Det är sällan en debutant känns lika redo som Tusse. Redan i ”Idol” förra hösten var han flera kliv före alla andra med sin egna stil, den hesa funkrösten och så mycket utstrålning att tv-skärmen nästan fick frätskador.

Samma ouff-känsla var det över lördagens debut. Nej, han har kanske varken tävlingens vassaste sångröst eller ett särskilt spektakulärt nummer, men han har det som verkligen betyder något i slutändan: en genuin personlighet som går genom rutan. Ta den här veckans artistvykort – när de andra artisterna staplade meningslösa plattityder om sig själva berättade Tusse en historia som berörde på riktigt.

Redan på fredagens presskonferens konstaterade gänget i Mustasch att Tusse var överlägsen alla andra: ”Det är 'Euphoria'-klass på låten”. Det är det första smarta de har sagt på hela veckan. För det är ju så, skickar vi inte Tusse till Eurovision så får vi faktiskt skylla oss själva (och ja, det är min bestämda åsikt trots att en deltävling återstår).

Vad beträffar Mustasch är det intressant och helt solklart att Ralf Gyllenhammars dom gällande sexuellt ofredande, som bland annat Aftonbladet rapporterat om, och de osmakliga t-shirtarna som bandet lät trycka upp efteråt, påverkade hur tittarna i slutändan röstade. ”Contagious” var inte en åka ut-låt, helt objektivt. Nu åkte den ändå ut med huvudet före.

I stället blev det Charlotte Perrelli som välförtjänt tog sig vidare till final med en glittrande ångvält till schlagerlåt. Kvällens två miniskrällar: Alvaro Estrella och Klara Hammarström till Andra chansen.

Vad hände annars då? Efter förra veckans härliga avbrott från stolpigt manus, var allt tillbaka på ruta ett igen. 90 minuter man gör bäst i att förtränga snabbt. Och då gästades ändå programmet av några av Sveriges mest intressanta artister som Mapei och Sabina Ddumba.

Jag förstår att både de och Jason Diakité är desperata efter kneg just nu, men Melodifestivalen förtjänar faktiskt inte dem. Det blir inte lyckat när Diakité ska försöka pressa fram fejkad Melloentusiasm bredvid Christer Björkman, som i sin tur har fullt sjå med att pressa fram ett enda skämt som flyger. Det blir liksom två stela programledare för mycket.

Det verkligt provocerande var dock den inbjudna humorduon Leif och Billy, som tydligen har ett program på SVT som uppskattas av en del barn. Inte provocerande därför att sketcherna i sig var jättelarviga och humorfattiga (det var de alltså, men det är å andra sidan de flesta humorförsöken på kanalen).

Nej, mest provocerande för att SVT väljer att plocka in en dålig manlig humorduo när programmet – ja, hela säsongen – redan är en enda stor snubbfest, sett till programledare, innehåll och de flesta bidrag som gått vidare. Hur kan det ens lyckas passera alla led på SVT? Hur tänker man?