Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-07 11:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/jonathan-franzen-visar-vardet-av-deprimerade-humorister/

BÖCKER | RECENSION

Jonathan Franzen visar värdet av deprimerade humorister

Jonathan Franzen lyckas skriva engagerat även om människor som tar religion på blodigt allvar.
Jonathan Franzen lyckas skriva engagerat även om människor som tar religion på blodigt allvar. Foto: Beatrice Lundborg

Jonathan Franzen retirerar från samtiden och återvänder till 1971 i romanen ”Vägskäl”. Kärnfamiljen är i upplösning, ungdomarna röker gräs och hemmafruarna smygläser feministiska pionjärer. Jesper Högström läser en bred humorist med inkännande blick.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Jonathan Franzen har talat varmt om depressionens betydelse för hans författarskap. Deprimerade människor är de roligaste människorna eftersom humor är ett sätt att uthärda en outhärdlig tillvaro, och som av ättling till generationer av skandinaver som tvingats odla depression för att uthärda allt det där som gjorde att Karl Oskar och hans landsmän tog båten till Amärrkat har Franzen de optimala genetiska förutsättningarna.

Men eftersom depression också förutsätter och förstärker avskurenhet från omvärlden infinner sig problemet – i synnerhet om man, som Franzen är en romanförfattare med ambition att skildra samtiden – att närma sig verkligheten på ett sätt som gör det möjligt att vara rolig om den. Den perfekta balansen hittade han i de stora romanerna ”Tillrättalägganden” och ”Frihet” där avståndet mellan iakttagaren och det iakttagna möjliggjorde perfekt skärpa i bilden.

I det senaste försöket, ”Renhet”, slant greppet. Den deprimerade humoristen hade helt enkelt försökt närma sig en samtid – algoritmernas och datahackarnas svindlande värld, dessutom dubbelprojicerad på 1980-talets DDR – som inte lämpade sig för hans form av iakttagande. Det kändes som en medelålders gentleman som försökte leverera avspänt ironiska kommentarer samtidigt som han åkte nöjesfältets mest vansinniga attraktion.

Lösningen har blivit att retirera från samtiden. Den som följt Franzen känner igen miljön i ”Vägskäl” från hans roliga lilla memoarbok ”Den obekväma zonen”: en kyrklig ungdomsgrupp i den amerikanska Mellanvästern, i en tid och ett land där ingen hört talas om att Gud skulle vara död, men där andra idéer börjar sippra in från världen utanför.

Året är 1971 och ”Crossroads” – gruppen som gett romanen dess naturligtvis mångtydiga titel – är en kombination av gruppterapi för ungdomar och politisk scoutverksamhet (den form av kristendom som praktiseras är tidstypiskt radikal, ”väggar och takvalv var täckta med citat av e.e. cummings, John Lennon, Bob Dylan, till och med Jesus”.) I bakgrunden skymtar kärnfamiljens begynnande upplösning, med ungdomar som röker gräs på parkeringsplatserna och hemmafruar som smygläser feministisk pionjärlitteratur. Crossroads, med andra ord, som i den gamla Robert Johnson-bluesen den radikale prästen spelar för änkan som försöker locka honom till otrohet medan de röker marijuanan hon konfiskerat från sin son…

Ja, ni hör, det är lysande förutsättningar för en författare av Franzens kaliber. Han har kvar sin underbara förmåga att närma sig människor med muntert humoristisk och samtidigt inkännande blick, att åstadkomma en bred sedeskildring utan att bli klyschig eller karikerande.

Det är dåliga nyheter för oss med kass rygg, eftersom det blir nödvändigt att släpa runt den 600-sidiga tegelstenen var vi sitter och var vi står, men vi får vår kompensation av en prosastil som gör läsningen både njutbar och motståndslös (och som i Rebecca Alsberg har en översättare med absolut stilkänsla).

Franzen tillhör de något för fåtaliga nutida författare som lyssnat på gamle John Drydens ovärderliga råd, att litteraturen förmår undervisa enbart i den mån den underhåller. Han har en teknik – en sån som ser lätt ut bara för att den är så svår, ungefär som Alexander Isaks sätt att förflytta sig rakt igenom tätt hopklumpade motståndarbackar – att servera långa tillbakablickar ur romanpersonernas liv utan att tappa i tempo eller närvaro. Han har en annan till synes enkel men i själva verket skrämmande svår förmåga att skriva om människor som kämpar för att vara goda, att uppträda anständigt mot varandra (betydligt svårare och mer realistiskt än motsatsen, tro det eller ej).

I denna roman lyckas han dessutom skriva engagerat och initierat om människor som tar religion på blodigt allvar och funderar över budskapet i Petrus förnekande av Frälsaren och hur det ska tillämpas på deras lust att förföra grannfrun.

Tyvärr går det inte att låta bli att lägga märke till den avgörande brist i Franzens sinne för humor som med lyckligtvis ganska stora mellanrum tar sig uttryck i genanta sexskildringar (”Men jösses, pastor Hildebrandt. Han är rätt stor”, utropar den till sist förförda grannfrun.)

Det ska nog tolkas som den deprimerade ironikerns sätt att demonstrera övervunna hämningar som i detta fall hade tjänat på att förbli oövervunna. Dessutom är ens uppskattning av denna roman beroende av en förkunskap som faktiskt inte avslöjas någonstans i romanens textuella förpackning, nämligen att detta är första delen i en tänkt trilogi. Som fristående roman betraktad håller den med knapp nöd balansen.

Precis som i ”Tillrättalägganden” och ”Frihet” är ”Vägskäl” byggd kring en dysfunktionell familj från Mellanvästern. Precis som där skickas romanperspektivets stafettpinne mellan de olika familjemedlemmarna, men det är något med tajmingen i växlingarna som gör att tempot sackar och att ett lopp som länge ser ut att vara på väg mot personbästa plötsligt går in i väggen.

Inför det märkligt antiklimaktiska slutet tänker man först att Franzen, med sin depressivt-humoristiska personlighet, trots allt inte kunnat förmå sig att föra berättelsen fram till den försoning som är komedins naturliga slutpunkt men som här skulle fått religiösa övertoner. I stället handlar det alltså om att loppet inte är färdigsprunget och att stafettpinnen väntar på att plockas upp på nytt. Trots ryggen räknar jag dagarna till dess.

Läs fler bokrecensioner och fler texter av Jesper Högström

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt