Konst AB vill uppmana fler till att göra film: ”Vi har försökt gå ifrån ett traditionellt filmmaskineri”

Kollektivet Konst AB tycks vara vana vid att improvisera. När de inser att de tagit fel på intervjudagen, och därför inte har tillgång till den förhyrda lokalen på Stureplan, smäller de snabbt upp en provisorisk ”utställning” inför fototillfället. Med diverse rekvisita från tidigare projekt poserar de snart framför kameran.

– Först tänkte vi att intervjun också skulle kunna hållas här ute, men det kommer nog inte gå, tänker Anton Hellström högt.

Det har hunnit bli snöstorm. Fotografen Roger Turesson får kämpa, trots blåst och kyla, för att föreviga gruppen.

Som tur är har sällskapet fått nycklar till en annan lokal. Nere i vad som liknar en vinkällare sätter sig de fem filmmakarna i en lädersoffa. Ossian Melin och Filip Aladdin är filmens regissörer, Anton Hellström konstnärlig rådgivare. Dessutom är scenografen Emma Amal Khanafer och producenten Albin Stööp på plats.

”Vernissage hos Gud” är er långfilmsdebut. Känner ni er nöjda?

– Jo, alltså vi tänker sällan i termer av bra eller dåligt när det kommer till konst. Snarare är vi intresserad av om filmen blev unik och personlig. Vi känner väl ändå att den här filmen är vår, säger Ossian Melin.

Konstkollektivet grundades av Melin, Anton Hellström och Filip Aladdin. Trion har under de senaste åren genomfört flera projekt. Bland annat med den hyllade trilogin ”Total trygghet”, ”Total fräschhet” och ”Total strukturalitet”, jämte en uppsättning av Shakespeares ”Stormen” som spelades på både Göteborgs stadsteater och Dramaten.

Filmen, som får premiär den 17 mars, har de jobbat med i över fyra år.

– ”Vernissage hos Gud” började vi med redan 2019. Och processen har verkligen varit flytande; vi har klippt, skrivit och sökt pengar samtidigt. Sedan har vi haft långa uppehåll för att pengarna tagit slut, förklarar Ossian Melin.

Handlingen utspelar sig på en konstskola i Göteborg. Två veckor innan examensutställningen tillträder en ny rektor – som i hemlighet ingår i ett uråldrigt sällskap som vill kommersialisera konsten. När studenten Irma får i uppdrag av Gud att skapa det perfekta konstverket blir hon också måltavla för sällskapet.

– Vi har varit väldigt inspirerade av Hasse & Tage. Deras glada surrealism. Men också filmen ”Äppelkriget” där de dumma fabrikörerna som ska starta Deutschneyland kämpar mot de snälla naturmänniskorna. Deras naivistiska syn på det onda kontra det goda ville vi föra över till konstvärlden och leka med, förklarar Melin.

Kommersialisering av konsten verkar vara ett återkommande tema som ni undersöker. Hur kommer det sig?

– Det är ett slags självförsvar. Den fria konsten och marknadskrafterna är i grunden två fundamentalt oförenliga system som inte bör beblandas, förklarar Ossian Melin.

Göteborgskollektivet är uppenbart förtjust i spexiga element och absurdism. I filmen har de blandat text, ljudklipp, arkivmaterial och video. Hopplocket har sedan mynnat ut i det psykedeliska verket som de själva kallar ”Da Vinci- koden på LSD”.

Filip Aladdin berättar att de alltid jobbar på det här sättet. Slumpartat. Gruppen börjar med en idé och hoppas sedan att den landar i något.

– I alla andra konstformer får man jobba med processen. Man behöver inte på förhand säga hur en dikt eller en tavla ska vara. Det är det svåra med att göra film – och det är det vi velat utmana.

Kollektivet talar om att ”leva verken”. Att det vore oärligt mot konsten att försöka planera för mycket i förväg. En vanlig inspelningsdag kan därför börja med att de åker ut till ett industriområde för att hämta inspiration.

– Där kanske man hittar ett objekt bland de tråkiga grå byggnaderna och så känner man: ”Det ska vara med i filmen!” säger Ossian Melin.

Verket har de finansierat med hjälp av stipendier och det egna kollektivets besparingar. Det har inneburit en frihet. Men också en stor påfrestning.

– Det bör dock tilläggas att sättet vi jobbar på verkligen suger, skämtar Melin och skrattar:

– Vi visste ju aldrig när pengar skulle komma in och kunde därför inte hyra ljussättare eller eller rätt utrustning. Så nu är typ sjuttio procent av filmen inte ljussatt.

Samtidigt är de alla överens om att det här arbetssättet behövs. Och hoppas att fler följer deras exempel.

– Vi har nu gjort mycket som inte är tillåtet i en vanlig film. Och vi har försökt gå ifrån ett traditionellt filmmaskineri så att vi kan vara spontana och välja själva, säger Anton Hellström.

Läs mer om film.