Jimmy Nelson hyllar Nederländerna i ny utställning

Jimmy Nelson befinner sig alltid på resande fot. Han har varit på otaliga resor och fotograferat människor i vitt skilda miljöer, från den Sibiriska tundran i norr till korallöar i Söderhavet.

I sin nya bok har han riktat kameran mot en mindre fjärran plats. Hemlandet Nederländerna.

– Det var i tystnadens ögonblick som det hela uppenbarade sig. Jag har bott i Nederländerna i över 33 år men jag har aldrig tillbringat någon tid i landet. Det var inte förrän pandemin kom och jag inte kunde resa bort som jag insåg att all den värme och kärlek som jag letat efter på avlägsna platser fanns precis utanför min dörr.

Han hade fått ett samtal från några kvinnor som befann sig på ön Marken, belägen 17 km nordöst om Amsterdam. De ville att han skulle komma och besöka dem och efter en tids grubblande bestämde han sig för att åka dit.

Resan till ön kom att bli startskottet för den nya boken ”Between the sea and the sky”.

DN träffar Jimmy Nelson på Tändstickspalatset i Stockholm. Han sitter lutad över ett kaffebord iförd en kolsvart skjorta. När han talar viftar han häftigt med händerna och håller ständig ögonkontakt. Det är lätt att svepas med av den virvelvind som är Jimmy Nelson.

– För mig handlar fotografi inte så mycket om att ta bilder. Det handlar snarare om att lära känna mig själv genom andras ögon, förklarar han.

Bakom honom hänger ett fotografi på en grupp människor som går längs med havet. Det är en av bilderna från den nya fotoserien.

– Just den här är iscensatt, men alla berättelser har en kärna av sanning, säger han.

Han har under åren tillbringat mycket tid med ursprungsfolk. 1995 utkom hans första bok ”Literary portraits of China”, som följdes upp av ”Before they pass away” (2013) och sedan ”Homage to humanity” (2019) som även blev utställning på Fotografiska i Stockholm.

I den nya boken ”Between the Sea and the Sky” skildras tjugo olika nederländska samhällen med människor klädda i traditionella folkdräkter. I bakgrunden syns miljön som de växt upp i. Verket är ett slags pussel av illustrationer, texter och foton där ljuset kastas på den nederländska historien.

– Titeln är en poetisk spegling av Nederländerna som land. Det är ju en plats som drabbats av fruktansvärda översvämningar. Jag har i denna fotosamling skildrat de människor som befinner sig just mellan detta kaotiska hav och den lugna himlen.

Han bläddrar fram till ett särskilt fotografi. På bilden syns ett tiotal kvinnor som är iklädda folkdräkter.

– Det finns ofta ett symbolvärde i kläderna som de bär. Kvinnornas kjolar varierar i färg och representerar olika känslor och stämningar. De flesta av dräkterna har förts vidare från generation till generation.

Arbetet med boken tog flera månader. Främst eftersom personerna var skygga framför kameran, berättar han.

– De flesta var väldigt oroliga för hur de skulle framställas. De var rädda för att bli hånade och betraktas som gammalmodiga.

Hur gjorde du för att vinna deras förtroende?

– Man måste visa ödmjukhet och ha oerhört mycket tålamod. Det får inte finnas några stylister eller kameror till en början. Sen får man vänta. Det gäller att man sätter sig på marken, att man tittar upp och visar sig sårbar – att man är vilse och behöver vägledning.

Funkar det?

– Ja, men det handlar om att skapa en maktrelation där de känner sig överlägsna en. För det är så jag vill skildra dem.

Han drar parallellen till dagens Hollywoodstjärnor. På samma sätt som västvärlden beundrar skådisar vill han väcka beundran för traditionella grupper. Därför tar han ofta bilder underifrån.

Men är det inte ett slags exotifierande och överromantiserande av personerna?

– Det klart att det är romantiskt! Och jag ber inte om ursäkt för det. Jag tror att det är oerhört viktigt att överromantisera människan. De flesta av oss har slutat med det. Men vi behöver romantik, vi behöver lögner och skönhet. Det är därför jag är konstnär och inte journalist.

Varför dras du till dessa folkgrupper?

– Jag reste mycket som barn och kände mig alltid som mest välkommen bland dessa människor. De accepterade mig för den jag var och dömde mig aldrig för hur jag såg ut. Jag tror att de har något som den moderna världen behöver. Något som har gått förlorat, förklarar han.

Läs mer om fotografi här.