Jag blir alltid lika förvånad när krönikörer blir påkomna med att ha kopierat andras verk. Trots att jag säkert själv scrollat tankar som efter hand formulerats till en inbillat säregen verklighetsanalys.

För mig har orden snarare vällt fram lite väl ohejdat. Med bara ett uns större självupptagenhet hade jag kunnat tävla med Strindberg i mångfalt tryck – och haft kartongvis med osålda böcker i garaget. Nu har jag inte ens en enda bok skriven.

Däremot har jag utnyttjat alla tillgängliga tidningsspalter för att ösa ur mig. Vid det här laget är lagret så ymnigt jag börjar fundera på om jag kanske stjäl från mig själv. Med alzheimer i släkten blir man nojigt observant på allt som tyder på tidiga symtom. Det här kåseriet är troligen redan skrivet.

Allt oftare googlar jag uttryck för att försäkra mig om att det inte bara är en tröttsam upprepning från förr. Väl medveten om alla darlings jag gärna gödslar texter med. Vissa återkommer i varje mening, som ”ändå”, ”som”, ”faktiskt” och ”åtminstone” och kräver stundom starka bekämpningsmedel för att utrotas före tryck.

En observant redaktör har påpekat att jag dessutom negerar allt. Hellre skriver att det inte är än att det är. Mitt nejsäg kan tolkas som en språklig saltomortal för att vilja problematisera, eller mer psykoanalytiskt, ett svartmörkt jag som bara kan uppfatta att det inte regnar när solen faktiskt skiner.

Tillbaka till ofoget att snatta ord. I min värld är det lika fult att stjäla ord som att stjäla pengar. Till och med från mig själv. Inte bara för att upphovsrätten gett ord ett marknadsvärde, utan för att det är obegripligt, när det nu finns så gräsligt gott om dem. Det är inte ens kriminellt att hitta på nya, belönas tvärtom årligen av Svenska Akademien. Tyvärr har ingen av mina språkliga piruetter hamnat på nyordslistan.

Min rädsla för att sampla både andra och mig själv är förstås gravt överdriven. Det förstår även jag utan KBT-hjälp. En text blir sällan den andra lik utan handfast copy-paste. Verkligheten, eller vår högst individuella uppfattning om den, är lyckligtvis mer mångfasetterad än så.

Om detta kåseri skulle råka vara en dement repris av något jag redan skrivit måste ni mejla mig. Vill ogärna bli ihågkommen som en hemsk hemglassmelodi. Allmänt traderande har en viss begränsning i nyskaperi. Särskilt när det handlar gäller historien om ens liv.

Så mycket värt att återberätta existerar inte ens i utgångsläget. Än mindre sådant som tål att spöklikt gå igen.

Läs fler kåserier av Jessica, till exempel om längtan till naturen i Sveriges mest trångbodda gemenskap.