Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-22 18:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/leif-zern-vi-maste-sluta-behandla-skadespelarna-som-oansvariga-barn/

Scen

Leif Zern: Vi måste sluta behandla skådespelarna som oansvariga barn

Strålande? Skicklig? Lysande? Jan Malmsjö inväntar de sedvanliga adjektiven inför premiären av ”Krapps sista band” på Dramaten 2017.
Strålande? Skicklig? Lysande? Jan Malmsjö inväntar de sedvanliga adjektiven inför premiären av ”Krapps sista band” på Dramaten 2017. Foto: Beatrice Lundborg

När svensk teaterkritik försöker sätta ord på skådespelarkonsten gömmer den sig oftast bakom ett fyrverkeri av klichéer. Jag börjar misstänka att de flesta teaterkritiker är rädda för att skriva om skådespelare, skriver Leif Zern.

Jag trodde att debatten om den digitala teatern i början av pandemin skulle utvecklas till ett fördjupat samtal om teaterns framtid. En fortsättning på det livliga replikskifte som DN:s Johan Hilton kunde summera i november 2019: ”Därför måste det börja väsnas mer om scenkonsten”. Ett år senare sitter vi fortfarande samlade kring lägerelden, rörande överens om den digitala teaterns hopplösa underläge i förhållande till den levande teaterns här och nu.

Ok för några mer eller mindre lyckade undantag – inte desto mindre tycks alla bara vänta på att det förlamande dödläget ska brytas.

Back to normal. I så fall vill jag veta vari det normala ligger. Ingen konstform är så plågad av klichéer som teatern. ”Ögonblickets konst”. Man vill helst hålla för öronen. När vi gjorde teatertidskriften Dialog på 60-talet brukade Lars Kleberg ironisera över detta standardsvar genom att tala om ”upprepningens konst”. Det är ju lika sant.

Trött på att vänta ägnar jag årsskiftet åt ”Rött och svart”, Stendhals mästerverk från 1830, och hejdar mig inför en kort mening som plötsligt säger mer om teaterns fenomenologi än tusen teorier. Det är den unge Julien Sorel som känner sig bortkommen i umgänget med madame de Rênal, mor till de barn han undervisar:

Till råga på eländet insåg han och överdrev sin orimlighet; men vad han inte såg var uttrycket i sina egna ögon, de var så vackra och röjde ett så eldigt sinne att de, som hos goda skådespelare, ibland förlänade ett tjusande innehåll åt något som intet innehåll hade. (övers. Tage Aurell).

Som i förbigående – här handlar det över huvud taget inte om teater utan om sociala hämningar – lyckas Stendhal sätta ord på det som gör skådespelaren till teaterupplevelsens ”X”, den okända faktor som tycks uppstå vid sidan av rollgestalten, det vi i brist på bättre kallar utstrålning, karisma, persona…

Det är i själva verket två Malmsjö som sitter vid bandspelaren i Becketts pjäs

Antag att du går på Dramaten för att se Jan Malmsjö som Krapp i Samuel Becketts monolog, en roll han spelade i Målarsalen 2017. Vad du får vara med om är inte bara Becketts pjäs och tolkningen av den – till detta kommer någonting som ingen kan vare sig regissera eller fantisera ihop. Det är i själva verket två Malmsjö som sitter vid bandspelaren i Becketts pjäs: skådespelaren och privatpersonen. Fast den senare låtsas vi helst inte om, som om han hade lämnat en del av sig själv hemma eller i sminklogen. Ändå finns han där.

Vad Stendhals lilla kommentar belyser är detta andra, någonting som lever sitt eget liv i skuggan av den aktuella rollgestalten, en aura som skådespelaren aldrig kan svära sig fri ifrån, ett energifält som Stendhals goda skådespelare är födda med, låt vara att detta ”något” kräver år av träning och erfarenhet för att nå sin verkan på publiken.

Hur beskriver man det? Alla som läser (eller skriver) teaterkritik vet att det är svårt. Pjäsen avhandlas i regel med många ord. Regissören och tolkningen likaså. På tredje plats kommer skådespelarna, strax före scenograferna, i den mån de senare över huvud taget blir omnämnda. I den moderna teatern är det regissörerna som bildar epok. Stanislavskij, Brecht, Bergman, Alf Sjöberg, Peter Brook, Judith Malina, Lennart Hjulström, Suzanne Osten, Peter Stein, Ariane Mnouchkine, Peter Oskarson…

Alf Sjöberg är känd och beundrad för sina Shakespeareföreställningar på Dramaten, från ”Henrik IV” 1935 till ”Antonius och Kleopatra” 1975. Men minns du vem som spelade Kleopatra?

Sarah Bernhardt.
Sarah Bernhardt. Foto: Sarony

På 1800-talet och i början av 1900-talet gick man på teater för att se Talma och Sarah Bernhardt, Eleonora Duse och Henry Irving, Elise Hwasser och Gustaf ”Frippe” Fredrikson. Den danske publicisten och teaterkritikern Edvard Brandes (bror till Georg Brandes) skrev utförliga skådespelarporträtt som kunde tävla med litteraturkritiska alster. Proustkännarna diskuterar fortfarande de centrala avsnitt i ”På spaning efter den tid som flytt” som handlar om ”Berma”, en aktris med drag av både Sarah Bernhardt och publikfavoriten Gabrielle Réjane.

Glöm inte det intresse Strindberg ägnade sina skådespelare, som om han själv gjorde entré på scenen när han sände sina brev och råd till dem, osäker på vem som var vem. ”Vi måste ta ett starkt tag i oss själva och rycka upp oss.”

Vi behöver inte sörja 1800-talets divalater – däremot den kunskap som kritiken delade med teaterns utövare. Jag börjar misstänka att de flesta teaterkritiker är rädda för att skriva om skådespelare. Det skulle kunna förklara den allt magrare repertoar av vaga epitet som klistras på skådespelarnas prestationer. Skicklig, lysande, modig, trovärdig… Så artiga och bugande att de riskerar att uppfattas som förolämpningar. Sällan eller aldrig en beskrivning i närheten av de tusentals tecken som ägnas författaren av en roman eller en fackbok. Hellre tiga än beskyllas för att vara elak.

Låt oss försvara yrket från två håll, både inifrån och utifrån

Detta är naturligtvis ingenting annat än en omyndigförklaring av skådespelarens konst. Oviljan att såra är begriplig och sympatisk. Skådespelaryrket kan vara grymt och utlämnande, kväll efter kväll. Desto större skäl att inte behandla skådespelare som oansvariga barn. Låt oss försvara yrket från två håll, både inifrån och utifrån.

Edvard Brandes avslutade för övrigt sin karriär som teaterkritiker efter en duell med skådespelaren Robert Schyberg. Båda överlevde.

Läs fler texter av Leif Zern.

Ämnen i artikeln

Scen
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt