’ – en roman om just MIN hemorrojdproblematik efter sex månaders hemmajobb. Eller vad tror du om den här sammanfattningen: ’Lolita – en skakande bok om 45-åriga exmakars dragning till 37-åriga småtjejer'?!”

I USA, där man som bekant är föredömligt fascistiskt inställd till det mesta, kan man faktiskt få hjälp av en skräckinjagande glasögonayatolla.

Om sarkasmen inte har effekt, vilket den antagligen inte har eftersom jag själv var sarkastisk när jag i rent och skärt vredesmod föreslog den, har jag två ytterligare tips. För det första: hyr en professionell bokcirkelskonsult. I USA, där man som bekant är föredömligt fascistiskt inställd till det mesta, kan man faktiskt få hjälp av en skräckinjagande glasögonayatolla som till en väl investerad summa av 500 dollar i timmen styr upp urspårade bokcirklar med hjälp av militärisk attityd och fysiska redskap (min favorit är en gonggong som dängs till så fort någon avviker från ämnet). Sådana ”book club facilitators” existerar i och för sig inte i Sverige men jag åtar mig frilansuppdrag.

För det andra: fimpa klassikerna. De är alldeles för allmängiltiga och därmed livsfarliga ur identifikationssynpunkt. Exempel på intresseväckande böcker med något lägre igenkänningspotential är 1) ”Passing for human”, Jody Scotts medryckande äventyr om en slug delfin som infiltrerar mänskligheten genom att klä ut sig till Virginia Woolf, och 2) ”Flesh and gold”, Phyllis Gottliebs hyllade rymdopera där huvudpersonen tillhör en ras av moraliskt högtstående, telepatiska samt haikuskrivande dinosaurier, samt 3) ”Madame Bovary”. Som visserligen är både klassisk och lätt att identifiera sig med men som åtminstone lär få Eva att brista ut i ett snörvlande ”Madame Bovary – det är jag!”. Med andra ord hennes livs första referens till verklig litteraturhistoria.

Antagligen kommer varken det ena eller det andra att hjälpa, och jag tror ärligt talat att du ska lämna den här litterära öppenvårdsmottagningen så snart som möjligt innan du går full ”red wedding” på hela gänget. Lycka till. Stor kram. Och ”red wedding” är som Eva givetvis vet en våldsam episod i George RR Martins hyllade fantasyepos om ett föräldramöte i Vasastan.

Finns det något finlitterärt om neandertalare?

Jag har nyligen gjort ett dna-test som visade att jag bär på fler neandertalgener än 95 procent av befolkningen. Blev därför ivrig att utforska mina förfäders kultur och läsa romaner om deras levnadssätt. Men finns det verkligen ingen annan bok än ”Grottbjörnens folk?” Inget ont om Jean M Auel, men jag är ute efter något mer finlitterärt och verklighetstroget.

Niklas

Svar: Kära Niklas. Vad fint att du vill återknyta kontakten med ”de dina” via litteraturen. Tyvärr är ett visst mått av fantastik svårt att undvika med tanke på att neandertalarna levde för 50.000 år sedan i en tid då genrer som autofiktion och memoarer ännu inte uppnått den popularitet de har nu. Mycket av det som senare skrivits tillhör också kategorin fantasy/science fiction, till exempel Jasper Ffordes Thursday Next-serie och James Bradleys helt nyskrivna ”Ghost species” (där ett neandertalbarn återskapas med just dna-teknik).

Egentligen finns det nog bara en roman som kan stilla din längtan efter såväl kvalitet som ursprungsfamilj. William Golding höll faktiskt ”Det nya folket” som sitt främsta verk, och hans skildring av det förödande mötet mellan dina fredliga släktingar och de våldsamma cromagnonmänniskorna är inte helt olik klassrumsfavoriten ”Flugornas herre”. Även här skildras mänsklighetens inneboende brutalitet, men mer poetiskt och med stark skuldtematik. Mycket sorgligt. Klart läsvärd. Svensk utgåva finns på bibliotek, men av oss grottbjörnar till personal alldeles för ofta undangömd i magasin.

Bibliotekarien hämtar upp från magasinet

Många udda boktitlar i dagens frågesvar, men det mest udda är nog att en av världens mest konservativa litteraturvetare så ofta dyker upp på listor av typen ”de konstigaste romanerna som någonsin publicerats.” Jo, nyligen bortgångne Harold Bloom skrev faktiskt en fantasyroman – den gnostiskt influerade ”The Flight to Lucifer” utgavs 1979 och handlar om en sorts inkarnerad kabbalistisk ande som förs till djävulsplaneten av en annan inkarnerad ande/romersk teolog varpå filosofiska äventyr följer (jag måste erkänna att jag inte riktigt begriper intrigen). Bloom tog senare avstånd från boken, och betalade förlaget för att inte trycka om den.

Har du en fråga till Jenny Lindh? Mejla till litteratur@dn.se

Läs fler texter av DN:s bibliotekarie Jenny Lindh

Ämnen i artikeln

Böcker
Bibliotek
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt