Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-06 20:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/johan-theorin-jag-ar-fortfarande-fascinerad-av-det-forflutna/

BÖCKER

Johan Theorin: Jag är fortfarande fascinerad av det förflutna

Johan Theorin är aktuell med sin femte kriminalroman med norra Öland som spelplats: ”Benvittring”.
Johan Theorin är aktuell med sin femte kriminalroman med norra Öland som spelplats: ”Benvittring”. Foto: Hanna Franzén

Efter åtta år återvänder kriminalförfattaren Johan Theorin till norra Ölands alvar och stenstränder. Romanen ”Benvittring” kretsar kring gåtor som länge gått utan svar.

– Men i mina böcker finns alltid ett avslut, till skillnad från i livet. Det blir som terapi för både läsaren och mig.

Längs kusten vid Djupvik, ett par mil norr om Borgholm på Öland, tronar märkliga stenskulpturer mot den ljusgrå hösthimlen. Efter att besökare i åratal staplat strandens lätt rosafärgade kalkstenar på varandra har en skog av ståtliga, men på sina ställen också vingliga, högar vuxit fram. Bortom dem: en brant slänt ner mot sundet.

– Det är inte omöjligt att tänka sig att de här skulle kunna rasa, säger Johan Theorin medan han lotsar oss mellan tornen och fram till kanten.

Just det är också något som händer i en av de första scenerna i ”Benvittring”, Johan Theorins femte kriminalroman med Öland som spelplats: en man som sitter på en bänk nere på stranden krossas av ett stenras från ovan. Först tolkas händelsen som en tragisk olycka, men när ett gammalt skelett grävs upp på samma plats väcks frågor om vad som egentligen hänt.

– Det här är en sådan speciell plats, det är därför jag återvänder hit i mina böcker, säger Johan Theorin.

Han bor egentligen i Stockholm, men åker ner till Djupvik så fort han får chansen. Nu är han här för att signera böcker och prata om sitt författarskap på Folkets hus i Borgholm.

– Min mormor kom härifrån och jag har tillbringat alla mina lov och somrar här, berättar han. För att citera Fröding: Här susar barndomen.

”Det här är en sådan speciell plats, det är därför jag återvänder hit i mina böcker”, säger Johan Theorin.
”Det här är en sådan speciell plats, det är därför jag återvänder hit i mina böcker”, säger Johan Theorin. Foto: Hanna Franzén

I dag äger han en egen stuga i området. Efter promenaden bland stenhögarna är det dit vi åker. Johan Theorin steker upp ett par kroppkakor – ”på öländskt vis” – och serverar dem med lingon och enbärsdricka. Till bordet tar han också med sig ett par gulnade papper och en bucklig anteckningsbok, med ordet ”Benvittring” klottrat på första sidan.

När han började skriva i anteckningsboken hade det gått flera år sedan han sist skrev på en deckare. Sin första, ”Skumtimmen”, gav han ut 2007. Därefter följde ett par intensiva år och redan 2013 hade han färdigställt sin så kallade Ölandskvartett: fyra kriminalromaner som alla utspelar sig på Öland under olika årstider. Men sedan blev det tyst. Skrivandet trappades ned tills det snart nästan avtog helt. Sedan ett par år tillbaka skriver han visserligen på en ungdomsserie som utspelar sig i fjällvärlden på 1300-talet, men det är först nu som han har kunnat återvända till spänningslitteraturen – och till Öland.

Varför har det dröjt så länge?

– Båda mina föräldrar gick bort när jag skrev kvartetten, berättar Johan Theorin. Min mamma fick cancer och dog precis när ”Skumtimmen” kom ut. Sedan upptäckte vi att pappa hade börjat få demens, mamma hade liksom varit hans minne. Han blev sjukare och sjukare och sedan dog även han. Det är klart att jag var ledsen, men jag sköt det åt sidan och fortsatte skriva. Jag blev utbränd, men jag förstod det inte då.

Hur kom det sig att du började skriva igen?

– Jag fick helt enkelt en bra idé, som gav mig ny energi.

Liksom i hans tidigare spänningsromaner, där han ofta har tagit avstamp i öländska sägner och myter, kom idén från en gammal historia från trakten. En granne i byn berättade för honom om sin äldre släkting som för ungefär 100 år sedan stickade en så kallad ”gensare” – en tjock fiskartröja i ylle – till sin sjöfarande fästman. En natt försvann mannen på sundet, fästmön gifte sig med en annan, och åren gick.

– Men sedan, på ålderns höst, grävde man fram ett skelett nere på stranden, som hade spolats iland och sköljts över av grus. Skelettet bar en ylletröja som kvinnan kände igen. Det kändes intressant och jag tyckte att det passade in i min bok, även om jag har skruvat till det lite.

Johan Theorin debuterade med ”Skumtimmen” 2007. Hans sista bok i den så kallade Ölandskvartetten, ”Rörgast”, gavs ut 2013. Därefter lade han deckarförfattandet åt sidan. ”Jag blev utbränd, men jag förstod det inte då.”
Johan Theorin debuterade med ”Skumtimmen” 2007. Hans sista bok i den så kallade Ölandskvartetten, ”Rörgast”, gavs ut 2013. Därefter lade han deckarförfattandet åt sidan. ”Jag blev utbränd, men jag förstod det inte då.” Foto: Hanna Franzén

I samma veva hittade Johan Theorin också sin morfars sjöförklaring från när hans skuta brann upp på 1930-talet. Även därifrån plockade han inspiration till romanen, där flera förödande bränder, bland annat på en båt, ramar in berättelsen.

– Morfar skrev aldrig, han berättade, minns Johan Theorin. Men just den branden pratade han sällan om.

I ”Benvittring” återkommer flera av karaktärerna från Ölandskvartetten, bland dem den nu ålderstigne men fortfarande ivrigt privatspanande skepparen Gerlof och hans brorsbarnbarn, polisen Tilda. Johan Theorin beskriver romanen som ett slags självständig uppföljare till kvartettens andra bok ”Nattfåk”, där Tilda först introducerades, som ”en vanlig polis med trassliga relationer”. Ölandsserien fortsätter alltså, även om greppet att placera berättelsen i en specifik årstid har lämnats därhän. Johan Theorin tror också att boken påminner om hans tidigare: ”Jag har nog inte lärt mig så mycket nytt.”

– Nej, jag är fortfarande fascinerad av det förflutna och särskilt av Ölands historia och mysterier, säger han.

Varför lockar mysterierna?

– Kanske för att de är just mysterier, för att det inte går att nå hela vägen fram till vad som faktiskt hände.

Vid sidan av mysterierna är Johan Theorin också intresserad av såren, som han kallar dem; de sår som en våldsam händelse kan skapa, som kan slita familjer eller hela orter itu, som aldrig riktigt läker utan gör sig påminda även decennier senare.

– Sådana sår gör det svårt att få ett avslut. Men det är därför jag skriver. I mina böcker finns alltid ett avslut, till skillnad från i livet. Det blir som terapi för både läsaren och mig.

Johan Theorin har alltid varit fascinerad av mysterier. Han skriver för att ge dem avslut.
Johan Theorin har alltid varit fascinerad av mysterier. Han skriver för att ge dem avslut. Foto: Hanna Franzén

Johan Theorins böcker må vara inspirerade av verkliga händelser och faktiska skrönor, men han är inte särskilt intresserad av ”true crime”, säger han, ”trots att det har blivit så populärt”. Det är roligare att få fabulera, även om det fortfarande handlar om brott.

– Men det där är ändå lite kluvet, fortsätter han. Varför tycker vi egentligen om att läsa om brott? Det är en fråga som man får ha med sig som kriminalförfattare.

Vad tänker du kring det?

– När jag är ute på bibliotek och pratar om mina böcker brukar jag ta ”Morden i Midsomer” som exempel. Där är det alltid så att de åker ut till någon gård, får höra av någon Fru Jones att hennes man mördats med ett spett i ladan, tackar för sig och åker vidare. Sedan får man aldrig höra från Fru Jones igen, hon försvinner. Så vill inte jag skriva, jag vill skriva om de anhöriga, så att det inte bara blir en rafflande mördarjakt. Det är mitt sätt.

”Jag fick helt enkelt en bra idé”, säger Johan Theorin om varför han började skriva spänningslitteratur igen.
”Jag fick helt enkelt en bra idé”, säger Johan Theorin om varför han började skriva spänningslitteratur igen. Foto: Hanna Franzén

Att Ölandskvartetten fick en fortsättning var inte alltid planerat, men det verkar uppskattas av lokalbefolkningen, säger Johan Theorin.

– Det är många som har frågat när jag ska skriva om Öland igen, och som är glada över att jag nu gör det.

Nu tror han att han kommer att fortsätta på det spåret. Han vill ta reda på vad som händer med Tilda. Och de lokala sägnerna och berättelserna från förr är knappast på väg att ta slut.

– Någonstans ska ju ens historier komma från. Varför inte härifrån?

Ämnen i artikeln

Böcker
Deckare

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt