Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-21 07:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/lotta-olsson-tipsar-5-x-nya-deckare-4/

Böcker

Lotta Olsson tipsar: 5 x nya deckare

Danska deckarduon Kim Faber och Janni Pedersen.
Danska deckarduon Kim Faber och Janni Pedersen. Foto: Les Kaner

Nya danska deckarduon Kim Faber och Janni Pedersen har skrivit den lysande ”Vinterland”. Men genast infinner sig oron: ska de tvingas till en regelbunden och alltför snabb utgivning? Varför finns det inte arbetstidsregler även för påhittade poliser?

Det är omåttligt roligt att läsa nya och spännande deckarförfattare. Ett alldeles nytt tonfall, en ny röst, en ny infallsvinkel på brott och straff. Lyckligt entusiastisk sträckläser man den nya boken och berättar för alla i omgivningen att det här, det här är något alldeles extra.

Och så blir boken känd, och författaren skriver strax en ny bok. Och en till. Och en till, ty så är förlagens utgivningsstrategi när det gäller deckare numera: det gäller att få igång en längre bokserie, göra huvudpersonerna till inarbetade namn i läsarnas huvuden, sälja rättigheterna till film och teve.

Få författare klarar av övergången från underbar förstabok till massproduktion, och det är verkligen inte bara deras fel eller förlagens. Det är vi läsare också, som har vant oss vid att matas med tätt återkommande böcker, det ska komma ut nya böcker av våra favoritförfattare helst varje år. Får vi inte det så glömmer vi bort dem.

Utom Åsa Larsson, förstås, som många deckarläsare fortfarande hoppfullt väntar på flera böcker av. Hon skrev fem böcker om advokaten Rebecka Martinsson, från ”Solstorm” 2003 till ”Till offer åt Molok” 2012. De gjorde succé och tog såväl läsare som kritiker med storm.

Varpå hon i stället övergick till att skriva barnböcker, PAX-böckerna, tillsammans med Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonson.

De blev också succé. Men ändå! Hon hade ju en deckarpublik? Böckerna blev teveserie med Ida Engvoll i huvudrollen: det var upplagt för en evighetslång bokserie. Och så började hon göra något helt annat i stället för att utnyttja läget.

Sånt är respektingivande, även om vi som ylar efter fler av Åsa Larssons vuxendeckare är olyckliga.

Vad vet jag, det kanske inte blir fler böcker om Rebecka Martinsson. Men jag hoppas ju fortfarande. Samtidigt är jag ambivalent, för jag vill inte att Rebecka Martinsson ska bli en trött skugga av sig själv. Det önskar jag inte några av mina favoritdeckare, och jag hoppas att även Martin Juncker i Kim Fabers och Janni Pedersens ”Vinterland” ska slippa vackla på rutinens brant i regelbunden utgivning.

Det borde finnas arbetstidslagar även för påhittade deckarpersoner.

Det låter som bara ytterligare en i den långa raden av samtidskommenterande deckare: om terrorism, radikaliserade muslimer och nynazister. Dessutom ska det bli en serie.

Man blir ju misstänksam. Men den danska författarduon Kim Faber och Janni Pedersen skriver så spännande att jag genast fastnar.

Det beror förstås inte på handlingen, som inleds med ett mord på landsbygden och fortsätter med ett större terrordåd i huvudstaden. Uppbyggnaden av berättelsen är inte ovanlig, här finns en kriminalpolis som förvisats till en småstad, och hans trötta yngre kollega som är kvar i Köpenhamn.

Men det som gör Kim Faber och Janni Pedersen så bra redan vid debuten är dels deras förmåga till gestaltning, dels deras säkra grepp om tempot. Med få, väl valda detaljer skildrar de Martin Junckers nya liv hos sin dementa pappa i småstaden.

Martin Juncker ska försöka få igång närpolisstationen, tillsammans med en ilsken ung kollega och en aspirant med ett lätt oroväckande förflutet som FN-soldat i Afghanistan. Några på det lokala flyktingboendet anklagas för våldtäkt på en ung kvinna, och utredningen leder till en snårskog av fördomar åt båda håll.

Polisens resurser koncentreras förstås kring terrordådet i Köpenhamn, och Martin Junckers tidigare kollega Signe Kristiansen hittar allt fler överraskande ledtrådar som inte alls verkar hänga ihop.

Kim Faber och Janni Pedersen håller sig långt från pekpinnarna, och beskriver ett samhälle som är betydligt mer komplext än vad tidningsrubrikerna brukar visa. De är själva journalister, men skriver bättre än de flesta inom yrket. Till en del bör det förstås vara översättaren Svante Skoglunds förtjänst.

Det är så bra att jag otåligt väntar på nästa bok. Måtte denna strålande debut fortsätta i samma stil.

Ovanlig, drömsk och vacker italiensk deckare som till största delen utspelar sig i en liten, isolerad dal där det faktiskt även i verkligheten bor ett urfolk, resianerna. Spåren leder dit när den alltmer dementa kommissarien Teresa Battaglia och inspektör Massimo Marini upptäcker en gammal målning som är målad med… hjärteblod. Bokstavligen.

Det är andra boken i en planerad trilogi, och den är ännu bättre än debuten ”Blommor över helvetet”. Här trängs minnen från andra världskrigets partisaner och mystiska väsen i skogen med kommissariens ständiga kamp mot sin förödande demenssjukdom. Historia, mytologi och personliga katastrofer.

Det balanserar stundtals på gränsen till melodrama, man får acceptera en del överdrifter. Men det är det värt, för ”Den sovande nymfen” är framför allt en kärleksfull sorgesång över människornas korta liv.

Efterhand har jag börjat kasta mig över Harlan Cobens deckare. Jag minns dem sällan efteråt, men de är enormt underhållande och tar ofta upp samtidsfrågor med en ovanligt vaken ton.

Den här gången handlar det om politisk makt, om hur man kan utnyttja nätets möjligheter men också bli krossad av dem. Det florerar rykten om en video som kan förstöra en mäktig mans framtid.

Samtidigt försvinner en mobbad tonårsflicka spårlöst.

Harlan Coben använder advokaten Hester Crimstein som en av huvudpersonerna, vilket är ett lyckokast: en äldre, framgångsrik och rolig kvinna med eget teveprogram och stort inflytande. Tyvärr är den mystiske elitsoldaten Wilde också en viktig del av intrigen, en man som påstås ha vuxit upp ensam i skogen. Det är en spännande bok, men Wilde blir bara en Mowgli med superkrafter, utan egen karaktär.

Det är en geografiskt svårbestämd roman: ursprungsbefolkning behandlas fruktansvärt på så många håll. Vem bryr sig om vad som händer på reservat, var de än ligger? Rättsskipningen är godtycklig, och ska någon dömas blir det aldrig någon utanför reservatets gränser.

En tonårsflicka hittas i skogen efter att ha varit försvunnen ett par dagar. Lucy talar inte längre, hon har blivit en annan. Femtonåriga Nita som bodde i närheten av Lucy vet inte vad hon ska tro om det som hänt, och ännu mindre när hon har sett underliga varelser röra sig i skogens mörker. Själv är hon allt oftare på baren Hollywood, där servitriserna har en självklar gemenskap.

”Eden” är en märkligt suggestiv roman, som påminner både om Angela Carters ”Den magiska leksaksbutiken”, om teveserien ”Twin Peaks” och om Jessica Schiefauers ”Pojkarna”.

Första delen i den kanadensiska serien om kommissarie Gamache är bland det bästa som finns i genren: ”Mörkt motiv” (2012) som berättar om den lilla byn Three Pines där morden aldrig är överdrivet blodiga, mördarna är ganska mänskliga och byborna fumliga eller möjligen geniala.

Men av och till flyter Louise Penny ut i en sån bräkande allmänmänsklighet att det bara blir jolmigt. Det är så synd, hon berättar ju bra historier! Här handlar det om Peter Morrow, som var en framgångsrik konstnär men inte stod ut när hans fru Clara visade sig vara en större begåvning. Han ger sig av, och i ”Den långa vägen hem” är nästan hela förbaskade byn ute och letar efter honom i sin kärleksfulla omsorg.

Nej. Sådär gulligt får det inte vara. Fast för all del, jag läste ju ut den med viss njutning ändå. Det är något med blandningen av humor och knivskarpa iakttagelser.

Läs mer om deckare och mer av Lotta Olsson.

Ämnen i artikeln

Böcker
Deckare

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt