Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-29 03:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/kristen-stewart-monarki-handlar-bade-om-imperialism-och-nationell-gemenskap/

FILM

Kristen Stewart: ”Monarki handlar både om imperialism och nationell gemenskap”

Kristen Stewart som Prinsessan Diana i ”Spencer”.
Kristen Stewart som Prinsessan Diana i ”Spencer”. Foto: Courtesy Everett Collection

London. ”Spencer” är ett slags skräckfilmsversion av Lady Dianas sista jul med den brittiska kungafamiljen. Katrine Marçal har träffat Hollywoodstjärnan Kristen Stewart som nominerats till en Golden globe för rollen som Diana Spencer.

– Jag hade ingen särskilt utvecklad relation till det brittiska kungahuset när jag var yngre. Jag menar, jag växte inte upp här.

Kristen Stewart sitter i ett hotellrum på Hotel Corinthia i London i baseballkeps. Hon försöker förklara varför hon, av alla skådespelerskor, blev handplockad för att spela prinsessan Diana i Pablo Larraíns nya film ”Spencer” och hur hon nu har lyckats göra det med sådan auktoritet att hon tippas för en Oscar.

Journalisterna vill dock mest prata om unga kvinnor och berömmelse. Om prinsessan Diana som ett hjälplöst jagat djur framför fotoblixtarna och huruvida Kristen Stewart när hon som 18-åring blev världsberömd för sin roll i vampyrsagan ”Twilight” också kände sig som ett hjälplöst jagat djur framför fotoblixtarna.

Kristen Stewart vill inte riktigt delta i den konversationen.

– Visst har jag blivit fotograferad många gånger, säger hon pliktskyldigt. Men aldrig ens i närheten av lika mycket som prinsessan Diana. Hon var ju trots allt den mest fotograferade kvinnan i världshistorien …

Kristen Stewart vill egentligen inte göra några jämförelser mellan sig själv och prinsessan Diana över huvud taget.

– När jag tänker på Diana tänker jag på någon som försöker fly och jag själv försöker absolut inte fly. Jag älskar mitt jobb! Jag älskar att göra film och framför allt har jag ett liv där jag har två saker som Diana inte hade. Jag har utrymme att misslyckas och utrymme att göra mina egna val. Det hade inte Diana. Framför allt inte i början.

Kristen Stewart som Prinsessan Diana i ”Spencer”.
Kristen Stewart som Prinsessan Diana i ”Spencer”. Foto: Alamy

Pablo Larraíns film med manus av Steven Knight är en helt påhittad historia. Den är en ”fabel baserad på en verklig tragedi”. Berättelsen utspelar sig på slottet Sandringham i Norfolk under tre dagar julen 1991 när prinsessan Dianas äktenskap slutgiltigt håller på att falla samman i dimmigt engelskt julväder.

Sandringham är ett spöklikt slott med lyhörda väggar och ändlösa korridorer där kungafamiljens medlemmar mest är kuggar i ett större maskineri: någon form av spektakel som måste fortsätta rulla för Storbritanniens skull.

Exakt varför verkar ingen riktigt veta.

Att bara ställa frågan är nästintill landsförräderi.

– Jag tänkte en hel del på det där, säger Kristen Stewart.

– Hur det måste ha varit för prinsessan att å ena sidan vara en människa, å andra sidan vara en del av en ideologi och en fantasi som behövs för att hålla ihop en nation på det där sättet.

– Monarki som koncept är förstås på ett plan något väldigt mörkt eftersom det handlar om kontroll och imperialism, fortsätter hon.

– Men å andra sidan handlar det också om att skapa nationell gemenskap. Jag kan helt och fullt förstå varför man vill ha något sådant. En familj att se upp till, älska och förstå sig själv genom. Det måste ha varit svårt för prinsessan Diana när hon insåg att hon inte kunde vara en del av det.

Kristen Stewart som Lady Diana i ”Spencer”.
Kristen Stewart som Lady Diana i ”Spencer”. Foto: Alamy

I ”Spencer” är Dianas närvaro den där julen något som resten av kungafamiljen lika mycket kräver som ogillar. De behöver henne på plats. Men de vill egentligen inte ha henne där. Diana svarar genom att göra uppror på alla sätt som en prinsessa kan: genom att komma försent, ha på sig fel klänning och genom att inte dra för sovrumsgardinerna ordentligt. Men framför allt protesterar hon genom att inte äta, eller äta för mycket, eller kasta juveler i ärtsoppan.

En stor del av Pablo Larraíns film handlar nämligen om mat. Rätter som med militär precision levereras till en prinsessa med ätstörningar.

Om man får tro ”Spencer” handlar det där att vara kunglig mycket om att äta. Långa formella middagar där det står en betjänt bakom varje stol för att passa upp på dig men framför allt för att kontrollera vad du äter och hur du äter. I köket sitter tjänstefolket och skvallrar. De lägger timmar på att förbereda mat som prinsessan kräks upp efter två minuter.

Hennes man hatar henne för det.

Diana kan inte ens gå på toaletten utan att någon snart bankar på dörren. Slottet är lyhört. Alla hör allt. En skräckfilmsversion av jul med kungafamiljen.

Kristen Stewart som Lady Diana i ”Spencer”.
Kristen Stewart som Lady Diana i ”Spencer”. Foto: Alamy

Även kläder spelar en mycket stor roll i filmen. Den aspekten vill Kristen Stewart mer än gärna prata om. Hon beskriver entusiastiskt hur besatt regissören var vid att varje detalj skulle vara rätt.

– Kläderna i den här filmen var de vackraste och mest välgjorda som jag någonsin har burit. De hade sådan enorm integritet, säger hon.

Det var även kläderna som blev en av nycklarna till Diana för Stewart som skådespelerska.

– När jag ser bilder av Diana som ung ser det ofta ut som om andra människor har klätt henne. Hon ser lite tafatt ut. Men trots det märker man hur hon liksom sticker ut från kläderna. Hur hon själv inte kan låta bli att existera på ett så distinkt sätt inuti dem.

Kristen Stewart som Lady Diana i ”Spencer”.
Kristen Stewart som Lady Diana i ”Spencer”. Foto: Alamy

– Det är så jäkla ledsamt och nästan läskigt att se henne klädd på det sättet. Hur hon är insvept i nästan en form av tvångströja, men hur hon ändå strålar sitt speciella ljus ut från dem.

Hela filmen är förstås en fantasi. Pablo Larraín har som chilenare haft mer avstånd till ämnet än vad en brittisk regissör antagligen hade kunnat ha. En stor poäng med kläderna i ”Spencer” är också att just vara makalösa för makalöshetens skull. Detta är trots allt en saga som inte skäms över att vara en saga.

– Pablo, älskar Diana!

– Han älskar kvinnor! En ren beundran för det kvinnliga. Han ville bara skämma bort sin Diana, ta så jävla bra hand om henne. Och ett sätt som han kunde göra det var genom kläderna, det är också därför som de är så magnifika i filmen.

Kristen Stewart i ”Panic room” (2002) men blev världskänd för rollen som Bella i ”Twilight”-serien.
Kristen Stewart i ”Panic room” (2002) men blev världskänd för rollen som Bella i ”Twilight”-serien. Foto: Alamy

Journalisterna i hotellrummetvill veta mer om Kristen Stewart själv. Hur känns det att tippas för en Oscar? Hur är det att vara 31 år gammal och redan ha arbetat i filmbranschen i 20 år? Vad ångrar hon redan under sin karriär? Kan det vara så att hon ångrar att hon gjorde en film med Woody Allen trots att regissören anklagades för sexuella övergrepp?

Kristen Stewart hårdnar till.

– Om jag verkligen ångrar något så är det att jag svek mig själv på den tiden. Men vet du vad? Vi växer alla upp. Vi lär oss. Världen förändras. And here the fuck we are!

Med de orden är intervjun slut.

Pr-människorna drar in Kristen Stewart på toaletten.

Antagligen finns det en dörr på andra sidan som leder ut i korridoren.

Läs mer:

Kristen Stewart: Diana föddes med en högstrålande energi

”Power of the dog” är årets Golden Globe-favorit

Ämnen i artikeln

Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt