Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-10-01 13:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/lotta-olsson-cancerbeskedet-var-en-sorg-men-ocksa-en-stor-lattnad/

KULTUR

Lotta Olsson: ”Cancerbeskedet var en sorg, men också en stor lättnad”

Barnboksförfattaren Ulf Nilsson hade tio veckor kvar att leva när han fick cancerbeskedet. Han skrev ner sina tankar inför döden – tankar som nu har sammanställts i ”En liten bok om konsten att dö”. DN:s Josefin Olevik och Elin Åberg möter hans fru, författaren Lotta Olsson, för ett samtal om att ta farväl och att leva vidare.

Hur ser ett hem ut, där döden hälsat på? Det har en rosa trappa och vinröda väggar.

Kardemummabullar med mycket socker. Två ulliga katter. Ludde som vill kela, Sniff som har integritet.

En ganska ung och ljushårig änka som tycker om att bjuda in till fest. En 16-årig son som just börjat på teaterlinjen på Södra latin, vilket han verkligen längtat efter.

Vi vet ju alla det, att döden kommer en dag. Den gör att människor vi haft omkring oss inte längre finns och varje gång är det något obegripligt i det hela. En människa finns och sedan finns den inte. Och allt annat pågår.

I detta hem är det poeten och författaren Lotta Olsson som bor tillsammans med sin son. Till för ett år sedan var de tre i familjen.

Författaren Lotta Olsson och katten Ludde.
Foto: Elin Åberg

Författaren Ulf Nilsson fick ett cancerbesked, efter det levde han i tio veckor och under den tiden skrev han ned sina tankar. Nu har Lotta Olsson redigerat dem och Albert Bonniers förlag ger ut: ”En liten bok om konsten att dö”.

Det är inte första gången Ulf Nilsson skriver om döden. Han har smugit in den i många av sina böcker, fast de är för barn. Sin största litterära framgång fick han med ”Adjö, herr Muffin” som tilldelades Augustpriset 2002 och som blivit ett standardverk för att prata med barn om sorg och förlust.

– Jag tror att Ulf hade varit väldigt rädd för döden genom livet. Han hade oroat sig mycket. Men efter att han skrev herr Muffin var det som att han fick en mer avslappnad relation till alltihop, säger Lotta Olsson.

Även hon har återkommit till döden i sina böcker. Bland annat har hon skrivit en roman om en åldrad poet som författar från sin dödsbädd.

– Väldigt många människor blundar inför det faktum att de ska dö en dag, det kommer som en total chock. Men jag tror att både Ulf och jag har varit ytterst medvetna om vår dödlighet. Vi pratade om det jättemycket i vår relation. Det är nog få som var så förberedda på döden, kan jag tänka.

Ulf Nilsson gick bort i september 2021.
Foto: Stefan Tell

Hon ler när hon säger det. De fick 20 år tillsammans, och en stor del av den tiden tillbringade de i den spatiösa bostaden i Gamla stan. Den ligger i samma lokaler som Aftonbladet startade i år 1830. Då bodde Lars Johan Hierta här och han fick in både tryckeri och redaktion i rummen som sträcker sig mellan två huskroppar.

– Vi kunde vinka till varandra genom fönstret när vi satt och jobbade. När det var dags för lunch skickade vi sms, visar Lotta Olsson. På ett sätt kan man nästan säga att vi fick 40 år ihop, om man jämför med andra par, eftersom vi var tillsammans så mycket.

Boken med Ulf Nilssons anteckningar påminner om marsvinet herr Muffin. Herr Muffin har blivit gammal och grå och får ont i magen. Ulf Nilsson blev 73 och grå och fick ont i magen, han också. Sedan sätter sig herr Muffin i sitt hus och minns och gör en lista över sitt liv. Han kommer fram till att han har haft det bra, bättre än de flesta.

Ulf Nilssons tankar präglas av en liknande insikt. Han har haft ett rikt liv. Han tar in det som händer i vårdprocessen, noterar omgivningens hjälpsamhet, formulerar det ofattbara i att han själv snart inte ska finnas mer.

Han väljer bort cancerbehandlingen som ändå inte kan hindra sjukdomen, men tar emot vård i hemmet och smärtstillande för att få ett lugnt avslut.

Författaren Lotta Olsson hemma i Gamla stan.
Foto: Elin Åberg

Ett av få stressmoment som han återkommer till är omgivningens förhållningssätt. Antingen hör bekanta av sig till hans hustru i stället för till honom, och får honom att känna sig död i förtid. Eller så lägger de sin egen rädsla och ångest i hans knä. Ju tröttare han blir, desto mindre står han ut med det.

– Ulf var väldigt social men han blev också noggrann med vem som fick komma på besök och när, och vad de skulle bjudas på. Daniella från hans förlag skulle absolut ha champagne, tyckte han, och när grannen Per kom skulle jag köpa kanelbullar till kaffet. Han satt i sin säng och så fick vännerna sätta sig intill. Några var här ofta, vi åt middagar tillsammans runt sängen.

Han skriver också att han inte hinner träffa folk för jämnan, han måste förbereda sig för att dö. Hur förberedde han sig?

– Han hade många, långa telefonsamtal med sin bror Arne. Jag tror han hade ett stort behov av att prata om sin barndom. Och med mig ville han minnas allt som vi upplevt tillsammans. Han lade också mycket tid på att försöka sätta mig in i bokföringen, vi hade ett gemensamt företag. Men jag vägrade! Jag ville inte lägga hans sista dagar på att gå igenom hur man momsredovisar.

De ändrade till Lottas namn på elavtalet. Ulf gjorde en lista på småsaker som de åtta barnbarnen skulle få.

En dag antecknade han att han slutar med mellanrumsborstar. Han tänkte inte längre följa tandhygienistens råd.

Fanns det annat han förändrade?

– Ja, han hade slutat dricka alkohol innan vi träffades, men nu ville han gärna smaka lite. Kanske drack han inte så mycket, men det var viktigt att få skåla i champagne ibland. Och han drack whisky med sin svärfar för första gången på alla dessa år. Det var stort för dem båda, tror jag.

Ulf Nilssons anteckningar inför döden har blivit boken ”En liten bok om konsten att dö”.

Ulf Nilsson skriver:

Men: ingen rädsla för andra sjukdomar. De kommer aldrig att hinna blomma ut. ALS, parkinson, alzheimer… Allt jag kunnat vara rädd för.

Jag vet hur jag kommer att dö.

– Jag tror att cancerbeskedet var en sorg men också en stor lättnad. Nu visste han hur döden skulle komma. Vi levde i ett äktenskap med en stor åldersskillnad, den växte hela tiden, blev mer märkbar. Ulf hade en oro för att drabbas av demens eller något annat, en rädsla för att bli en börda för mig.

Det uppstår en paus i samtalet.

– Kanske fanns det en viss lättnad även hos mig över att han inte blev dement, att vi fick ha det så fint in i det sista, säger hon sedan.

När de lärde känna varandra var Lotta Olsson 27 år och Ulf Nilsson 52. Han hade fyra barn sedan tidigare varav några var i hennes ålder. De möttes på en nordisk barnpoesikonferens utanför Köpenhamn. Barbro Lindgren och Lennart Hellsing var där, Lotta Olsson var smickrad över sammanhanget och nervös. Det blev en härlig helg, inte minst för att Ulf Nilsson hade en sällsynt förmåga att hålla ihop gruppen, minns Lotta Olsson.

Båda rökte på den tiden och stötte därför ihop extra mycket. De märkte snart att det fanns en attraktion, de trivdes, kände igen något av sig själva i den andra.

Efteråt inledde de en intensiv mejlväxling, ett perfekt sätt för två skrivande människor att snabbt utveckla en djup förälskelse. En komplikation var att båda var gifta på varsitt håll, det blev ett svårt första år. Men de bestämde sig för att bryta upp, lämna, våga satsa på det nya. Lotta Olsson tror att det kan vara det bästa beslut hon har fattat i sitt liv.

Hennes pappa var fyra år äldre än Ulf Nilsson, men också hennes föräldrar insåg att det var en fin man och att deras dotter mådde bra med honom.

”Det är klart att jag uttryckte stor sorg och att vi var ledsna tillsammans, men jag gick in i rollen som stöttande, vårdande partner”, säger Lotta Olsson.
Foto: Elin Åberg

Sedan dess har Lottas mamma hunnit gå bort och året innan Ulf fick sin diagnos drabbades hennes pappa av en stroke. Han tappade talet, hamnade i rullstol, flyttade till ett hem. Det är klart att det var skrämmande på flera sätt, också för att Ulf Nilsson och hans svärfar var så nära i ålder. Hennes pappa dog bara några månader efter Ulf.

– Det har varit lite väl mycket död omkring oss på senare tid, säger Lotta Olsson.

När jag letar i arkiven hittar jag mer död. Innan Lotta träffade Ulf var hon gift med Thomas Anderberg, kulturskribent och kritiker. När han fick en hjärntumör som inte gick att bota skrev han en lång text i DN om sina tankar inför döden. (Då hade han och Lotta Olsson varit skilda i tio år.)

Två makar som skriver i offentligheten om sin annalkande död. Det är ändå lite speciellt?

– Det slår mig nu, att även om Thomas och Ulf var mycket olika, hade de en gemensam nämnare i sitt intresse för döden. Det var väl inte bara därför jag gifte mig med dem, men även jag delade denna fascination. Så det är kanske inte jättekonstigt att de båda ville skriva om sitt eget döende.

– Fast jag får akta mig för att bli den svarta änkan.

Det går att skämta över kardemummabullarna. Lotta Olsson sitter uppkrupen i soffan och verkar helt bekväm med ämnet. Det är något frigörande i att prata om döden.

När Ulf blev sjuk och förberedde sig för slutet, fanns det någon plats kvar för dig att hantera din sorg då?

– Nej. Det är nog vanligt att man vill skona den som är sjuk. Det är klart att jag uttryckte stor sorg och att vi var ledsna tillsammans, men jag gick in i rollen som stöttande, vårdande partner. Det blir en tydlig uppgift, att ta emot hemsjukvården, hjälpa till på toaletten, laga något han kunde försöka äta. Det är lite som att ha småbarn, även om man inte har gjort någonting en dag så vet man att den är bra om barnet är helt och rent och somnar på kvällen.

Lotta Olsson debuterade tidigt som poet, med sonettsamlingen ”Skuggor och speglingar” 1994.
Foto: Elin Åberg

De som oftast kom på besök i hemmet var sköterskorna i det specialiserade sjukvårdsteamet. De kom om det blev kris på natten, de såg disk och ostädade rum och nattlinnet. De satt där långa timmar och samtalade när Ulf Nilsson fick blodtransfusioner.

– Det är väldigt speciellt att de kommer en så nära. Det var särskilt en sköterska som heter Polly, som både Ulf och jag uppskattade mycket. Och sedan när han dog, då slutade de ju bara komma. Vi gick faktiskt ut och drack vin sedan, hon och jag. Det var fint.

Har du också skrivit under den här tiden?

– Ja, jag skriver på en sak. Det handlar om alla dessa dödsfall, det är väl en form av terapi. Om Ulfs död och om min pappa och min mamma och Thomas. Om det märkliga i att kroppar som varit en del av ens eget liv kan vara borta.

– Jag, som är en hyfsat intellektuell person, har alltid tänkt att kroppen är helt underordnad intellektet. Kroppen är bara ett nödvändigt ont som ska transportera hjärnan. Men när man lever nära en döende person så inser man att vi är ju bara våra kroppar! Det är det vi är. Alla begär, alla drifter, de försvinner med kroppen. Det tycker jag är intressant att gå in i och utforska vidare.

Väggarna är målade i dova pasteller och i köket spretar en Kristi törnekrona med klarröda blomsterfång över hela fönstret. Det är undanplockat och smakfullt. Det har precis varit visning. Lotta Olsson funderar på att flytta.

I boken står det:

Ska du sälja lägenheten? Ska du gifta om dig? Ska du ge bort min gamla katt?

Jag närmar mig inte ens frågorna!

Kan du känna dig trängd av hans förväntningar?

– Jag får lite panik av det där. Katter kan ju bli 25 år och de här är sju och åtta. Ska jag inte få ge bort dem om det blir svårt att få ihop det med min livssituation? Jo, det måste jag så klart få göra. Det vet jag att han också skulle ha velat. På många sätt är det en väldig hjälp att ha barn, då behöver man få vardagen att fungera. Hålla ihop. Fatta riktiga beslut. Leva vidare.

”Jag kan vända mig till Ulf med mina tankar”, säger Lotta Olsson.
Foto: Elin Åberg

Hur tänkte Ulf Nilsson om vad som hände efter döden?

– Han var lite söndagskristen när vi träffades, men mindre och mindre, tycker jag. Han trodde att det skulle bli svart och ingenting. Men det skrämde honom inte.

Och du?

– Ja… Jag har ju också alltid tänkt att man upphör att finnas. Egentligen tänker jag så. Men samtidigt pågår på något vis samtalet. Jag kan vända mig till Ulf med mina tankar. Men också till pappa, eller till och med Thomas. Det är väl så att när man pratat så mycket och länge med varandra, så fortsätter samtalet på något vis.

Den sista anteckningen i boken, som också är den sista anteckningen Ulf Nilsson gjorde, ett par dagar innan han somnade in, lyder:

Sorglig tanke som dyker upp ibland: Ja, ja, när det här är över så åker vi till Swinoujscie

och köper jordnötter i kiosken på färjan.

Det slutade stilla. Ulf Nilsson fick hög feber en kväll och åkte in på sjukhuset, Lotta och sonen Fredrik höll honom i varsin hand, lugnade, lovade att ta hand om katterna och bokföringen. Hans vuxna barn kom fram först när han hade somnat in, de bor i andra delar av världen och Sverige. Men alla samlades i den stora våningen i Gamla stan och grät och skrattade och drack en väldig massa vin. På morgonen fick de ta avsked.

Vid begravningen och minnesstunden blev de många. Barn med familjer och åtta barnbarn. Alla vänner. Dagen efter beställde de hemkörning av McDonald’s-mat till de 18 närmaste, för Ulf ville alltid äta på McDonald’s och sedan blev han besviken när det väl blev av.

När herr Muffin dör får han med sig de saker som han älskade allra mest i kartongen han begravs i. Fick Ulf Nilsson med sig något i sin kista?

– Ja, Fredrik och jag skickade med en av hans favoritfåglar: en liten rödhake i trä. Och hans dotter Mimmi som är väldigt pysslig hade tagit en tom snusdosa – han var snusare – och gjort fem små marsvin i cernitlera som hon lagt i dosan. Det var de fem barnen. Den fick följa med ner i graven, fast de var så fina att jag nästan tyckte att vi skulle behålla dem.

Nu har det gått ett år och snart ska det bli releasefest för boken som kommer ut. Hemmet kommer att fyllas med folk igen.

– Han levde två lyckliga liv, brukade han säga. 30 år med sin första familj i Ronneby och sedan 20 år i Stockholm med mig. Jag är 48 år, det finns i alla fall en teoretisk möjlighet att jag kan bli lika lycklig igen. Att jag kan säga på min dödsbädd att jag har haft två lyckliga liv.

Läs fler författarintervjuer på DN Kultur

Ämnen i artikeln

Cancer

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt