Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-04-21 07:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/konstkritikern-ingela-lind-har-avlidit/

Konst

Konstkritikern Ingela Lind har avlidit

Ingela Lind, 2018.
Ingela Lind, 2018. Foto: Anders Wiklund/TT

DN-kritikern och författaren Ingela Lind har avlidit 78 år gammal, efter en längre tids sjukdom. Det bekräftar familjen för DN. Nu blir den svenska kulturen fattigare, skriver Daniel Birnbaum i en minnestext.

Med Ingela Lind försvinner en av vårt lands viktigaste uttolkare och försvarare av konsten. Kulturjournalist uti fingerspetsarna var hon ständigt på jakt efter nya tendenser och uttryck som säger något om oss människor och om vårt samhälle. Ingen såg sig kring med samma iver för att utskilja nya mönster i kulturen. I centrum stod alltid bildkonsten och en tro på dess betydelse och kraft.

Ingela Linds konstbegrepp var öppet, och hon var alltid mån om att lyfta fram förbindelser mellan konstarterna. Litteratur och film, musik och måleri levde sida vid sida i hennes kartläggningar av samtiden. Populärkultur och klassisk konsthistoria fick samsas i ständigt nya försök att fånga tidsandan i ord. Viljan att i koncentrerad form driva en tes och förmedla vad hon fått syn på till en stor publik var densamma oavsett om hon använde sig av radio, tv eller dagstidningens kultursida. Massmedia var hennes självklara element.

Många minns hennes röst från kulturradion. Ännu större genomslag fick hon på 1990-talet som programledare för SVT:s Bildjournalen och fram tills helt nyligen genom inslag på Kulturnyheterna. Men för de allra flesta förblir hon framför allt konstredaktören på Dagens Nyheter. I decennier höll hon i konstbevakningen och skrev själv tusentals artiklar. Under Arne Ruths tid som chefredaktör utnämndes hon till redaktionschef på kulturredaktionen och blev efter hans avgång tillförordnad kulturchef. Frågan är om någon annan konstkritiker haft en lika kraftfull position på en stor svensk kulturredaktion.

Det var som medarbetare på DN som jag själv kom att lära känna henne som en alltid lika entusiastisk och uppslagsrik redaktör och kollega. Under några intensiva år på 90-talet beställde hon artiklar från de olika städer jag bodde i. Det var en tid av trasiga faxmaskiner och pappersrullar som tog slut några minuter före deadline. En hektisk och fantastisk tid med Ingela på telefon som jag alltid kommer att minnas med glädje.

Ingela Linds utblick var internationell och hon ville ha artiklar om det som alla talade om ute i världen. Hon reste mycket och var en självklar gäst på museerna i London och Berlin. Hon rapporterade från Venedig och samtalade med Louise Bourgeois i New York. Hon flög till Wuppertal för att möta Pina Bausch på hennes dansteater och till Peking för att besöka Ai Weiwei i hans ateljé. Och jag minns hennes stora reportage från en strapatsfull resa till James Turrell och hans överdådiga krater, Roden crater, i Arizona.

Hon ville göra livet större och rikare genom konsten och hon ville att konsten skulle vara oändlig.

På hemmaplan recenserade hon allt från konsthögskolornas elevutställningar till kulturministrar. Ingen debattpanel var komplett utan Ingela. Ingen prisjury heller. Hon kommenterade kulturpolitiken och blev till slut själv en del av den.

Ingela Lind var inte en generationskritiker. Hon hade sina favoriter, som Lena Cronqvist och Jan Håfström, men hon gjorde sig aldrig till talesperson för en ny grupp av konstnärer. Hennes perspektiv var alltid bredare än så. Hon lyfte fram förbindelser mellan epoker och kulturer och skapade ofta små associativa labyrinter. Turrells vulkan fick henne exempelvis att fundera kring Babels torn: ”Enligt Första Moseboken byggdes det av Babylons samlade folk, men störtades av Gud eftersom tornets höjd och ansamling av kunskap var en utmaning mot Guds allmakt. Även Roden crater har med kunskap att göra. Både formellt och metaforiskt liknar den ögat – den plats där yttre och inre möts. Den fungerar som en camera obscura och är ett enda gigantiskt observatorium för studier på gränsen mellan konst och vetenskap.”

Ingela Lind, 1993.
Ingela Lind, 1993. Foto: Fredrik Funck

Ingela var knappast någon försvarare av det lågmälda. Tvärtom hade hon en dragning till det storslagna och barocka. Begär, död och religiös extas är teman som återkommer i hennes mest entusiastiska texter. Hon fascinerades under några år av Peter Greenaways visuellt överdådiga filmer och lockades in i deras konsthistoriska irrgångar. Hon sökte upp honom i Wales och fick honom att formulera ett estetiskt manifest som jag tror att hon kände sig rätt hemma i: ”Iden med ’less is more’ är inget för mig. Jag vill utnyttja filmens hela potential och undersöker excesserna, människors mest extrema beteenden. Barocken är den perfekta metaforen för film över huvud taget - tanken att ingenting finns utom skenet och propagandan… Barocken var illusionismens tid. Ljuset, dramatiken, skuggorna, färgen . . . Det är ju definitionen på film.”

Efter pensioneringen från DN:s kulturredaktion förvandlades Ingelas skrivande. Texterna växte i volym och i de omtyckta essäböckerna ”Leka med modernismen. Virginia Woolf och Bloomsburygruppen” (2008), ”Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga” (2014) och ”Övermod. Utsvävningar och lätta stycken” (2016) utvecklade hon ett slags lekfulla kalejdoskopiska undersökningar. Hon blandade personliga reflektioner med analyser av konstverk och fick tillslut konsten att sammanfalla med livet självt.

Vad Ingela gillade var expansion. Hon ville göra livet större och rikare genom konsten och hon ville att konsten skulle vara oändlig. Att hon nu är borta gör mig så sorgsen. Inte bara för oss som kände henne blir den svenska kulturen mindre och fattigare.

Ämnen i artikeln

Konst

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt