Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-20 12:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/liv-stromquist-vrider-och-vander-pa-utseendets-kulturella-betydelse-i-inne-i-spegelsalen/

BÖCKER | RECENSION

Liv Strömquist vrider och vänder på utseendets kulturella betydelse i ”Inne i spegelsalen”

Gilla eller inte gilla? Liv Strömquist diskuterar varför så många kvinnor är besatta av kroppen och ytan.
Gilla eller inte gilla? Liv Strömquist diskuterar varför så många kvinnor är besatta av kroppen och ytan. Foto: Johan Nilsson/TT

Alla som läst Liv Strömquist kommer att känna igen blandningen av tuschteckningar och mycket text i ”Inne i spegelsalen”. Nu diskuterar hon skönhet ur alla möjliga aspekter. Det är en härligt egensinnig bladning, men tonen har blivit mer pessimistisk.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Vad är det för likhet mellan den amerikanska ”realitystjärnan” Kylie Jenner (f 1997) och kejsarinnan Elisabeth av Österrike (f 1837)? Båda har blivit världsberömda som bild.

Porträtt av Elisabeth, eller Sisi, spreds i otaliga kopior i 1800-talets Europa och Kylie lever sitt liv på nätet. Nu förs de samman i Liv Strömquists nya seriealbum ”Inne i spegelsalen”, som handlar om skönhet som ideal och tvångströja. Hur i dag 24-åriga Kylie mår är svårt att veta, hennes företag går i alla fall med miljardvinst, men Sisi stod inte ut med att åldras bakom sitt evigt unga porträtt. Hon åt minsta möjliga och dolde sitt verkliga ansikte för världen tills hon mördades av en italiensk anarkist.

Alla som läst Strömquists tidigare böcker kommer att känna igen sig i blandningen av enkla tuschteckningar och mycket text som denna gång diskuterar skönhet ur alla möjliga aspekter och med ett tydligt budskap: Vi, och då framför allt vi kvinnor, är besatta av utseende, vi lever i och genom bilder av andra och oss själva, men vad är det för liv?

Först ut att ge svar är denna gång René Girards teori om det mimetiska begäret, det vill säga att vi åtrår inte det vi vet och känner att vi vill ha, utan det vi ser att någon annan åtrår. Om miljoner kvinnor vill ha läppar som Kylie vill jag det också.

”Inne i spegelsalen” av Liv Strömquist.
”Inne i spegelsalen” av Liv Strömquist. Foto: Norstedts

Girard var en skarp men monoman tänkare som såg begärstrianglar överallt, inte minst hos andra konkurrerande filosofer. När Strömquist gör hans blick till sin är det yta hon ser, klädval, kroppsformer, spegelbilder. Det blir ofta effektivt, som i den roliga serien porträtt av den ”klenögda” Lea, som Bibelns Jakob fick till hustru efter sju års slit i stället för den vackra Rakel, som han egentligen ville ha.

Skönhet värderades högt redan på gammaltestamentlig tid, men den var inget oundgängligt krav. Lea blev i alla fall gift, summerar Strömquist och fortsätter med hjälp av Stephanie Coontz ”Marriage. A history” att hitta fram till den punkt när två människor gifter sig för att de dras fysiskt till varandra. Den tidpunkten inträffar sent i historien, runt 1960 enligt Strömquist, när konsumtionssamhället – och p-pillret – styr även sexualiteten och individens ”fuckability” avgör hennes värde på marknaden.

Liv Strömquist har ett ärende och hon hämtar sina förklaringsmodeller hos tänkare som delar hennes syn på det senkapitalistiska tillståndet. Zygmunt Bauman känns genast igen på sin pipa och sin kala hjässa. Susan Sontags vita slinga i det mörka håret är extra bred när hon förklarar vad fotografin har gjort med vårt medvetande, hur den och alltings mätbarhet har standardiserat skönhetsidealen. Kulturteoretikern Byung Chul är inte lika känd, hans tankar om vår tids släthetsideal illustreras i stället med hud slät som glasyren på en tårta eller ytan på en huvudvärkstablett.

Det slagets överraskande, muntert ironiska bilder är inte lika vanliga här som i de tidigare albumen. I själva verket syns en utveckling från den hejdlöst fräcka och roliga ”Blood Mountain” (om mens) via den lite vemodiga ”Den rödaste rosen slår ut” (om kärlek) till denna senaste undersökning, där tonen är mer entydigt pessimistisk.

Jag känner inte till någon annan lika härligt egensinnig blandning av serieteckning och essäistik, men tidigare kunde Strömquist småprata med läsarna och ta steg tillbaka, ifrågasätta sina egna sanningar. Här slår hon visserligen fast att det är en stor kulturell förändring att kvinnor numera får titta på sig själva och tycka de är vackra, men det är ett undantag i denna vandring rakt ner i det helvete där gilla-knappen avgör våra liv.

Läs mer:

Liv Strömquist: Är väl inte hela världen om man tycker att man är lite ful?

Läs fler texter av Ingrid Elam och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt