Franciskanermunken William från Baskerville (John Turturro) anländer med sin unga medhjälpare Adso (Damian Hardung) till ett benediktinerkloster i 1300-talets Italien. Williams uppdrag är att vara med då en religiös och politisk konflikt ska – förhoppningsvis – lösas.

Men han får annat att ta itu med. Klostrets munkar mördas den ena efter den andra. William från Baskerville är berömd för sitt skarpsinne. Som föregångare till Sherlock Holmes och Watson får William och Adso försöka finna mördare och motiv. Klostrets berömda labyrintiska bibliotek tycks ha med saken att göra.

Det är upptakten till den italienska semiotikprofessorn Umberto Ecos internationella bästsäljare från 1980. 1986 blev den en ganska uppskattad film med Sean Connery och Christian Slater på rollistan.

Den nya tv-serien, där tre av åtta delar förhandsvisats, är en typisk europudding. Till sådan tages en internationellt känd, välrenommerad förlaga. Lägg till finansiärer från olika länder. Iscensätt. Tryffera med skådespelare av olika nationaliteter. Alla talar engelska, vilket för de flesta inte är modersmålet.

Vad kan gå fel?

Vad man får är en serie som vad den än handlar om förmedlar en stämning av internationell kongress där vilsna delegater räknar timmarna till hemförlovning. Regissören Giacomo Battiato lyckas inte få någon att känna sig hemma. Skådespelarna har av allt att döma fått klara sig själva i munkkåporna. Lätt panikartat överspel grasserar, vi kunde vara på ”De dolska blickarnas orden”.

För aktörer såväl som tittare försvårar det att intrigen är sällsynt komplicerad. Eco, som gick bort 2016, öste på med lärdom i sin roman, som ofta beskrivs som praktiserad postmodernism. Religion, filosofi genom tiderna, och 1300-talets politiska konflikter spelar roll för gåtans lösning. Det anknyts till vår tid, här finns exempelvis paralleller till ”Det sjunde inseglet” (1957).

Förenkling hade behövts. Sådant grovjobb är inget för Battiato. Han tar lätt på till och med en så grundläggande sak som att hjälpa oss att hålla reda på vem som är vem av alla högeligen suspekta munkar i anonymiserande kåpor.

Av alla inblandade förefaller det ha varit John Turturro som tagit projektet till sitt hjärta. Han står med som medproducent såväl som medmanusförfattare. Med sin Sherlock Holmskt smarta och lite fåfänga William från Baskerville tillför också Turturro viss glöd i diset.

Det är lätt att hitta sex bättre timmar i tv-utbudet än ”Rosens namn”. Finner man sig ändå ha konsumerat alla avsnitt beror det förmodligen på John Turturro, och på att klostermiljön ändå är så ovanlig och speciell att man lockas att följa med i genomsnokandet av vinklar och vrår.

Ett ställe där den sansade William ofta ogillar vad han ser: ”Ett perverterat sinne styr över bibliotekets säkerhet. Jag tycker inte om det”.

Läs fler texter av Mårten Blomkvist.

Läs mer: Kerstin Gezelius intevjuar John Turturro