Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-10-24 00:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/lotta-olsson-tipsar-5-x-nya-deckare-2/

Böcker

Lotta Olsson tipsar: 5 x nya deckare

Tove Alsterdal.
Tove Alsterdal. Foto: Roland S Lundström

Nya deckare av Hans Rosenfeldt, Ann Rosman och Jo Nesbø, samt en ruggigt bra brittisk thriller av Sam Lloyd. Men allra bäst är Tove Alsterdal, vars ”Rotvälta” utspelar sig vid Ångermanälven.

Nog hade jag för mig att det svenska deckarundret var över. Åtminstone att det höll på att minska.

Så verkar det inte alls i utgivningen. Så småningom får någon räkna, det hinner vi inte riktigt nu, vi som läser nyutkomna deckare. Det myllrar av böcker, och särskilt påtagligt är det med alla svenska debutanter. Så här många brukar de inte vara.

Kollegorna i Svenska Deckarakademin håller på att summera deckaråret 2020 inför sina årliga priser, och är så dränkta i böcker att det bara hörs förskräckta pip från dem då och då.

Den arma Deckarakademin läser nämligen allt som allt som de får in för bedömning (130 svenska och 80 utländska i år). De har två urvalsgrupper, en som läser svenska deckare och en som läser översatta. Sedan nomineras fem böcker i vardera kategorin och så utses årets bästa svenska deckare och årets bästa översatta vid Deckarakademins stora höstmöte på Eskilstuna stadsbibliotek (där det finns ett stort och underbart deckarbibliotek) den 22 november.

Kärt besvär, förstås. Själv hinner jag inte läsa tillnärmelsevis allt som ges ut. Jag har en hel rad travar hemma med ett sextiotal viktiga titlar som har kommit i höst, och så vet jag att det är en del intressant från vårens utgivning jag har missat.

Det är roligt att läsa deckare, och det är roligt att läsa så många så att man börjar se intressanta tendenser (som kanske inte alls stämmer, sånt får forskarna vederlägga på sikt).

Börjar det bli vanligare med titlar som bara är ett ord? Titta på böckerna här nedanför: fyra av dem har enordstitlar. Det var samma sak på denna sida för två veckor sedan. Den femte i dagens skörd, Sam Lloyds ”Flickan i skogen”, har å andra sidan med ”Flickan” i titeln, och flickor gör sig alltid bra i titlar (Stieg Larssons ”Flickan som lekte med elden”, Michael Hjorths och Hans Rosenfeldts ”Den stumma flickan”, Elly Griffiths ”Flickan under jorden” och så vidare).

Någon borde forska på flickornas roll i deckarna, för på senare tid läser jag allt fler som handlar om kompetenta, stridbara flickor. Det börjar också bli en schablon, men en roligare.

5 x nya deckare

”Rotvälta” utspelar sig i Västernorrland.
”Rotvälta” utspelar sig i Västernorrland.

Tove Alsterdal

”Rotvälta”

Lind & co

Ett tag utspelade sig alla svenska deckare på Gotland, ungefär som i brittiska Midsomer. Sen spred sig deckarmiljöerna till Hagfors, Kiruna, Skövde, Hudiksvall, Örebro och hela Sverige.

Min egen favoritplats i Sverige har inte varit lika populär, men i år inleder Tove Alsterdal en ny serie med ”Rotvälta”. Den utspelar sig vid Ångermanälven runt Kramfors, Bollstabruk, Nyland, Sandslån och ännu längre bort. Över ett vidsträckt område arbetar polisen Eira Sjödin, som flyttat hem till sin allt mer dementa mamma i Lunde.

Det är gamla sågverkstrakter, förr flottades timret nedför älven och fortfarande finns sjunktimmer kvar. Det är en bygd som minns sitt förflutna: rikedomen och arbetarrörelsens styrka, men också olyckan när Sandöbron byggdes och skotten i Lunde 1931, när svensk militär sköt på strejkande arbetare och dödade fem personer.

Eira Sjödin är döpt efter flickan som dödades av en rikoschetterande kula den gången.

Tove Alsterdal har förmågan att berätta inte bara en spännande deckarhistoria, utan lyckas också detaljrikt beskriva en hel bygd, där många enskilda människors öden blir trådar i en tättvävd gemensam berättelse.

Dit kommer Olof, efter många år tar han vägen om fadershuset på väg hem till Stockholm. Det ska visa sig ödesdigert, för fadern är död och allt gammalt rivs upp igen. Olof var bara fjorton när han blev anklagad för mord på en flicka, och han erkände. Tog sitt straff och försvann. Fast flickan hittades aldrig.

Som vanligt bygger Tove Alsterdal sin berättelse på det vardagliga i människors liv. Alla är trovärdiga, alla har skäl till det de gör. De små, enkla handlingarna som verkar så självklara när man utför dem visar sig så småningom resultera i otäcka konsekvenser, och det är inte alltid mördaren som är obehagligast.

Lotta Olsson tappar andan inför spänningen i Sam Lloyds bok.
Lotta Olsson tappar andan inför spänningen i Sam Lloyds bok.

Sam Lloyd

”Flickan i skogen”

Övers. Christian Ekvall, Norstedts

Det är en så otäck upptakt att jag undviker boken lite, till en dag när jag törs börja och omedelbart tappar andan inför den täta spänningen. Trettonåriga Elissa kidnappas och blir inlåst i en källare, där en underlig pojke besöker henne. Elijah vill leka Hans och Greta, och kallar skogen utanför huset för Minnesskogen, som om den vore en sagoskog.

Så långt är det mest skräckinjagande. Men utanför skogen kämpar polisen Mairéad och Elissas mamma för att hitta Elissa i tid. Plågsamt långsamt lägger de pussel med det lilla de vet, och när kidnapparen lägger ut en video där Elissa själv pratar blir det skrämmande otäckt.

Men det är då boken vänder och blir något annat, som får mig att fundera på grunden för hela deckargenren. Det handlar aldrig om våld, det handlar om att använda sitt intellekt för att, om möjligt, besegra våldet.

Polisen Hannah Wester utreder ett fall där två förgiftade vargar hittas – med människokött i magarna.
Polisen Hannah Wester utreder ett fall där två förgiftade vargar hittas – med människokött i magarna.

Hans Rosenfeldt

”Vargasommar”

Norstedts

Det är ju en oslagbar inledning som bara Hans Rosenfeldt kan komma på: två döda vargar hittas utanför Haparanda, uppenbart förgiftade. Inget överraskande, förrän det visar sig att de har människokött i magen. Och den uppätne, ja, han hade inte rent mjöl i påsen. Kan man säga.

Polisen Hannah Wester börjar utreda fallet, samtidigt som hennes man beter sig underligt och hennes älskare börjar bli svårhanterlig.

Så långt är jag hur förtjust som helst, men sen tar Hans Rosenfeldts förmåga att skriva spektakulär action överhanden. Det räcker inte med knarkuppgörelser bland vanliga gäng, utan här kommer en övermänskligt stark yrkesmördare farande och tar livet av närapå halva Haparandas befolkning (med stundtals tämligen förvånansvärda metoder).

Visst blir det spännande. Men lite synd att låta en så bra historia reduceras till ett idogt skjutande.

”Kungariket” är som en gammal westernberättelse, skriver Lotta Olsson.
”Kungariket” är som en gammal westernberättelse, skriver Lotta Olsson.

Jo Nesbø

”Kungariket”

Övers. Per Olaisen, Albert Bonniers förlag

Jo Nesbø skriver blodiga deckare om polisen Harry Hole, och på senare år har han också skrivit ett par fristående ödesmättade tragedier. Oavsett vilket är han oerhört skicklig, med en osviklig känsla för tempo.

I ”Kungariket” berättar han om två bröder, storebror Roy och lillebror Carl, och det är klart att Roy heter Calvin som andra namn och Carl Abel. Bibelns Kain och Abel följer med dem som mörka skuggor, när Carl kommer hem från Kanada som en framgångsrik affärsman, medan Roy har stannat hemma i Nordnorge och jobbat på bensinstationen. Det finns ett stup vid brödernas hus och folk som råkat köra över kanten, det finns en misstänksam sheriff, nej länsman.

För det är ju som en gammal västernberättelse där männen slåss, hatar varandra för kvinnors skull och lurar varandra när de kan. Spännande, men lite kyligt.

Lotta Olsson frustreras av de olika tidsplanen i ”Marvatten”.
Lotta Olsson frustreras av de olika tidsplanen i ”Marvatten”.

Ann Rosman

”Marvatten”

Albert Bonniers förlag

Som så många deckare i dag utspelar sig denna på två tidsplan. Historien om pigan Johanna som arbetar hos en guldsmed i Marstrand på 1800-talet följer henne nära. Det sker en stor brand 1867, där flera kvarter brinner ned till grunden, och guldsmedens hus är ett av dem som brinner. Vid det laget ser Johannas liv mycket annorlunda ut.

Den nutida berättelsen är spretigare, och beskriver dels polisen Karin Adlers liv som föräldraledig, dels hennes kollegors utredning av det som verkar ha varit en olycka med dödlig utgång på ett lastfartyg i Göteborgs hamn. Dessutom träffar Karin Adler en ung kvinnlig hotellägare i Marstrand, tvåbarnsmamman Lotta, som kämpar för att klara hotellet.

Det blir mycket att hålla ordning på och frustrerande, som att läsa flera deckare samtidigt. Vilket är lite synd, för alla berättelserna är bra.

Läs fler texter av Lotta Olsson och mer om deckare.

Ämnen i artikeln

Böcker
Deckare

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt