När feel good är som sämst är den förfärlig: huvudpersonen förlorar allt och blir övergiven av sin pojkvän, men visar sig vara oerhört begåvad och strålande vacker. Egentligen. Det är bara ingen som har upptäckt det, förrän den framgångsrike och strålande vackra prinsen dyker upp. Helst ska ex-pojkvännen också tappa hakan och bli svårt avundsjuk.

En tillräckligt begåvad författare kan naturligtvis skriva även sånt så att läsaren tror på det, men har man otur blir boken bara en lätt genomskådad önskedröm.

Feel good-böcker är knökfulla av misslyckanden och sorger, och ganska ofta har misslyckandena med arbetslivet att göra. Jenny Colgan, till exempel, hon med böckerna om det lilla bageriet, utgår i dem från att huvudpersonen har blivit utfattig efter finanskrisen.

Ändå är det inte yrkesmässiga framgångar som gör huvudpersonerna lyckliga igen. De förbättrade inkomsterna blir nästan alltid en bisak, vid sidan om Sann Kärlek och Trogen Vänskap, gärna med originella människor som ingen tidigare riktigt har förstått sig på.

Det moderna arbetslivets avigsidor skildras faktiskt ofta, i skuggan av de tröstande kärlekshistorierna.

Det är ju en gammal kunskap, detta att populärlitteratur för kvinnor oftast inriktar sig på kärlekshistorierna. Där har Jane Austen lagt en stadig grund av romaner om unga kvinnor som måste gifta sig av ekonomiska skäl: kvinnor har äktenskapet som karriär.

När jag läser Libby Pages ”Caféet som aldrig sover” skruvar jag mig först olustigt. Det är lite för trovärdigt, lite för socialrealistiskt berättat om Hannah och Mona som egentligen ska bli sångerska respektive dansare men jobbar tolvtimmarspass som servitriser i väntan på genombrottet. Det ligger väldigt nära Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här” från 2012, en av de romaner som räknas till den moderna arbetarlitteraturen. I båda böckerna drömmer huvudpersonerna om kreativa yrken, men drar sig fram i en modern gig-ekonomi, timanställda med dålig lön och osäkra arbetsvillkor.

När jag börjar betrakta feel good-böckerna ur arbetarlitteraturens perspektiv ser de plötsligt helt annorlunda ut. Det moderna arbetslivets avigsidor skildras ju faktiskt ofta, i skuggan av de tröstande kärlekshistorierna.

5 x feel good

Stellas Café är ett rätt vanligt Londonkafé: centralt beläget med en strid ström av besökare. Det är öppet dygnet runt, och kundkretsen ändras när timmarna går. På förmiddagen kommer kontorsmänniskorna och ska ha kaffe, då och då någon förskräckt praktikant som ska leverera olika sorters kaffe till hela kontoret. På eftermiddagen de som ska fika med vänner eller en familjemedlem, och sent på natten kommer glada fyllegäng larvande från krogen och de hemlösa som försöker dra ut på en kopp kaffe i det oändliga.

Libby Page koncentrerar sin berättelse kring de två servitriserna Hannah och Mona, som bor ihop i en sliten pyttelägenhet, sådär som många yngre gör i London. Servitrisjobbet är perfekt att kombinera med provspelningar och auditions, och både Hannah och Mona har tänkt sig servitrisjobbet som ett påhugg i väntan på genombrottet.

Och åren går. De har färre och färre vänner som lever på samma sätt som de själva: några få har lyckats, flyttat till andra städer eller länder och gjort karriär. Andra har gett upp, flyttat hem till småstaden de kom ifrån, gift sig och satsat på familjeliv i stället för karriär i något av de där kreativa yrkena.

Trots all obehagligt klarsynt realism är ”Caféet som aldrig sover” inte alls en sorglig bok. Libby Page berättar om människorna som besöker kaféet, om John som står utanför och säljer Big Issue efter att hans liv har fallit i bitar, om Dan som är ohyggligt ensam sen hans mamma dog men försöker plugga vidare, om Pablo i köket som älskar sitt barnbarn och om en lång rad andra människor.

Kollektivromanen finns kvar just i feel good-böckerna, lite som en vackrare, snällare och faktiskt också mer trovärdig variant av den romantiska filmen ”Love Actually”. De är mer tilltufsade på Stellas Café, men när deras liv blir bättre tror man på dem.

Det börjar med en grön anteckningsbok. På omslaget står det ”Ärlighetsprojektet”, och inuti skriver en sjuttionioårig konstnär, Julian Jessop, om sin outhärdliga ensamhet. Han uppmanar den som hittar boken att skriva sin egen berättelse, ärligt, och det gör kaféägaren Monica.

Så ser inledningen ut i ”Ärlighetsprojektet”, som dessbättre inte blir en stafettberättelse utan något mycket mer spännande. För när Monica har läst om konstnären kommer hon på att hon kanske skulle kunna hjälpa både honom och sig själv, och när missbrukaren Hazard får tag i boken vill han också påverka skribenternas öden.

Det skulle kunna räcka med det: en charmig rad personer vars liv blir lite bättre. Men Clare Pooley vänder upp och ner på berättelsen just när man tror sig ha förstått, så att man plötsligt inser att ärlighet är ett ganska komplext begrepp.

Lucy Dillon är en av de största inom feel good, och hennes nisch är att hon oftast skriver in en eller flera hundar. Här är Jeannies tillkommande till och med veterinär.

De blev djupt förälskade så fort de träffades och det romantiska bröllopet är planerat in i minsta detalj, och givetvis går allt så mycket åt skogen som det kan göra.

Eftersom jag själv tycker rätt illa om spoilers tänker jag inte berätta mer, men ”Lektioner i kärlek” är en fin historia om bröllop, där ett otal brudar paraderar förbi och berättar sina historier. Alla de där drömmarna blir sällan som man hoppades, och ibland går det bra ändå, ibland inte. Ibland är det toppen att gifta in sig i en ny familj, ibland är det obegripligt hemskt.

Det viktiga är, som vanligt, att inse att drömmarna ibland står i vägen för att man ska kunna uppskatta ett alldeles vanligt liv.

Betsey är ett spädbarn, tio månader gammal, när hennes mamma Jess kommer in med henne till sjukhuset. Något är fel, och när akutläkaren Liz, en vän till Jess, undersöker barnet upptäcker hon till sin fasa att Betsey har en allvarlig skallfraktur.

Ändå verkar Jess inte riktigt kunna förklara vad som har hänt.

Alla varningsklockor klämtar förstås, och Liz backar ur fallet, man får givetvis inte behandla en väns barn. Särskilt inte när vännen är en presumtiv barnmisshandlare.

”Små katastrofer” är egentligen inte en roman om barn som far illa, utan snarare om hur svårt det är att bli mamma. Det handlar inte bara om Jess och hennes skadade dotter, utan även om de andra mammorna i kompisgänget. Här beskrivs depressioner, ångest och en trötthet som går bortom allt. Och hur svårt det är att misstänka en av sina närmaste vänner för att ha gjort sitt barn illa.

Det börjar i ett sånt välputsat lyxhem att jag nästan lägger ifrån mig boken: livsstilsreportage blir för tråkigt. Varpå fyra mycket olika kvinnor samlas i Klubben för lyckliga slut, en grupp som drivs av en originell och självsvåldig man som får dem att göra sånt de inte brukar göra!

Ursäkta, men kvinnor som villkorslöst lyder män som de aldrig förut har träffat förtjänar att råka ut för seriemördare.

Men Caroline Säfstrand berättar fint om en änka som gör allt för att det inte ska synas hur olycklig hon är, en krigsfotograf vars man har lämnat henne, en ung mamma med handikappande ångest och en äldre mattant på förskola, vars man har fastnat i ett oändligt sparande som gör livet outhärdligt tråkigt. Berättelsen växer till ett större resonemang om rädslor, lögner och allt det där som bara råkar bli som det blir i livet.

Läs mer av Lotta Olsson och mer om böcker