Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-17 12:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/kerstin-strandberg-har-skrivit-ett-litet-underverk-till-roman/

BÖCKER | RECENSION

Kerstin Strandberg har skrivit ett litet underverk till roman

Bild 1 av 2 Kerstin Strandberg romandebuterade 1967.
Foto: Thomas Wågström
Bild 2 av 2 Kerstin Strandberg romandebuterade 1967.
Foto: Thomas Wågström

”Liten historia – stor kyss” är en skimrande berättelse om två människor som lär sig att lägga bort clowndräkterna och möta sitt gemensamma liv. Kerstin Strandberg skapar litteratur med fler dimensioner än många författare vågar sig på, skriver Johan Svedjedal.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”Bedömning av parets förmåga att hålla samman”. Det är just den sortens berättarkommentarer som alla handledningar i berättarkonst avråder från: det gäller att gestalta, inte att utbreda dig. Och det är precis sådana kommentarer som Kerstin Strandberg älskar att strö in i sina berättelser, just när de har börjat visa scener med starka färger. Hon är en godmodig sabotör av sina egna illusioner. Just därför är hon en så underbar berättare.

Det par vars förmåga att hålla samman hon bedömer heter Vanja och Nils. De har varit på gång länge – tidigare syntes de till i berättarrymden i Strandbergs ”Undangömda berättelser” (1995) – men nu får de sin egen roman. ”Liten historia – stor kyss” heter den. Fast kyssen är inte så stor och historien inte så liten. Den handlar om två människoliv, och flera. Och om konsten att skapa lyckan där den inte borde finnas. För det är en annan av de saker som romanen handlar om: att lyckan är något som skapas, inte något som hittas. Allt till Vanjas och Nils förvåning.

Alltsammans börjar i Lund när Vanja är tonårig skolflicka och Nils en ung medicinstudent. Vanja är nästan alltid olyckligt förälskad, för närvarande i Sten, fastän hon nog är flickvän till Bruno. Bakom sig har hon en olycklig historia av självmordsbenägenhet och riktningslöshet. Själv får läsaren lista sig till att hon inte bara är omöjlig utan älskansvärd. Och det dröjer också innan den tankspridde och något tafatte Nils upptäcker detta. Också han har nämligen andra kärleksintressen att bevaka.

Så de är unga. Om de ens tänker sig en framtid (bortom den närmaste veckan eller så) är den mycket annorlunda än den kommande tid som ska rymma dem. Men den tiden kommer, orsakad av att ödet återigen hade ”hållit sammanträde med Slumpen”, som det heter med en av Strandbergs oefterhärmliga formuleringar.

”Liten historia – stor kyss” är en kärlekshistoria, en Gun-Britt Sundströms ”Maken” med fötterna ovanför huvudet, skriver Johan Svedjedal.
”Liten historia – stor kyss” är en kärlekshistoria, en Gun-Britt Sundströms ”Maken” med fötterna ovanför huvudet, skriver Johan Svedjedal. Foto: Albert Bonniers förlag

En serie sådana sammanträden leder till att Vanja och Nils blir ett par, bland annat sedan de har hjälpts åt att städa ur ett gammalt ingrott badhus (historien om varför är för lång att berättas här, men ryms alldeles lagom i romanen). När de förlovar sig är det mest på skämt. Gradvis finner de att de passar bra samman, trots oöverlagda beslut i vardagen, och den sorts konstigheter som brukar kallas livet. Fram i deras medelklassliv växer gradvis en ömsesidig ömhet, om än med många förhinder. Barnen, grannarna, dagarna som inte riktigt vill räcka till: de korta sveken och den långa tillgivenheten. I sitt slag är det en stor kärlekshistoria, en Gun-Britt Sundströms ”Maken” med fötterna ovanför huvudet.

Kerstin Strandberg berättar om detta och låter en rad urscener och urformuleringar komma tillbaka genom berättelsen, granskade ur olika aspekter. Där är den stora tvättningen av badhuset – för att inte tala om August Strindbergs piano i ett helt annat sammanhang. Där är den döda katten som Nils vill rädda från vägbanan så att den inte blir massakrerad. Där är tolvhundrametersloppet som han avbryter med etthundra meter kvar eftersom han inte vet varför han springer, där är insikten om att ”Vanja är fången men ingen är fri”. Och där är den ständigt uppskjutna historien om blomsterhandlaren och reservoarpennorna.

På det sättet bygger Kerstin Strandberg en värld av gestalternas minnen, av deras och berättarens försök att förstå sina egna liv och drivkrafter. Samtidigt söker hon alltså något annat än en traditionell gestaltningsroman, en där läsaren sugs in i personernas levnadsöden. Ett sådant mäktigt sug finns förstås också här. Men det gäller att vara beredd på att sköljas ut igen, att flyta bort i den ström av kommentarer där berättaren granskar sin egen verksamhet, förutspår vad som ska hända, blixtutbildar läsaren till en granskare och genomskådare i stället för att bara vara en upplevare. Sådana sabotage skapar litteratur med fler dimensioner än många författare vågar sig på. Kerstin Strandberg har sällan gjort det enkelt för sig som berättare. Men hennes inslag av kylig distans ger paradoxalt nog hennes berättande en varm intelligens.

Det tar tid att bli riktigt bra. Om det står mycket i Kerstin Strandbergs fina bok ”Skura ut” från 2018, en dotterdotter till hennes ”Skriv Kerstin Skriv!” (1978). ”Skura ut” handlar i mycket om författaråldrandet och författarmognandet. Den är också en bok som kanske trodde sig vara ett avsked till författandet – men lyckligtvis hade fel. Nu är Kerstin Strandberg åttionio år gammal, djupnad som en gammal bluesartist. Med ”Liten historia – stor kyss” har hon skapat en skimrande berättelse om två människor som lär sig att lägga bort sina clowndräkter och möta sitt gemensamma liv. Som roman är den ett litet underverk.

Läs fler bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt