Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-11-29 00:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/johannes-cornell-atomic-var-ett-konstnarligt-stallningstagande/

MUSIK | KOMMENTAR

Johannes Cornell: Atomic var ett konstnärligt ställningstagande

Atomic hann göra fjorton plattor, men nu är det slut.
Atomic hann göra fjorton plattor, men nu är det slut. Foto: Cees van de Ven

Den svensknorska supergruppen Atomic, som bildades 1999, har bestämt sig för att lägga av. Johannes Cornell minns ett frijazzband som kom på ett sätt att lira ihop, där nuet överträffade ramverket och musikerna blev viktigare än genren.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Den här hösten lade bandet Atomic av. Det gör ju band, förr eller senare. 1997 var tiden kommen för Atomic Swing – med nästan samma namn som Atomic. Ironiskt nog är det ordet swing som skiljer dem åt. För till skillnad från rockbandet Atomic Swing var Atomic ett jazzband.

Det kan inte heller uteslutas att de faktiskt spelade ett slags swing, om än inte själva stilen. Mer uppenbart spelade de frijazz. Och då även vad som mer specifikt kallas free jazz – en avantgardistisk revolution i jazzen i USA från och med slutet av 50-talet, som samtidigt grävde djupare i det afroamerikanska kulturarvet än till och med bluesen.

När den musiken nådde Europa frampå 60-talet hände något drastiskt. Musiker i framför allt Tyskland, England, Holland och Skandinavien inspirerades att söka en egen identitet i stället för att bara följa de amerikanska påbuden. Det är länge sedan nu. Men i slutet av 90-talet skedde en uppföljande nytändning, som resulterade i en form av öppen scen dit musiker hade tillgång från i princip vilket håll som helst. Jazz, rock, elektronika, konstmusik och annat smälte samman i vad som brukar refereras till som kort och gott improvisationsmusik.

Det var mot den bakgrunden som svensknorska Atomic delvis valde att gå liksom ett steg snett tillbaka mot den amerikanska frijazzen i stället för bara framåt i något slags kumulativ mening. Det är intressant, tycker jag. För att bara sträva efter att göra någonting ”nytt” innebär ju inte nödvändigtvis en fördjupning – eller för den delen att det blir särskilt personligt.

Nu fordrar i princip all musik en form. Inte minst improvisationsmusiker jobbar intensivt med den aspekten, som framgår av att till exempel pianisten Sten Sandell kallar sig för ”realtidskomponist”. Men ett uttryck som berör folk har inte alltid med form eller tid att göra.

Häromveckan ringde en äldre gentleman upp mig och luftade sin mening att 1958 är det bästa året i jazzen hittills. Det var onekligen en stark period, med många stora namn. Men några exempel visar faktiskt att guldkornen fanns bland både mer eller mindre nya former av jazz: John Coltranes ”Blue train”, Miles Davis ”Milestones”, Ella Fitzgeralds ”Sings the Irving Berlin songbook”, Cecil Taylors ”Looking ahead!”, Billie Holidays ”Lady in satin”, Sonny Rollins ”Freedom suite”, Ahmad Jamals ”At the Pershing: but not for me”, Count Basies ”The atomic Mr Basie”.

Fredrik Ljungkvist, Magnus Broo, Ingebrigt Håker Flaten, Håvard Wiik och Paal Nilssen-Love startade Atomic 1999. Samma år som festivalen Sounds 99 på Fylkingen i Stockholm. En legendarisk tillställning – för att inte säga den enskilt mest betydande festivalen med jazzanknytning som än så länge arrangerats i Sverige. Men vad som gjorde Atomic så drabbande att höra och se var ett konstnärligt ställningstagande, som säkert var inspirerat av vad som skedde i musiken just då men där det avgörande var hur de spelade – inte nödvändigtvis vad.

Gruppen Atomic 2018.
Gruppen Atomic 2018. Foto: Pressbild.

De flesta av oss gillar någon viss sorts musik. Men om man bryter ner det till vad som verkligen triggar våra känslor så är det många gånger något som egentligen inte förutsätter att det är, säg, reggae, bebop eller hårdrock. Atomic uppfann inte frijazzen. Långt ifrån, så klart. Men i stället kom de på ett sätt att lira ihop, där nuet överträffade ramverket och musikerna blev viktigare än genren.

2014 ersattes trummisen Nilssen-Love av Hans Hulbækmo. Det kan ha haft större betydelse än om bandet så hade bestämt sig för att spela gammal dixielandjazz.

Vi får minnas dem som den supergrupp de faktiskt var i inom nutida jazz. Det framgår av vilken som helst av de fjorton skivor de efterlämnar. Lyssna till exempel på dessa tre, som följde på varandra åren 2005 till 2008: ”The Bikini tapes”, ”Happy new ears” och ”Retrograde”. Haffa även någon av deras första plattor, liksom samarbetena de gjorde med musiker från Chicago på etiketten Okka Disc. Och missa inte ”Pet Variations” – sista skivan (än så länge). Och den enda där de spelar covers.

Läs mer om musik och fler texter av Johannes Cornell

Ämnen i artikeln

Musik

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt