Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-17 12:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/lisa-boda-nar-dalarna-borjar-locka-med-ekosexuella-workshoppar-ar-gransen-nadd/

SCEN | KRÖNIKA

Lisa Boda: När Dalarna börjar locka med ekosexuella workshoppar är gränsen nådd

Ekologiskt tisseltassel i skog och mark. Marinskijbaletten framför ”En midsommarnattsdröm” på Covent Garden i London, sommaren 2014.
Ekologiskt tisseltassel i skog och mark. Marinskijbaletten framför ”En midsommarnattsdröm” på Covent Garden i London, sommaren 2014. Foto: Nigel Norrington

Pandemin fick dansen att dra till skogs – bokstavligt talat. Är den nyuppväckta vurmen för naturen ett tecken på den stundande postpandemiska dansyran?

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Danshösten 2021. Ja, kära scenkonstvänner, vad kan vi vänta oss av den?

Drömmen vore förstås en repris av det glada 20-talet: öppna salonger, klackarna i taket, gärna i en charleston-dans. Den sorts bitterljuva dekadens som följer på ett krig eller en pandemi, när så mycket gått förlorat att suget efter förströelse och uppslukande möten – med människor, med konsten – vuxit sig starkare än någonsin.

Den som romantiserar ”les années folles” bör besöka Dansmuseets utställning om Svenska Baletten, mer känd som Ballets Suédois. Mecenaten Rolf de Maré och dansaren Jean Börlins danskompani sprutade ur sig avantgardistiska allkonstverk under 1920-talets första hälft. De motarbetades av homofoba kritiker men omfamnades av konstnärerna i Paris, den kulturella metropol där de Maré etablerade kompaniets hemmascen.

Att utgå från Stockholm hade varit otänkbart.

Hundra år senare är det coronapandemin som avslöjar hur högt – eller lågt – kulturlivet värderas på olika håll. I Sankt Petersburg, berättade DN:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén i sitt Sommarprat, har teatrar i huvudsak hållits öppna. Orsaken, tror hon, är att ryssar inte betraktar balett och opera som exklusiv högkultur, utan som något absolut nödvändigt i vardagen.

I vårt hörn av världen har scenkonsten som bekant drabbats hårt, riktigt hårt. Som följd har dansen å ena sidan digitaliserats, å andra sidan fått flytta – fly? – till skogs.

Rolf de Maré 1947.
Rolf de Maré 1947. Foto: DN

Medan allt fler artister skriver kärlekssånger till träd (läs Johanna Paulsson i DN 28/8) kliver dansarna bokstavligen runt i buskarna. I ”Jag är som skogen fast annorlunda” av Katja Seitajokis vägleds barn till naturens hemligheter. Dansensemblen Rosales och koreografen Paloma Madrid har lierat sig med en trädgårdsmästare för att undersöka jordens läkande kraft, för att ta några exempel.

Det vi känner till tar vi hand om, och att vara vänskapligt inställd till naturen är ju vettigt. Men när jag får ett pressutskick om en ekosexuell dansworkhop i Dalarnas naturskog är min naturvurmargräns nådd. Nej, passerad – jag gillar träd, men vill inte ligga med dem, inte heller se någon annan göra det, hur koreografiskt avancerat det än går till.

Att Dansens hus nu får en tredje mellanstor scen tack vare samarbetet med Dramatens Elverket var vårens gladaste dansnyhet

Däremot: Vilken lycka att få slå sig ner i en mörk – ej sexuellt objektifierad – salong igen! Att Dansens hus nu får en tredje mellanstor scen tack vare samarbetet med Dramatens Elverket var vårens gladaste dansnyhet. Dans-Elverket invigs av Viktor Fröjd, som är hemma i street- och housekulturen, och som med ”Festen” vill hylla det sinnliga. Festen kan mycket väl vara den sista fristad där vi kan förkroppsliga en längtan som finns bortom språk och tanke, menar Fröjd.

Det får mig att tänka på vännen som efter en 40-årsfest i somras nöjt rapporterade att folk knappt snackat med varandra – ”orka prata när vi inte träffas igen förrän efter pandemin eller när samma person fyller 50” – men att dansgolvet kokat.

När restriktionerna nu lättar är drömmen om en postpandemisk dansyra möjligen inte helt ouppnåelig?

Migranterna på den växande listan nådde aldrig sin destination

Samtidigt påminner den där längtan bortom språket om att rörelser ibland är det enda som återstår när orden förlorat sin sprängkraft. Som i ”Necropolis” av koreografen Arkadi Zaides: han gästar Sverige med en föreställning som förenar dokumentär research med koreografisk reflektion för att uppmärksamma en av vår tids största humanitära katastrofer.

”Necropolis” är inspirerad av en lista med namn och uppgifter om dem som sedan 1993 dött under sina försök att ta sig till Europa. Arkadi själv är född i Belarus men utgår i dag, likt Svenska Baletten på sin tid, från Frankrike.

Migranterna på den växande listan nådde aldrig sin destination, men i ”Necropolis”, de dödas stad, ger Zaides dem rörelseförmågan tillbaka.

Läs fler artiklar av Lisa Boda.

Ämnen i artikeln

Scen

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt