Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-04-10 13:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/jonas-thente-efter-20-avsnitt-wallander-star-det-klart-att-hotet-mot-sverige-kommer-utifran/

Kultur

Jonas Thente: Efter 20 avsnitt ”Wallander” står det klart att hotet mot Sverige kommer utifrån

Johanna Sällström och Krister Henriksson i rollerna som Linda och Kurt Wallander.
Johanna Sällström och Krister Henriksson i rollerna som Linda och Kurt Wallander. Foto: SF

Henning Mankells romaner om Kurt Wallander har präglat den internationella bilden av Sverige. Vad händer om man i dag ser 20 tv-avsnitt? Jag får en stark känsla av att Wallander haft det mycket lugnare om gränserna hade stängts någon gång kring 1975.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Visst, jag är väl den ende som inte känner Kurt sedan gammalt. Men påskhelgen 2021 ägnade jag åt att överdosera Henning Mankells allt slitnare kommissarie Kurt Wallander, strålande tolkad av en Krister Henriksson som för varje avsnitt alltmer liknar en hund som man tycker mycket synd om men inte har hjärta att avliva. En fantastisk prestation.

Mest var jag ute efter scenerierna. Sydkusten, bokskogen och de närapå farbara lederna som genomkorsar Skåne. Men jag är väl medveten om att Mankells romaner om polisen i Ystad har kommit att bli Sveriges visitkort i världen.

Fiktionen vinner alltid, och Sverige efter Mankell och hans efterföljares berättelser handlar om ett skyddat och ombonat litet land som under de senaste decennierna har utsatts för omvärlden. Det är grundstoryn i det som efter Mankell har kommit att kallas scand-noir och blivit stilbildande. Folkhemmets utsatthet.

Efter kanske 20 avsnitt ”Wallander” står det helt klart att hotet kommer utifrån. Här finns tjuvaktiga polska gästarbetare, knarklangande bosnier och liberianer som mördar sina kusiner. Finnar, danskar, amerikaner, ryssar. Visst finns här svenska förövare också – säkert 15 procent – men jag får känslan av att Kurt Wallander hade haft det så fruktansvärt mycket lugnare om gränserna hade stängts någon gång kring 1975. Han hade kunnat fokusera på att sätta dit bönderna som kör sina betor i 120 mellan Tomelilla och Sjöbo och äntligen få bukt med otyget.

Det är en Sverigebild som är lättsåld. En bra fiktion. Oskulden som släpas i smutsen för att hon är dum nog att lita på någon utanför den närmsta familjen.

De som kallar sig ”Sverigevänner” köper och ramar in affischen utan prut. De mest oinformerade av politiker, som de amerikanska republikanerna, älskar att fradga sig när stackars godtrogna Sverige kommer på tal. Samma politiska sängvätare brukar också förklara att Sverige är socialistiskt, så det är antagligen därför.

Henning Mankell och Krister Henriksson.
Henning Mankell och Krister Henriksson. Foto: Jessica Gow/TT

Medan jag sträcktittar på ”Wallander” zoomar jag hela tiden ut och funderar på Sverigebild, nationalism och patriotism. Den engelske författaren George Orwell är antagligen den som tydligast har beskrivit den fundamentala skillnaden mellan begreppen (”Notes on Nationalism”, 1945) och i princip bygger den på att patriotismen i själ och hjärta är defensiv, medan nationalismen är aggressiv.

Min egen bild är att nationalismen kröker sig av harm, skakar nävarna och högrött skränar, medan patriotismen ler tyst och sträcker på sig.

För en stund tappade jag bort den Wallanderska Sverigebilden och tänkte tillbaka på stunder när jag har känt mig sådär extra svensk och patriotisk.

En gång var när jag läste Maciej Zarembas text i den här tidningen, om de svenska soldaterna i Kosovo. Hur de drog på sig blå landstingstossor innan de klev in i de hem som stod kvar i det krigsdrabbade Bosnien. Det var så förbannat rörande att läsa om detta förtvivlat svenska anständiga beteende.

Jag blir också patriotisk när jag läser om Stellan Skarsgård och hur älskad han är av sina kolleger i skådespelarfacket. Inga divalater. Klart familjen ska med. Klart att vi ska ha en sup. Eller vad det nu kan vara som gör att de andra stjärnorna döper sina söner till Stellan.

Eller när det amerikanska tv-bolaget sänder hit en korrespondent för att undersöka det ”socialistiska helvete” som är Sverige, och Sverige (bland annat Björn & Benny och Robyn) svarar med att vara … ja … människor i största allmänhet, utan att lida några större men av skattetrycket och de välkända brödköerna.

Tillbaka med Wallander kan jag ändå inte låta bli att reta mig på danskarna.

Läs fler texter av Jonas Thente

Ämnen i artikeln

Tv-serier

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt