Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-29 17:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/juha-itkonens-allt-ett-under-karleksroman-med-en-marklig-ljumhet/

Bokrecensioner

Juha Itkonens ”Allt ett under” – kärleksroman med en märklig ljumhet

Bild 1 av 3 Juha Itkonens senaste förra verk på svenska är brevboken ”7+7”, skriven tillsammans med Kjell Westö.
Foto: Laura Malmivaara
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3
Foto: Laura Malmivaara

Juha Itkonens roman ”Allt ett under” är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2020. Ulrika Milles har läst en kärleksroman som handlar om att hantera förlust i det moderna konsumtionssamhället.

Likt Nya och Gamla testamentet är den prisbelönta finska författaren Juha Itkonens autofiktiva roman ”Allt ett under” uppdelad i två skapelseberättelser. De skildrar livet som familj: ”vanlig vardag” och katastroferna som snittar upp idyllen.

Den ”Första boken” börjar med att berättaren – mannen, fadern, den moderna författaren – sitter ensam uppe en kväll med en öl framför tv:n medan de två sönerna och den gravida hustrun sover. ”En lycklig man”.  Han har allt, och dessutom är en ”aftonstjärna”, ett sladdbarn, på väg.

Strax ska nattens lugn rivas sönder, när den gravida hustrun vaknar i en blöt säng. Ödesdigert fostervatten i vecka 17.

Itkonens berättare ligger kvar bredvid fläcken. Barnen som sover i rummen intill vet ingenting, hans egen kropp är tom, men hon som har barnet inuti sig kommer att tvingas till ett annat avsked. Han får inte jämföra sin egen sorg med hennes, intalar han sig strängt. Det blir morgon den första dagen i ”Allt ett under” och livet har fått en ödesdiger fläck.

Resten av den ”Första boken” handlar om hur man ska ställa sig till ett troligen döende foster när de konsulterade läkarna har olika åsikter men framför allt inte vågar påstå något säkert. Situationen är farlig också för modern och risken är att fostret plågas medan beslutet värker fram hos de levande – en förtvivlad bild av människan ensam i en bräcklig farkost inne i en livmoder som töms på vatten.

Tiden rusar och står stilla samtidigt, föräldrarna måste välja, författaren försöker från arbetsrummet övertyga henne, entreprenören på jobbmöten, med oändliga mejl om etiska överväganden och selektiv abort, hon svarar i korthuggna, rasande sms-trådar.

Den ”Andra boken” tar vid efter sorgen över den lilla dottern som måste födas fram till sin död, familjen blir den enda tryggheten i förvissningen om att det var ett omöjligt och nödvändigt val.

För hur tröstar man sig efter en sorg som handlar om att ha förlorat en möjlighet mer än en person? Handlar det om att ha misslyckats med att beskydda en ofödd, om ett skadat föräldraskap? Eller om en sårad självkänsla, en repa i det senmoderna livets lack?

Att ”konsumera hade en lugnande inverkan”. Rose och hennes man köper en långresa till Nya Zeeland för hela familjen. ”Att betala flygbiljetter, hotell och hyrbil, det blev naturligtvis en dyr räkning – under normala förhållanden skulle jag ha himlat mig över hur mycket pengar som gick åt, men nu kändes det snarare lite häftigt, som något slags hämnd. Ett liv hade undanhållits oss, nu famlade vi efter upplevelser och saker.”

På Nya Zeeland upptäcker de att Rose är gravid igen, och det ska visa sig vara tvillingar. Dags för skapelseberättelsens andra förbund – mellan paret och den gud de osäkert åberopar, och mellan dem i äktenskapet. Hur förmätet eller dumt är det att hoppas igen? Tvillingarna föds 13 veckor för tidigt. Det ger lång tid att kämpa med tro och förtvivlan, vandra mellan neonatalavdelningen och vardagen som pågår granne med undantagstillståndet.

Inre reflektioner interpunkteras av yttre konflikter mellan paret, om stor rädsla, om feghet, om tro och mardrömmar, allt interfolierat med precisa finstämda skildringar av livet med barnen som redan finns – det är det bästa med ”Allt ett under”.

En modern man som skriver autofiktion om föräldraskapet måste inte jämföras med Karl Ove Knausgård

För i all den känslomässiga dramatiken och sorgen i den här kärleksromanen – kärleken till barnen, till familjen, till en livspartner – finns stundtals en märklig ljumhet. Jag tror det är Itkonens mångordighet som ställer sig i vägen, vissa stycken är som dåligt urbenad fisk där reflektionerna tar ut varandra.

En modern man som skriver autofiktion om föräldraskapet måste inte jämföras med Karl Ove Knausgård, men Itkonen resonerar själv med sin kollegas tillit till naturens förmåga att ge honom friska barn: så stark att Knausgård skriver till sin ofödda dotter, viss om att hon en dag ska kunna läsa orden.

Det skulle Itkonen aldrig våga. Hans säkerhet är sönderslagen för alltid.

Ändå förmedlas det på en lågfrekvent kanal. Det är kanske det privilegierade livet, den obegränsade ekonomin (där man inte mer än behöver himla sig över pengar), den tillsynes amerikaniserade tillvaron där familjefadern ger sin förskoleson en ”Ge ditt barn dig själv i present-dag”, eller att han inga plikter har förutom dessa. Föräldrar, syskon, vänner, alla är underbara och stöttande. Och på helgen kollar man in presumtiva sommarhus.

Men det är ju en moraliserande läsning?

Söker jag bara en mer naket existentiell roman som Malin Kiveläs ”Hjärtat” från förra året, som skildrade en mors dagar med en nyfödd hjärtsjuk son i ett sjukhusrum i Helsingfors, där familj och vänner förbleknade i rädslan?

En omöjlig jämförelse av två värdefulla romaner om modern politisk och personlig omsorg, om samtidens föräldraskap och kärlekskrav.

Trots problemen jag ser med den här romanen så tror jag att Juha Itkonen också har gillrat en fälla, där han, om inte översättningen lurar mig, med sin omständliga alltomfattande stil ger vissa läsare möjlighet att förväxla det nästan frätande skenet från mänsklig lycka med naivitet. Det är också en läxa.

”Vi stod ju i ljuset, mitt i ljuset, och i det ögonblicket fanns inga skuggor, dagen var så molnfri att det inte ens gick att föreställa sig något som skuggade.”

Läs DN:s recension av Juha Itkonens och Kjell Westös samtalsbok ”7+7. Brev i en orolig tid”.

Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN.

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt