Lars Noréns ”Son Fader Moder” är en epilog i försoningens tecken

Lördagen den 23 oktober 1982 hade ”Natten är dagens mor” urpremiär på Malmö Stadsteater, i regi av Göran Stangertz och med bland andra Kåre Sigurdson och Göran Dyrssen i ensemblen.

Dagens Nyheters recensent Bengt Jahnsson var förtjust: ”…här är det fråga om eländes eländes eländes elände i kvadrat”. Han var inte ensam om sin fascination för familjedramat i det skånska hotellköket. Pjäsen, och uppsättningen, blev en kritiker- och publiksuccé. Det var där och då ridån gick upp för Lars Norén, stjärndramatikern.

Exakt på dagen, 39 år senare, är hotellfamiljen tillbaka på Stadsteatern i Malmö, nu i urpremiären för det postuma vardagsrumsdramat ”Son Fader Moder”.

Pappan och sonen äter tårta. Skedarna och replikerna skrapar mot tallrikarna. ”Det var här vi bodde och levde en gång.”

Med sin iscensättning understryker Martin Rosengardten just detta, att det var här på Stadsteaterns dåvarande lilla talscen, Intiman, som familjemedlemmarna en gång rev och slet i varandra. Scenrummet är naket och spartanskt, fortfarande närmast en repetitionslokal; några stolar, en kastad tårtkartong, ett gammalt piano som den frustrerade modern nästan genast vräker över ända. Här ska det inte klinkas fram några nostalgiska refränger.

Modersgestalten är kluven i två roller. Katarina Lundgren-Hugg plockar fram den äldre kvinnans mer resignerade bitterhet medan hon gör sina inspektionsrundor i hemmet. Susanne Karlsson är i stället behärskat aggressiv och nervig i tvekamperna med den trotsiga sonen och den leriga skånska landsbygden.

Dag Malmberg är strålande som familjefar, en egenkär patriark i sönderfall, en gud fader som inte vill förstå att han är död

Familjen är ju inte bara tillbaka på Malmö Stadsteater, den har också återvänt till hotellet i Genarp, Lars Noréns barndomshem. ”Ett skånskt gästgiveri är för mig inkarnationen av Edvard Persson. För Lars Norén är det inkarnationen av helvetet”, skrev Bengt Jahnsson 1982.

Är det alltså i helvetet sonen, modern och fadern nu talar med och förbi varandra? Är det i helvetet den självömkande pappan i en evighetsloop hånar sin känsliga, både upproriska och kuvade, son? Nej, vi är på teatern. Det är där de döda och de levande kan mötas i samma rum, det är där som då och sedan kan försonas i ett magiskt nu, ”en stund av närvaro befriad från allt definierat och materiellt”, som kritikern och Norénforskaren Barbro Westling skriver i föreställningens programhäfte.

Försoning är ett av begrepp laddat med religiösa associationer. Detsamma gäller treenigheten ”son, fader, moder”. Smärtan är här granne med Gud.

Dag Malmberg är strålande som familjefar, en egenkär patriark i sönderfall, en gud fader som inte vill förstå att han är död, och som sådan är han oemotståndlig, en idisslande egocentriker som just genom sin ömklighet gör det möjligt för den offrade sonen att omfatta honom med ömhet.

Liksom modern finns sonen i två upplagor på scenen; som medelålders man och som pojke i 10-11-årsåldern. Den kantstötte vuxne sonen (Lars Bringås) och den i sitt trots och utanförskap, sin utkorelse om man så vill, ännu okuvliga pojken (imponerande gestaltad av Vincent Book) möts till sist i en försoningens koreografi. Det är kanske föreställningens finaste sekvens.

Med ”Son Fader Moder” har vi fått en vackert vemodig epilog till en av den svenska dramatikens klassiska verk, en coda i försoningens tecken.

Läs fler scenrecensioner och fler texter av Per Svensson.