Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-01-31 11:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/leif-randt-forsoker-fanga-en-generations-livskansla-i-allegro-pastell/

BÖCKER | RECENSION

Leif Randt försöker fånga en generations livskänsla i ”Allegro Pastell”

Leif Randt föddes 1983 i Frankfurt am Main.
Foto: Zuzanna Kaluzna

Leif Randts roman ”Allegro Pastell” har fått ett stort genomslag i Tyskland. Här försöker han fånga en generationell livskänsla som är notoriskt svår att fånga. DN:s Rebecka Kärde mår eländigt.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Den tyske författaren Leif Randts roman ”Allegro Pastell”, hans fjärde, fyller mig med skam, fasa och självigenkänningens äckel. Känslorna står i skarp kontrast till de affekter som texten gestaltar.

Romanfigurerna Tanja och Jerome lever i en verklighet där det allra mesta sorteras in i den estetiska kategori som kanske bäst beskriver vår samtid: mildly interesting (det sextonde största underforumet på Reddit). Omvärlden och jaget erfars med vad som på håll kan se ut som löje, men vad som snarare är en sorts vänligt sinnad distans, höjd över all passion. Allegro, som i titeln? Nja – andante.

Tanja är i trettioårsåldern, bor i Berlin och rider på framgångarna från sin debutroman om ”fyra manliga vänners inspirerade virtual reality-upplevelse i ett nedlagt skolhem”. Hennes något äldre pojkvän Jerome arbetar som webbdesigner och gör stilrena hemsidor åt schweiziska kulturinstitutioner. Sedan ett tag tillbaka bor han i sina föräldrars gamla enplansvilla i Maintal, en ytterförort till Frankfurt. Halvt ironiskt, men varför inte?

”Allegro Pastell” är Leif Randts fjärde roman.

Både Tanja och Jerome ser bra ut, har gott om pengar och lagom många vänner. De delar ett (milt) intresse för det moderna storstadslivets alla markörer. Man spontanbokar resor till Lissabon, går på konsthallar och udda kinesiska restauranger, dagsfestar och tar droger. Men inte för ofta! Till skillnad från tidigare generationer har ju denna inget överseende med gränslöst självskadebeteende. I likhet med Tanjas vän Amelie är allihop ”färdigbehandlade” efter år av terapi. Man mår bra, man har kontroll, så pass att Tanja undrar om hon förälskat sig i Jerome ”för att inte heller han hade lidit nämnvärt”.

De bådas kärlekshistoria är medvetet trivial. Förälskelsen är visserligen stark, men inte starkare än att Tanja kan begära en paus för att dejta en kille som uppvaktar hennes bästa vän, varpå Jerome får ihop det med en bekant från skoltiden. Leif Randts huvudintresse riktas snarare mot en stämning, ett livsmodus, det man slarvigt kan kalla för tidsandan, så som den yttrar sig i en specifik samhällsklass på en (i och med globaliseringen allt mindre) specifik plats. Precis som Tanja själv verkar han eftersträva ”stilistiskt exakt utarbetade texter om en svårgreppbar livskänsla”.

Kanske, tänker jag när jag läser, finns här en nyckel till varför satir över ”hipstern” jämt blir så bedrövlig.

Eftersom jag mår så eländigt av att läsa ”Allegro pastell” antar jag att han lyckas. Effekten beror delvis på att romanen faktiskt inte är satirisk. Trots att det vore så lätt att raljera över Tanja och Jerome förhåller sig texten hela tiden omsorgsfullt till deras våndor och iakttagelser. Kanske, tänker jag när jag läser, finns här en nyckel till varför satir över ”hipstern” jämt blir så bedrövlig: för att det satiriska uttrycket som sådant ligger för långt ifrån objektets milda, besinningsfulla och samtliga aspekter beaktande existensform.

Synd är dock att Christine Bredenkamps översättning, som på det stora hela flyter fint och proffsigt, brister i många detaljer. Det ofta upprepade ”bildande konst”, alltså bildkonst, är en av flera störande germanismer. Och det är obegripligt att den tyska vänsterströmningen Antideutsche översätts till det helt allmänna adjektivet ”antitysk”.

När en roman är så beroende av träffsäker signalering måste man som översättare vara pedantisk – de tilltänkta läsarnas perfekt kalibrerade blickar ser ju genast allt slarv.

Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.