Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-24 09:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/lotta-olsson-tipsar-5-x-nya-deckare-10/

BÖCKER | RECENSION

Lotta Olsson tipsar: 5 x nya deckare

Camilla Läckberg och Henrik Fexéus ”Box”, Paula Hawkins ”Ur förtärande eld” och Arne Dahls ”Islossning”.
Camilla Läckberg och Henrik Fexéus ”Box”, Paula Hawkins ”Ur förtärande eld” och Arne Dahls ”Islossning”. Foto: Forum, Albert Bonniers förlag

Nya deckare av Kerstin Bergman, Anna Jansson, Arne Dahl, Camilla Läckberg och Henrik Fexéus. Men allra bäst är brittiska Paula Hawkins.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Vad kännetecknar dagens deckare? En oherrans massa olika saker, konstaterar jag vid ett tappert försök att dela in dem i hanterliga underkategorier. Genren är stor och spretig, med åtskilliga varianter även om de flesta utgår från pusseldeckaren (Agatha Christie, Sir Arthur Conan Doyle) eller den hårdkokta deckaren (Raymond Chandler, Dashiell Hammett).

Det är som att titta på ett väldigt vildvuxet släktträd där ättlingarna är rätt långt från sina anfäder och -mödrar, och ännu längre från varandra. Det är inte ens säkert att alla deckare innehåller mord och en brottsutredning.

Nittiotalets psykopatiska seriemördare med komplicerade mordmetoder har återkommit, men bara i en viss del av genren. I en annan del är det vanligare med gamla hederliga familjekonflikter.

För oss deckarläsare gäller det att navigera rätt mellan blindskären, så att man inte som inbiten mysdeckarläsare med Elly Griffiths som idol (rolig, vardaglig och mycket miljöbeskrivningar) hamnar i en Lars Kepler-deckare (blodig, högt tempo och där såväl mördare som kommissarier är fruktansvärt begåvade), till exempel. Den som läser Niklas Natt och Dag (historisk, svartsynt) behöver inte vara lika road av Paula Hawkins (familjedramer med moraliska resonemang), den som trivs med Richard Osman (puttriga mysdeckare i England) får kanske inte ut lika mycket av Jens Lapidus (gängkriminalitet i nedgångna miljonprogramsförorter). Camilla Läckbergs läsare (vardagsskildringar, ofta med kvinnliga huvudpersoner) är förmodligen inte lika roade av Michael Connellys (hårdkokt amerikan, manliga huvudpersoner).

Det där är förstås ett krångel för alla bibliotekarier och bokhandelsanställda som hänvisar besökare till deckarhyllan varpå läsarna ohjälpligt går vilse. Det skulle behövas förtydliganden.

Men sen kommer det ändå sånt som går bortom all kategorisering, och då står man sig slätt. En oväntad mysdeckare i förortsmiljö (finns än så länge bara bland barndeckarna), till exempel, eller en hårdkokt småstadsthriller.

Bäst är, som vanligt, att prova så många som möjligt. Ibland är favoriterna inte alls de man trodde.

”Ur förtärande eld”
”Ur förtärande eld” Foto: Forum

Hon är bra på osäkerhet, Paula Hawkins. Som läsare tror man sig veta vad som sker, men vips skiftar perspektivet och bilden är plötsligt en annan.

Kanalbåtarna längs Regent’s Canal i London är boplatser för originella personer. Men att den unge mannen i båten bredvid Miriams skulle bli mördad hade hon verkligen inte trott.

Miriam brukar hålla koll på dem som rör sig kring kanalen, och efter ett tag blir det tydligt att två andra kvinnor har besökt den unge mannen, Daniel. Den ena är en ung kvinna med stora problem, den andra en äldre, välbeställd kvinna som tycks snarast ha hållit ett öga på honom.

Delvis är det Paula Hawkins omisskännligt brittiska miljöer som är lockande, ungefär som Elizabeth Georges. Men framför allt är det hennes skarpa blick för mänskliga brister. Hon slog igenom med dunder och brak 2015, med debuten ”Kvinnan på tåget” där berättaren var minst sagt opålitlig. Den andra deckaren, ”I djupt vatten” (2017), fick synnerligen blandad kritik, men var intressant spretig med antydningar och kulturhistoria kring en by där kvinnor tog livet av sig i en oroande omfattning.

”Ur förtärande eld” berättar snarast ett familjedrama om föräldrar och barn, där kärleken till de närmaste aldrig är självklar: här finns så många små svek och stora sår från det förflutna att det skulle kunna sysselsätta en psykoanalytiker ett helt yrkesliv. Det blir stundtals hjärtskärande, stundtals isande obehagligt. Och stundtals speglar boken helt vanliga familjers tillkortakommanden.

Utöver det berättar Paula Hawkins också en metahistoria, om författaren som kört fast i sitt skrivande efter den första succén, och sedan skriver en helt annan typ av berättelse. Mer ska inte berättas: Paula Hawkins har en förmåga att överraska.

”Förgätmigej”
”Förgätmigej” Foto: Southside stories

Att deckarexperten Kerstin Bergman vågat sig på att skriva egna deckare är så roligt att hon möjligen borde ha ägnat sig åt det långt tidigare. Förra året kom debuten ”Oskuld och oleander”, som utspelade sig på Ekerö utanför Stockholm. Nu åker Iris Bure (ja, det är klart att hon heter Bure, som Maria Langs hjältinna Puck) i stället till sin barndoms sommarparadis Dalsland och letar efter tre borttappade tonårsflickor. De verkar vara på jakt efter det skumma Växthuset, och Iris vill helst inte minnas för mycket om när hon själv begav sig till samma ställe i den åldern.

Så får väl Kerstin Bergman inte göra! ”Oskuld och oleander” innehöll ju också återblickar på Iris barndom, intrigerna blir för lika!

Fast likheten märker jag inte ens förrän långt in i boken, för det är ruggigt spännande. Klassisk pusseldeckare som rör sig längs ensliga vägar i mörka skogar.

”Dansa min docka”
”Dansa min docka” Foto: Norstedts

Många av dagens deckare hanterar sociala orättvisor begångna i det förflutna, och i Anna Janssons nya Örebrodeckare handlar det om vem som blev inspärrad på mentalsjukhus och varför, för inte alltför många år sedan. Värderingarna har ändrats sedan dess, och mycket av det som hände då framstår som helt obegripligt för oss i dag.

Skickligt kopplar Anna Jansson ihop det med samtidens intresse för släktforskning, och ställer även dagens sociala problem (och lösningar) mot tidigare generationers. Polisen Kristoffer Bark och hans kollegor arbetar i en snårskog av komplikationer som kretsar kring Försäkringskassans bedömningar, ett aktuellt ämne.

Det är en osedvanligt elegant intrig, och Anna Jansson är en begåvad berättare. Det är bara synd att berättelsen rör sig framåt i så högt tempo att man inte hinner fästa sig mer vid huvudpersonerna.

”Islossning”
”Islossning” Foto: Albert Bonniers förlag

Tämligen blodig actionthriller där en sällsynt fiffig seriemördare strör lik omkring sig längs olika stränder. Avhoppade poliserna Sam Berger och Molly Blom får arbeta hårt för att förstå vad mördaren egentligen är ute efter, och har som tur är hjälp av Deer, kommissarien som blivit förpassad till kontorsarbete efter att ha fått benen avsågade. Hon är egentligen sysselsatt med det som verkar vara ett rätt simpelt missbrukarmord.

Arne Dahl är en av de bästa stilisterna i deckargenren just nu, en veteran med två tidigare deckarserier bakom sig, om den svenska A-gruppen och det europeiska samarbetet i Opcop. Han konstruerar avancerade, genomtänkta intriger med lätt hand och åstadkommer lysande underhållning. Femte boken i serien om Sam Berger och Molly Blom, som nu dessutom har ett gemensamt (och osannolikt fridsamt) spädbarn att ta hand om.

”Box”
”Box” Foto: Forum

Synnerligen blodig historia om en ruskig seriemördare som tar folk avdaga medelst misslyckade trollerier. Tänk ”itusågade damen” så förstår ni.

De två som utreder brottet är polisen Mina Dabiri, som har långtgående tvångsbeteenden när det gäller renlighet (om det är någonstans det kryllar av diagnoser så är det i dagens deckare), och mentalisten Vincent Walder, som har bristande sociala talanger men en närmast kuslig förmåga att läsa av människor.

Givetvis blir han inkallad för att hjälpa till med utredningen, och poliserna gapar imponerat inför hans tämligen enkla slutledningar.

Fast så där är många moderna deckare, och ”Box” är spännande läsning i högt tempo. Det finns gott om suggestiva scener, men bakgrundsintrigen är genuint obehaglig. Första delen i en planerad serie.

Läs mer om deckare och mer av Lotta Olsson.

Ämnen i artikeln

Böcker
Deckare

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt