Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-28 18:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/jesus-christ-superstar-ar-en-urstark-uppsattning-bade-sceniskt-och-musikaliskt/

SCEN | RECENSION

”Jesus Christ Superstar” är en urstark uppsättning både sceniskt och musikaliskt

Peter Jöback som Jesus.
Peter Jöback som Jesus. Foto: Emma Svensson/Rockfoto

Johanna Paulsson ser en kraftmätning som heter duga i ”Jesus Christ Superstar” på Avicii Arena. Ola Salo har hittat hem i rollen som klösig och förtvivlad Judas och Peter Jöback har både karisma och gestaltningsförmåga för att göra en komplex Jesus.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Sportarenor är sällan optimala för musikaler, men så är ”Jesus Christ Superstar” samtidigt ingen vanlig sådan. Rockoperan blev konceptalbum ett år före Broadwaypremiären 1971 och gör sig minst lika bra som turnéanpassad arenaproduktion på originalspråket engelska. Andrew Lloyd Webber komponerade musik lika tydligt färgad av dåtidens psykedeliska rockklimat som av klassisk musik – inte minst sardoniskt Sjostakovitjbleck och Stravinskyrytmer.

Tim Rice skrev i sin tur texter löst baserade på Bibelns berättelse om Jesu lidande och död, vävde anakronistiskt in samtiden och fann en tidlös problematik kring idoldyrkan, svek och storhetsvansinne.

Ola Salo som glittrig Judas.
Ola Salo som glittrig Judas. Foto: Emma Svensson/Rockfoto

Sceniskt sett är det därför lätt att en föreställning får formen av ett stelt passionsspel. Men koreografen Fredrik ”Benke” Rydmans iscensättning tar fasta på rörelse i ensemblenumren och utnyttjar kameratekniken för att zooma in känslorna. Även sista måltiden med lärljungarna gör sig ypperligt som storbildsfresk.

Lars Östberghs enkla scenografi – och inte minst Robert Hvenströms ljusdesign – utgår just från rockkonsertens uttrycksmöjligheter med catwalk och ljusriggar på både längden och tvären. Mest överraskande är att man fått ljudet – ja, till och med finliret i skarven mellan sprakande gitarr och träblås – att låta riktigt bra även i akustiskt knepiga Avicii Arena. Kapellmästare Kristofer Nergårdh ser till att soundet håller ihop snyggt i de tvära kasten mellan olika stilar. Ljudkulissen drar åt dronemetalhållet i första aktens suggestivt svärtade slutscen, där Judas står inför fördömelsens faktum.

För trots titeln handlar ju ”Jesus Christ Superstar” minst lika mycket om Judas. I Ola Salos gestalt gör han entré som förbittrad antagonist och kvalfylld sorti med snaran om halsen. Efter att i flera vändor ha spelat Jesus, därtill i egen svensk nyöversättning, är det som om The Ark-sångaren hittat hem i rollen som en både klösig och förtvivlad Judas. I ”Superstar” får han förstås också leva ut hela sitt glamrockregister i glittrande guld. Patrik Martinsson, som i sin tur spelade Judas när Salo gestaltade Jesus, gör här en lika intensivt blixtrande Pontius Pilatus.

Men framför allt har musikalräven Peter Jöback den karisma och gestaltningsförmåga som krävs för att göra en mer komplex och komplicerad, snarare än enbart vek och lidande, Kristus. I Rydmans regi möts en allt mer stukad Jesus småningom av en effektfullt koreograferad sexorgie och driver ut alla ur templet. Han är inledningsvis naiv – eller kanske snarare mänsklig – och tycks uppslukad av sin berömmelse, för att i nästa stund misströsta över att han tappat greppet om sitt kall och kura i fosterställning innan han slutligen förbannar Gud med förakt i blicken.

Den sista måltiden på Avicii Arena.
Den sista måltiden på Avicii Arena. Foto: Emma Svensson/Rockfoto

På så sätt blir orden i ”I don't know how to love him” begripliga både när Janices groupiegestalt Maria Magdalena sjunger dem i sagolikt läcker soulskepnad och senare i den akustiska Judasreprisen. Både Jesus och Judas bär i någon mån skulden för situationen som uppstår.

Men framför allt är de båda offer för ränksmidande präster, folkmobben och kung Herodes storhetsvansinne. Här förkroppsligat av Anton Lundqvist i leopardkallingar med en uppblåsbar sugga på axlarna i musikalens lustigaste varieténummer.

Linda Pritchards Simon imponerar med en rivig rockröst som inte heller går av för hackor i den här musikaliskt och vokalt urstarka uppsättningen. Peter Jöback som Jesus och Ola Salo som Judas är en kraftmätning som heter duga redan på pappret. I verkligheten är affischduon inget mindre än svindlande sensationell.

Läs fler scenrecensioner och andra texter av Johanna Paulsson

Ämnen i artikeln

Scen

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt