Det hände att jag förlorade kontakten med Chick Corea som musiker, även när han spelade live och jag befann mig i samma rum. Eller för den delen utomhus, som då han inledde en hyllningskonsert till Bud Powell på Sollidenscenen på Skansen med att låta spela upp en djup mansröst som presenterade hela tillställningen som om den vore en stjärnspäckad Hollywoodfilm.

En annan fnurra på tråden för mig kom av hans uttalade engagemang som scientolog, vilket ibland tog sig direkt tematiska uttryck i hans musik. I mina öron kunde hans spel bli övertekniskt och grandiost, särskilt med sådant där i fonden.

Ändå gick det aldrig riktigt att generalisera så. För han kunde också vara fullständigt briljant. Och intim och generös. Som på den fina ”Children’s songs”, en skiva från 1984 som ofta dök upp på repertoaren genom åren. Eller i hans många duetter med musiker som till exempel Herbie Hancock och Gary Burton. Det generösa draget blev som mest uppenbart för mig en kväll på Uppsala Konsert & Kongress, där han verkligen lånade sig själv till stunden och till publiken – som av största möjliga lojalitet med musiken i stort.

Hans respektive akustiska och elektriska band med Dave Weckl på trummor och John Patitucci på bas berörde mig aldrig särskilt. De poserade i kostymer från Armani och föreföll på det hela taget mer intresserade av att imponera än just beröra. Hans fusionband Return to Forever var däremot riktiga pionjärer, som definitivt imponerade – men med en helt annan lust och upptäckarglädje. Med istället Stanley Clarke på elbas och Lenny White på trummor var de ett superband om något.

Och faktum är att Coreas virtuositet hade ett slags egenvärde. Den var en förlängning och en vidareutveckling av en sida av jazzen, som inte minst handlar om fart, skicklighet, reaktionsförmåga, till och med konfrontation. Som sådan är genren en hutlöst raffinerad form av underhållningsmusik, som inte nödvändigtvis förutsätter ett större djup än vad som bokstavligen sker här och nu och kanske bara för att ersättas med någonting nytt redan i nästa takt.

Som jazzpianist tog Corea upp arvet efter Bud Powell och Thelonius Monk – snarare än Bill Evans, likt Keith Jarrett – men ytterst verkade han även i en modern tradition oavsett eller snarare trots genrer, med själva instrumentet som enda begränsning. Chick Corea blev 79 år gammal.

Läs fler texter av Johannes Cornell och fler kulturkommentarer