Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-17 12:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/kvinnliga-autister-hamnar-ofta-under-radarn/

BÖCKER | RECENSION

Kvinnliga autister hamnar ofta under radarn

Bild 1 av 2 Clara Törnvall lyfter fram kvinnor som har ägnat hela livet åt att maskera sin konstighet.
Foto: Sofia Runarsdotter
Bild 2 av 2

Kvinnlig autism kan vara svår att få syn på, eftersom diagnosen har byggts på klichéer om Rain Man och savanter med nördglasögon. Clara Törnvall ändrar på det med ”Autisterna”. Aase Berg läser en pedagogisk och tänkvärd essäbok.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Clara Törnvall är ansiktsblind, och det är jag också. Men jag tror att jag träffade henne en gång. Det var när jag bodde på landsbygden med väldigt många djur, och en journalist och en fotograf från SVT kom för att göra ett inslag om mina böcker. De filmade hästarna galopperande i snörök.

Efteråt satt vi i köket vid bockbordet och journalisten, den eventuella Clara Törnvall, studerade noga min upphissningsbara skomakarlampa med mässingsdetaljer. Hon frågade var jag hade köpt den. Jag gav henne all info och tillade: Men den var dyr, bara så du vet.

När jag i efterhand analyserade mitt mellanmänskliga beteende kom jag på en förskräcklig sak: Det fanns ju potentiell UNDERTEXT i mitt uttalande om lampans pris. Det jag sa, även om intentionen enbart var att leverera fakta, skulle kunna tolkas som nedlåtande, typ ”Har du verkligen råd med det, lilla gumman?”

Clara Törnvall lyfter fram kvinnor som har ägnat hela livet åt att maskera sin konstighet.
Clara Törnvall lyfter fram kvinnor som har ägnat hela livet åt att maskera sin konstighet. Foto: Alexander Mahmoud

Det roar mig att tänka på den här episoden när jag nu läser Törnvalls nyutkomna bok ”Autisterna” – en välskriven och viktig blandning mellan sakprosa, intervjubok och personlig essä – och inse att hon måste ha varit lika döv för undertext som jag. Hon har senare diagnosticerats med högfungerande autism och då är fakta ingenting annat än fakta. Jag hade inte behövt oroa mig över min misslyckade sociala performance. Men de flesta människor förvandlar klarspråk till en grumlig soppa av antydningar, och det man säger kan alltid landa fel.

Själv betraktar jag all undertext som manipulativ. Det betyder inte att den inte intresserar mig, den är rentav mitt arbetsredskap när jag skriver. Ironi är också knepigt, men fascinerande. För att inte tala om såna där luddiga vibbar som till exempel praktiseras i kärlek. Förförelse och romantik, med alla krumbukter av outtalade känslor, kan för en klarspråksperson framstå som djupt problematiska, korrumperade och onödiga. Mycket kan sägas om Asperger-Saga i teveserien ”Bron”, men gestaltningen av hennes raggningsteknik är rätt trovärdig.

I och för sig heter det inte Asperger längre. Det heter autismspektrumtillstånd utan intellektuell funktionsnedsättning.

Diagnosen är visserligen ny, men själva företeelsen gammal. I backspegeln får Törnvall syn på ett antal misstänkt autistiska kvinnor ur kulturhistorien: Beatrix Potter, Emily Dickinson, Simone Weil med flera. Och mer otippat: skådespelaren Daryl Hannah, som har funnit sig väl tillrätta i främlingskapet gentemot människosläktet genom att spela robot, sjöjungfru och liknande.

Dessa kvinnor har ofta hamnat under radarn, och så är det fortfarande, eftersom diagnosen bygger på grabbiga klichéer om Rain Man och savanter med nördglasögon

När Clara Törnvall ska utredas handlar frågeformulären väldigt mycket om olika fordon. De tycks rikta sig till ”en anemisk, manlig gamer som sällan lämnar lägenheten, samlar på läskburkar, kan lösa Rubiks kub på under en minut och entonigt mässar om kritaperioden”. Men vem betraktar stalltjejen som har övat i månader på att linda hästens ben och vet allt om millimetermåtten på bridongbett som en aspie med så kallat specialintresse?

Törnvall skriver: ”En autistisk kvinna som kan skriva en avhandling i teoretisk filosofi men måste tänka efter när hon ska skära en brödskiva, är en sällsynt figur i det allmänna medvetandet. Som samlar på tekoppar och vilar i ett dygn efter att ha träffat sina vänner. Som älskar djur men undviker ögonkontakt.”

Det finns dock en tankegång i Törnvalls bok som jag tvivlar på – att autismen per definition gör verkligheten kuslig. Den kan ju lika gärna påminna om barnets sagovärld.

Det här blir tydligare när man läser några av de böcker som tidigare givits ut om ämnet, till exempel ”En annorlunda barndom” av Iris Johansson eller ”En riktig människa” av Gunilla Gerland. Där får de mystiska och poetiska särdragen större plats, som till exempel taktila upplevelser och förhållandet till färger. Men liksom Lina Limans relativt nyutkomna bok ”Konsten att fejka arabiska” skildrar de samtidigt kvinnor med extrema svårigheter. Törnvall är betydligt mer pedagogisk. Hon lyfter även fram kvinnor som har ägnat hela livet åt att maskera sin konstighet.

När hon själv får sin diagnos har hon stått i regionens kö för utredning i evigheter, men hellre det än den privata vårdens gräddfil: ”Risken för att jag efteråt ska undra om jag har köpt mig en diagnos måste elimineras”. Sen är det förstås en annan fråga varför man vill ha en diagnos över huvud taget, men en anledning är befrielsen i att kunna ”demaskera sig”. Till exempel att tillåta sig själv att äta samma maträtt varje dag, att ge fan i att resa eftersom man faktiskt inte gillar det, eller att outa sin ansiktsblindhet i stället för att desperat gå igenom hela det mentala bildarkivet manuellt varenda gång man träffar en människa som verkar vagt bekant och som man säkert satt i möte med förra veckan.

Törnvall poängterar att enormt mycket intellektuell energi går åt till att genomföra sådant som de normtypiska gör per automatik, typ att handla i mataffären eller att laga middag. De kreativa kvinnorna på spektrat lägger mycket resurser på praktiska sysslor och sociala krav, för att sedan ägna resten av dygnets timmar åt apatisk hjärntrötthet och repetitiva återhämtningsbeteenden.

Men lösningen ligger inte enbart hos individen; det behövs en samhällsförändring också. För även om man bör undvika att hajpa autister som superhjältar, så visar Törnvall att normalitetsanpassningen är ett vanvettigt slöseri med kraften hos dessa vackra hjärnor.

Läs fler texter av Aase Berg och fler av DN:s bokrecensioner

Läs mer:

Kvinnor med autism har historiskt galenförklarats

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt