Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-19 09:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/johan-hilton-tweeten-satte-fingret-pa-fragan-vad-spelar-vi-egentligen-for-roll/

Scen

Johan Hilton: Tweeten satte fingret på frågan – vad spelar vi egentligen för roll?

Två kritiker som sällan mumlar. Waldorf och Statler i ”Mupparna”.
Två kritiker som sällan mumlar. Waldorf och Statler i ”Mupparna”. Foto: David Dagley/REX

De senaste åren har scenkonstkritiken beskyllts för att vara sömnig och intetsägande. Men lösningen kan inte vara att förvandla den till en alla-kan-tralla-verksamhet.

Jag brukar vara försiktig med att kommentera debatter på sociala medier. Men en tweet från teatervetaren Rikard Hoogland tidigare i veckan var helt enkelt för intressant.

”Det där att en av Sveriges största tidningar låter litteraturkritiker recensera i stället för teaterkritiker, är det så klokt?”, skrev han och tillade: ”Förmåga att läsa rummet och tolka gestaltning får då ofta stryka på foten.”

Det Hoogland syftade på var att Expressen skickat en av sina litteraturkritiker på Dramatenföreställningen ”Liv Strömquist tänker på sig själv”. Recensionen i sig kan vi lämna därhän, däremot sätter Hooglands fråga fingret på en öm punkt för teaterkritiken i stort: vad spelar den egentligen för roll?

De senaste åren har svensk teaterkritik – både rättvist och orättvist – beskyllts för att vara trist, ljummen och snarare stryka scenkonsten medhårs än att problematisera och värdera den. Expressens kulturchef Karin Olsson var först ut i debatten 2016, men den genljöd även i förra höstens långa diskussion i DN om scenkonsten och samhället.

En motsvarande godtycklig hantering av, säg, bevakningen av opera, klassisk musik eller konst är svår att föreställa sig

Hooglands iakttagelse kan ses som ännu ett exempel, dessutom med visst fog för sig. Expressen är den tidning som oftast låtit kritiker inom diverse andra genrer rycka in som teaterrecensenter enligt ett slags alla-kan-tralla-system. Vilket mycket riktigt kommer till uttryck i flera recensioner som snarare befinner sig i texten än i skeendet och präglas av både teaterovana och svajig förståelse för det sceniska språket.

En motsvarande godtycklig hantering av, säg, bevakningen av opera, klassisk musik eller konst är svår att föreställa sig. Det är i fackkunskapen, nörderiet, bildningsbanken som kritiken hämtar sitt själva existensberättigande. Utan översikt, erfarenhet och expertis inom ämnesområdet – vad har vi ens kritikerna till?

Å andra sidan måste också en teaterrecensent börja någonstans. Jag arbetade själv som scenredaktör och biträdande kulturchef på just Expressen under några år och lyckades aldrig kroka upp en riktigt bra teaterkritiker från en yngre generation. (Jag kan förvisso inte påstå att de heller stod på kö.)

Men det finns också en lite bryskare förklaring till detta misslyckande. En kritiker i dagsmedier måste kunna skriva. När Hoogland tipsar på Twitter om att Stockholms universitet bedriver kurser i teaterkritik vill jag invända att det är en milsvid skillnad mellan seminariekritik och dagskritik i en tidning. Den förra sorten befinner sig ofta på en teoretisk nivå. Den senare sortens kritiker måste, utöver teoretisk sakkunskap, ha ett betydligt mer praktiskt handlag: kunna hålla deadline, skriva inom givna ramar med stilistisk spets, gestalta. Samt utmana läsaren emellanåt.

Om vi yrkesverksamma kritiker vill att teaterkritiken ska bli tagen på blodigt allvar måste vi försvara vår särart

På den punkten ligger litteraturkritiken, men också filmbevakningen, ofta i framkant. Att lejonparten av vår tids estetiska debatt kretsar kring litteratur, film och tv – där deltagarna dessutom är vana vid att ta stor plats – spelar rimligtvis roll för att redaktörer sneglar åt det hållet när man vill testa nya scenskribenter.

Lösningen på detta dilemma? Tja, delvis ligger den i våra egna händer. Om vi yrkesverksamma kritiker vill att teaterkritiken ska bli tagen på blodigt allvar måste vi börja försvara vår särart, sluta mumla och få den för tillfället lite sömniga genren att utmärka sig som något mer än en potentiell rastplats för turistande litteraturskribenter. Ironiskt nog har jag bara att citera Expressens Karin Olssons text från 2016: svensk scenverksamhet ”kan inte mötas av en vägg av rutin och leda. Scenkonstkritiken har aldrig varit i så stort behov av nya tankar och talang som nu.”

Läs fler krönikor av Johan Hilton och följ DN Kulturs scenbevakning.

Ämnen i artikeln

Scen
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt