Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-11-30 01:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/lotta-o-elegi-over-en-kastad-handske/

KULTUR | KÅSERI

Lotta O: Elegi över en kastad handske

Världen är full av tappade vantar.
Världen är full av tappade vantar. Foto: Kjell-Arne Larsson/TT

Kåseri. Även om det är personligt rekord att lyckas behålla ett par handskar i tre år så var de också de allra finaste, och nu roar de sig på egen hand.

Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.

Själv gick jag av tåget i Gävle, men mina handskar reste vidare norrut, utan mig. Hur långt hann de? Till Hudiksvall, Härnösand eller Umeå? Hamnade de i goda händer?

Jag saknade dem oerhört när jag gick mot Gävle teater där litteraturfestivalen Gävlit ägde rum. Fullmånen sken och parken framför teatern var upplyst av ett oändligt antal marschaller. Det var osannolikt vackert.

Men kallt.

Handskarna hade följt mig i tre år, vilket måste vara mitt personbästa. De flesta vantar och handskar lämnar mig ungefär lika snabbt som jag har förstått att nätdejtare lämnar varandra. Det har kommit en rolig roman om det, ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” av Amanda Romare.

I mitt fall består snarare halva Stockholm av vantar som har dumpat mig. När jag tänker efter har vantarna i mitt liv avlöst varandra betydligt oftare än männen. Jag träffar aldrig vantar som kan upprätthålla parförhållanden någon längre tid.

Ibland sorterar jag de återstående och inser att jag kan plocka ihop åtminstone fyra omaka par om jag är beredd att acceptera att några är fingervantar och några är mönstrade. Men jag är en ständigt hoppfull romantiker som vägrar att inse faktum, så jag behåller alla singlar och låter dem umgås i en låda.

Vem vet: kanske återkommer någon dag en slokörad vante som varit ute på galej någonstans, och erkänner att det ändå är bättre att vara en i ett par.

Vantar är oftare särbor än man tror, inbillar jag mig. Som jag och särbon. Det var honom jag fick mina finaste handskar av, de som nu roar sig (hoppas jag) norr om Gävle. Jag blev genast olycklig när han gav mig dem: sköna, mjuka och varma handskar, och så skulle han slösa bort dem på mig som inte lyckas ha kvar dem mer än några veckor.

Det tog i alla fall tre år. Jag mindes de underbara ulliga isländska vantarna som jag hann ha en vecka innan de åkte till Hässelby när jag gick av vid Thorildsplan, och ett likadant par som försvann vid Slussen. Ibland tror jag att tunnelbanans hittegodsavdelning har ett eget rum för mina vantar.

Men handskarna från särbon var allra finast. Och nu är de borta. Dystert åkte jag hem och letade fram ett par billiga fleecevantar. Såna tappar jag minsann inte bort!

Fast det är ju mest för att jag sällan använder dem.

Läs fler kåserier av Lotta O, till exempel om att inte hitta sina läsglasögon.

Ämnen i artikeln

Kåserier

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt