Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-26 10:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/koloristen-som-malade-ett-goteborg-som-inte-finns-kvar/

Konst

Koloristen som målade ett Göteborg som inte finns kvar

Åke Göransson (1902-1942), ”Gata”, ca 1930–1932
Åke Göransson (1902-1942), ”Gata”, ca 1930–1932 Foto: Göteborgs konstmuseum

Genom utsikten från mammas lägenhet fångade Åke Göransson kvarter som senare revs till marken. Lagom till Göteborgs 400-årsjubileum bad vi författaren Lydia Sandgren skriva om en konstnär som målat stadens historia. Här berättar hon om den isolerade koloristens liv och verk.

Hanna Göransson i Landala hade kökssoffan full av oljemålningar. Det var hennes son Åke som hade gjort dem och hon ville inte göra sig av med dem så länge han levde. Han var visserligen ännu ung, men han hade tuberkulos. Och så satt han på Lillhagen för schizofreni.

De senaste åren hade Åke inte gjort mycket annat än att måla. Han hade knappt lämnat hemmet. Fästmön och dottern träffade han sällan, kamraterna hade han glidit ifrån. Det var länge sedan han klarat av arbetet som frisör. Inte heller konstnärsdrömmarna hade det blivit något med, trots att han gått på Valands målarskola.

1940 gjorde Åkes gamla vän Arne Stubelius ett besök hos Hanna i Landala för att förhöra sig om hur det gått för honom. Åke var inlagd sedan flera år, men Arne fick se de där målningarna. Han förstod genast att det var ett stort fynd och såg till att ta hand om verken.

Upptäckten i kökssoffan skapade sedermera sensationsrubriker. Två stora separatutställningar ordnades i Stockholm och Göteborg. Det blev succé: lovorden haglade, tavlorna sålde, mamma Hanna fotograferades vid den berömda möbeln.

Konstnärens mor Hanna Göransson vid kökssoffan som hyste sonens konstnärliga kvarlåtenskap.
Konstnärens mor Hanna Göransson vid kökssoffan som hyste sonens konstnärliga kvarlåtenskap. Foto: Kamerareportage/TT

Konstnären själv var emellertid omedveten om sin plötsliga framgång. Vid det här laget var han djupt inne i sin egen sjukdomsvärld. Han målade inte ens längre, i skissblocken blev det mest klotter. När han besökte sin stora utställning på Konsthallen var det första gången han lämnade sjukhuset. Han kände i alla fall igen sina målningar. ”Den där Åke Göransson var visst en rätt bra målare”, ska han ha sagt efteråt, ”men vart tog han vägen?”

Första gången jag kom i kontakt med Åke Göransson var på en konstvandring med jobbet. De där Göteborgskoloristerna hade jag hört talas om men förpassat till ett dammigt arkiv långt bak i hjärnan, för just då var jag sysselsatt med min påhittade Gustav Becker och hans hyperrealism. Men nu fick jag alltså betrakta de tavlor som förevisades. Där hängde bland annat ”Modern sovande” och ”Gatan i ljusa färger”. Jag minns känslan av att få en stöt, att något vaknar till.

Sedan glömde jag bort alltsammans. Det var först när min roman var ute i världen och tankarna lämnades fria för annat som jag mindes tavlorna av Landalakonstnären som hamnade på Lillhagen. Vi bor ju bara några hundra meter från varandra, jag och Åke, men med ett sekel emellan.

I dag ligger Landala mitt i stan, men räknades fram till 1883 som en förstad. Under Åke Göranssons tid var det utpräglade arbetarkvarter. Bebyggelsen bestod till större delen av de för Göteborg så typiska landshövdingehusen, vilka uppfördes en masse runt förra sekelskiftet. Staden med sina stora industrier expanderade och bostadsbristen sköt i höjden bland arbetarna. Efter flera förödande eldsvådor var det förbjudet att bygga trähus på mer än två våningar, men i och med landshövdingehusens listiga lösning med en nedervåning i sten kunde man uppföra fastigheter med fler lägenheter. Bostäderna var enkla, funktionella och ofta överbefolkade – hade man ett extra rum kunde det ju hyras ut till inneboende.

Åke Göransson (1902–1942), ”Göteborgsgata”, ca 1930–32
Åke Göransson (1902–1942), ”Göteborgsgata”, ca 1930–32 Foto: Göteborgs konstmuseum

I ett sådant hus hade Hanna Göransson och hennes fyra söner en etta på 32 kvadrat. Lägenheten låg på Höjdgatan 10, en adress som Åke skulle förbli knuten till livet ut.

Pojken Åke blev tidigt faderlös. Han var duktig på att rita och tecknade så fort han kom åt. Han beskrivs som en vänlig, ljus själ. Han var tidigt begiven på kaffe och cigaretter; vid elva års ålder var han tobaksberoende. Tretton år gammal slutade han folkskolan och började som lärling på en raksalong. Arbetsdagarna var uppåt tolv timmar. Efter hand avancerade han till barberare och blev av allt att döma en skicklig sådan.

Redan i tonåren var han djupt upptagen av sin konstnärliga förkovran: han tog korrespondenskurser i teckning och studerade konstteori på egen hand. Siktet var inställt på Valands målarskola. Där kom han också in år 1924. Tor Bjurström var lärare, och bland hans elever fanns de som, jämte Åke Göransson, skulle komma att kallas Göteborgskoloristerna.

Den unge Valandstudenten hade lektion till halv fyra, och från fyra och framåt jobbade han på rakstugan. Tiden var knapp och arbetsbördan hög, men utifrån sett tycks livet ha rullat på ganska väl fram till 1927. Då föddes Åkes första och enda barn. Detta verkar ha försatt den tjugofemårige konstnären in spe i en kris som han inte förmådde hantera på något konstruktivt sätt.

Åke Göransson, självporträtt.
Åke Göransson, självporträtt. Foto: Kamerareportage/TT

Han hade varit förlovad med Inga Andersson i flera år, och graviditeten kan knappast ha kommit som en överraskning. Nu ställdes Åke inför familjeförsörjarens ansvar. Inga lät honom förstå att hon föredrog en frisör med inkomst framför en konstnär utan. Medan Inga väntade barn mönstrade Åke på en Amerikabåt, eventuellt för att tjäna pengar, fick ett sammanbrott i New York och återvände hem. När dottern föddes hade han inte ordnat någon lägenhet till sin lilla familj. Inte heller ville han ha dem boende på Höjdgatan. Till slut flyttade Inga hem till sin pappa i Dals-Ed, sexton mil norr om Göteborg.

Under de kommande åren gjorde Åke några försök att leva tillsammans med Inga och dottern, men han var alltför psykiskt skör för att klara av det under någon längre tid.

Höstterminen 1928 blev Åkes sista på konstskolan. Därefter fjärmade han sig gradvis från vännerna och yrkeslivet. Från 1930 förskansade han sig i hemmet. (Vid den här tiden bodde sex personer i den lilla ettan.) Han hade vanföreställningar och vägrade tidvis att gå ut. Ibland låg han letargisk till sängs, ibland var han full av målarlust.

Motiven från hans isolerade sjukdomsår är ofta knutna till hemmet: interiörer, stilleben, självporträtt. Modern figurerar ofta. Ett antal målningar föreställer gatan utanför fönstret. Här är färgerna ibland lugna, ljusa och harmoniska, ibland intensiva och oroliga. Stundom verkar han i sitt måleri ha lämnat den självvalda isoleringen för att rikta blicken mot yttervärlden. Rödhåriga Inga dyker upp i flera porträtt, men vid ett av hennes sällsynta Göteborgsbesök vägrade Åke känna igen henne. I stället anklagade han sin bror för att ha försökt lura honom att en ”vilt främmande flicka” var Inga. Bland de sena målningarna finns också en föreställande Skansen Kronan i vibrerande blått och undergångsrött, som om byggnaden stod i brand.

1937 togs han in på det nyöppnade mentalsjukhuset Lillhagen.

Åke Göransson (1902–1942), ”Gatan i ljusa färger”, 1930–1932
Åke Göransson (1902–1942), ”Gatan i ljusa färger”, 1930–1932 Foto: Göteborgs konstmuseum

Åke Göranssons utsikt från Höjdgatan 10 finns inte kvar. På sextiotalet köpte fastighetsbolaget Göta Lejon upp husen och lät dem förfalla tills de kunde rivas. På några år utplånades större delen av Landala. I stället byggde man miljonprogramskolosser i räta rader, som i dag inte lider av någon överdriven popularitet.

Landshövdingekvarter över hela staden gick samma öde till mötes under 1970- och 80-talet. Sedan rivningsivern härjade har de gamla trähusens status emellertid stigit rejält: i dag är de älskade, omhuldade och högt värderade på bostadsmarknaden.

När Höjdgatan jämnades med marken var Åke Göransson död sedan länge. Besöket på hans egen separatutställning kom att bli sista gången han lämnade sjukhuset. Hösten 1942 dog han av tbc, bara 40 år gammal. Han är begravd på Kvibergs kyrkogård.

Läs också: Lydia Sandgren om sin debutroman ”Samlade verk”

Ämnen i artikeln

Konst
Göteborg

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt