Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-26 08:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/kristina-lindquist-det-vidriga-kriget-blir-en-perfekt-forevandning-for-att-ignorera-klimatkrisen/

KULTURDEBATT | KOMMENTAR

Kristina Lindquist: Det vidriga kriget blir en perfekt förevändning för att ignorera klimatkrisen

Hettan och elden kommer närmare.
Hettan och elden kommer närmare. Foto: Eddie Moore/TT

Femtio år efter FN:s första miljökonferens befinner vi oss vid en punkt i historien då tiden tycks utmätt på ett helt nytt sätt. Ingen fred, och ingen framtid. Vi behöver en snabb mobilisering mot det fossila kapitalets försök att dränka oss alla i olja, skriver Kristina Lindquist.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

”Egentligen har tiden ingen skarv, för alla avsnitt ingår i samma ström. Men vissa epoker har ändå en egen intensitet och rytm.”

Det är Nina Burton som skriver om renässansen i sin hyllade essäberättelse ”Gutenberggalaxens nova” (Albert Bonniers förlag, 2016). En tid med en egen rytm och intensitet – låter inte det också som vårt pågående, obarmhärtiga nu? Kanske säger det något om just denna vår att ett citat som brukar tillskrivas Lenin dyker upp i så skilda publikationer som Expressen, Flamman och Nya Wermlands-Tidningen: ”Det finns årtionden när inget händer, och det finns veckor när årtionden händer.” Orden handlar naturligtvis om Ukraina, om Ryssland och om Nato. Men de fångar något ännu större.

Den här veckan är det dags för toppmötet Stockholm+50 där Sverige står som värd tillsammans med Kenya. Femtio år efter FN:s första miljökonferens befinner vi oss vid en punkt i historien då tiden tycks utmätt på ett helt nytt sätt. Utsläppen av växthusgaser måste börja gå ner före 2025 – och det gör de inte. ”Det globala energisystemet är trasigt och för oss allt närmare klimatkatastrofen”, säger FN:s generalsekreterare. Ingen reagerar.

Eller, en del gör ju det. Jag får mejl om ett möte inför Stockholm+50. Intresse ska meddelas, arbetsgrupper ska bildas, protester och aktioner ska genomföras. Vi har tre år på oss, säger en kille som tröttnat på breda demonstrationer. Tjafs om strategi hör till i de här sammanhangen, men hur väljer man strategi när det handlar om en uppgift av den här magnituden? Det är en särskild känsla att höra aktivister som knappt fyllt 30 prata om hur de ska agera de närmaste månaderna för att maximera chansen för en levbar framtid. Den är redan i gungning. Tiden visar sitt ansikte.

Förr eller senare kommer någon nära mig att ställa frågan: Vad gjorde du när jag var liten? Vad gjorde du när det fortfarande fanns tid? Gick på ett möte. Skrev en text. Blev alltmer desperat inför det kompakta ointresset hos svenska politiker. En person på Liberalernas riksdagskansli uppmanar mig att söka vård när jag twittrar om min klimatångest. Kanske har han rätt, jag är på väg in i mörkret här. Som forskaren Farshid Jalalvand nyligen noterade i en krönika var det kanske väntat att IPCC:s senaste larmrapport skulle hamna i skuggan av kriget i Ukraina, men svårare att svälja att den försvann bakom rapporteringen om ”Filmstadens nya godisregler” (DN 5/5). Som ett delirium av normalitet.

Och kriget. Tydligen är det vidriga kriget en perfekt förevändning för att ignorera klimatkrisen ett tag till, trots att vi talar om ett angrepp som rakt av drivs av gas och olja. Mathias Wåg skriver mycket riktigt i Aftonbladet om hur fossilekonomin är hjärtat i den ryska imperialismen och hur klimatomställning därigenom är det främsta vapnet för fred – ”en grön antiimperialism” (10/5).

Jag läser att företag i EU kan fortsätta att köpa rysk gas utan att bryta sanktionerna – så länge de betalar med rubel. Ingen fred, och ingen framtid.

På sociala medier pågår semesterplanerna. Grekland! Kroatien! Jag dras också med, du måste åka till Amorgos – det är helt fantastiskt. Längtar efter något turkost att vila ögonen på. ”Efter pandemin – nu har svenskar börjat leta spanska sommarhus igen”, rapporterar TT. Jag ser en journalist twittra om att ta med sitt barn till Medelhavet. Till pinjeskogar, klorblekta handdukar, de tidiga svalna morgnarna. ”Skynda dig.” Skriver jag inte. Men snart finns inga svala morgnar längre, inte där. Nya folkliga Vänsterpartiet talar om vikten av att vanligt folk ska få åka på solsemester, och Aftonbladets ledarsida håller med: ”Alla har rätt att flyga charter på sommaren. Låt inte eliten få dig att skämmas”, skriver Susanna Kierkegaard (23/5). Skulle väl aldrig. Jag undrar bara vart ni ska åka. Och hur länge ni tror att våra gamla resmål kommer att ligga där och vänta på oss – orörda av skogsbränder, torka och dödliga temperaturer.

För ett par år sedan tog jag tåget till Italien. Kolla, man kan fortsätta som vanligt – det krävs bara lite planering. Byta tåg i Innsbruck, passera Brennerpasset, ungar som älskar att åka sovvagn och beställa frukost på en rolig blankett. Vid Gardasjön låg vinden kusligt stilla, i Verona skälvde temperaturen runt dystopiska 40 grader varje dag. Jag gick omkring och var gravid och rädd. Aldrig mer, skrek hela min kropp. Så överdrivet? Sommaren 2021 blev den varmaste hittills i Europa, och i länder som Spanien och Portugal uppmanade myndigheterna sina invånare att stanna inne på dagarna. På Sicilien uppmättes 48,8 grader. ”Hittills” är nyckelordet här.

Hettan driver fram väldiga bränder. Här en förkolnad kyrkogård i det drabbade New Mexico, USA.
Hettan driver fram väldiga bränder. Här en förkolnad kyrkogård i det drabbade New Mexico, USA. Foto: Jim Weber

I den kommande boken ”Hetta” beskriver journalisten Izabella Rosengren hur hon nästan dog av värmeslag under en reportageresa till norra Uganda: ”Kroppen jobbar febrilt med att försöka att kyla mig och mina organ prioriterar bort mindre viktiga funktioner som kognitivt tänkande. Därför tillåts mitt sinne vandra hand i hand med hallucinationerna. Långsamt kvicknar jag till, men jag känner mig som en nyfödd – skör, rädd och illrosa.” (Volante, 2022) Ett par år tidigare tog den brittiske journalisten Matthew Power sina sista andetag på nästan samma plats. Värmeslag är inte en metafor.

I Indien faller uttorkade fåglar från himlen. Visst känns det normalt? Temperaturen har under årets historiska värmebölja närmat sig 50 grader. När asfalten smälter, soptippar självantänder och skördarna krymper kan du tänka på det som en filmtrailer. I mitten av maj släppte brittiska Met office en studie som visar hur klimatförändringarna driver på intensiteten i värmeböljorna, vilket gör rekordartade temperaturer ”hundra gånger” mer sannolika. I slutet av seklet kommer den här sortens extrema väder att dyka upp varje år (18/5). ”Man kan inte anpassa sig hur mycket som helst. Den här värmeböljan testar gränserna för människans överlevnadsförmåga”, sade en av IPCC:s huvudförfattare om läget i Indien i början av maj. Människor som trängs på stränderna, sjukhuspersonal som är livrädda för elavbrott. Energibrist.

Jag försöker som många andra läsa Stanley Robinsons klimatroman ”Ministry for the future”, men måste ta en paus. Boken börjar i ett Uttar Pradesh där strömmen gått och hettan skördar liv som under ett världskrig: ”Alla barn var döda, alla äldre var döda. Folk mumlade där de borde ha skrikit ut sin sorg.” Första kapitlet slutar med att huvudpersonen ligger ensam kvar bland kroppar i en sjö. ”Många år förflöt för Frank den natten.” Kanske finns det nätter när årtionden händer.

Så blir allt i livet till en absurd alternativkostnad. Vad ska man lägga sina timmar på? Vad får man lägga sina timmar på? Om vi har tre år på oss. Vardagen är en stark drog, jag begraver huvudet i vabb, potatismos, jobb. Det kommer mejl om ett nytt klimatmöte, jag har feber och missar. Jag missar nästa gång också, måste lösa av hemma. En dag ska min unge fråga vad fan jag gjorde det där året när det fortfarande fanns tid kvar. Jag tog hand om dig?

Men det finns trots allt de som kämpar, och vi kommer förhoppningsvis att få se en eskalerande mobilisering mot det fossila kapitalets försök att dränka oss alla i olja. Nyligen avslöjade The Guardian hur stora bolag som Exxon Mobil, Gazprom och Qatar Energy planerar expansion som kan liknas vid ”koldioxidbomber”, och som krossar allt hopp om att klara 1,5-gradersmålet.

Kanske kommer modiga människor att försöka stoppa dem. Frågan är till vilket pris. Det är ingen vild gissning att repressionen mot klimatprotester kommer att bli hårdare de kommande åren.

I USA avtjänar den katolska miljöaktivisten Jessica Reznicek ett åttaårigt fängelsestraff för att ha saboterat oljeledningen Dakota access pipeline. Ett så kallat ”terrorism enhancement” var avgörande för den hårda domen, trots att hon agerade helt utan våld. Nu i vår avgörs hennes överklagan, och utgången anses få stora konsekvenser för den amerikanska klimatrörelsen. De senaste åren har ett antal delstater stiftat nya, hårdare lagar specifikt riktade mot klimataktivister: ”Demonstranter som bara för ett ögonblick uppehåller sig på mark där det finns en oljeledning kan numera riskera åratal i fängelse”, säger en jurist till ABC News (28/4).

I Sverige vill Moderaterna se hårdare tag mot klimataktivister som spärrar av vägar, med obligatorisk häktning och höjda minimistraff. Så talar ett parti som har gett upp. Det passar kanske inte alla att bryta mot lagar, klippa stängsel och kedja fast sig vid kolkraftverk, men vi som tillhör ”vanligt folk” och är för fega eller klumpiga för direkta aktioner mot den fossila döden måste vara solidariska med folk som vågar. Måste använda tiden.

Det finns veckor när årtionden händer. Det finns månader när framtiden avgörs.

Läs fler texter av Kristina Lindquist

Läs mer:

Så blev Stockholm en världsstad i kampen mot miljöförstörelsen

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt