Kjellvandertonbruket skapar sotiga stämningar

Kjellvandertonbrukets nya album är inspelat under några dagar i norra Bohuslän. I presstexten står det att den lokala naturen påverkat låtarna på ”Fossils”, men jag ser mest amerikanska vyer framför mig: öknar och canyons och horisonten långt i fjärran.

Kanske beror det på den americana som Christian Kjellvander tar avstamp i. Eller på att låtarna rör sig långsamt framåt som highways i landskapet. Till och med passager med intensivt industrimuller, som kunde vara bortglömda Thåström-inspelningar, ger associationer åt det hållet. Man skulle kunna kalla musiken för gotisk ökenrock. Eller drone-americana. Även debutalbumets kongeniala titel ”Doom country” funkar bra som beskrivning.

Genrerna rinner hur som helst lätt av den här osannolika konstellationen med det otympliga namnet. Sångaren och låtskrivaren Kjellvander verkar vid första påseende inte ha mycket gemensamt med jazziga Tonbruket (Dan Berglund, Martin Hederos, Johan Lindström och Andreas Werliin), men tillsammans skapar de vibrerande dramatik. Kjellvander pratsjunger sina långa texter med mörk, allvarlig röst – hela tiden farligt på gränsen till att det blir manér – samtidigt som de andra bygger upp sotiga stämningar fulla av skuggor. Allt exploderar i den sexton minuter långa ”The last thing”. De pustar därefter ut i den mjuka, avslutande ”Seahorse inn”, utmattade.

Bästa spår: ”September weather”