Det finns mycket som kan gå fel i en deckare. Intrigen kan vara för otrolig, huvudpersonen för fyrkantig, miljön för klumpigt beskriven och språket undermåligt. Värst av allt är (konstigt nog, jag tycker att alla olika delar borde vara nästan lika betydelsefulla) när tempot havererar och författaren antingen sätter fart på händelseförloppet så att man aldrig hinner lära känna personerna, eller ännu värre, förlorar sig i långa träiga utläggningar om det ena eller det andra. Det kan till och med vara väsentliga utläggningar, men blir det trist så slutar man läsa.

Det är för all del olika för alla läsare. Några av oss läser hetsigt och snabbt, andra noggrant och långsamt. Eftersom jag och särbon är representanter för olika tempon brukar jag studera oss under lupp: vad är det han upptäcker som jag inte upptäcker? Vilka böcker är bättre för en långsamläsare och vilka är bara bra för oss som läser snabbt?

Hittills, efter tretton års grundlig forskning i ämnet, kan jag konstatera att jag inte har en aning. Jag brukar tänka att jag borde ha större möjligheter att svälja långsamt tempo, medan han borde behöva mer action per sida för att inte tröttna. Men det stämmer inte alls, ofta är det jag som blir mer road av högt tempo. Det verkar inte spela någon roll alls om huvudpersonen är man eller kvinna, vi kastar oss båda två över Anna Janssons Maria Wernböcker, och Maria Adolfssons Doggerlanddeckare. Andra böcker får jag ha för mig själv.

Jag ger inte upp mina försök att pricka in vad det är som gör vissa böcker läsvänliga och andra inte. Det är så komplext! För det handlar också om vilken dag man börjar läsa boken, om man är på humör eller inte, om det finns något ämne som appellerar extra mycket till en just då eller inte. Och om typografin i boken!

Egentligen är det rena undret att man alls läser böcker, för det finns så mycket som kan bli fel. Tur att författarna är så bra på att dra in oss ändå.

Egentligen är det rena undret att man alls läser böcker. Det finns så många hinder på vägen: omslagsbilden är fånig, titeln irriterande, huvudpersonen gör fel livsval eller har en hund av en sort man inte alls tycker om. Eller spelar golf!

Eller nej förresten, just golfspelare brukar åtminstone deckarna vara lyckligt befriade från. Det löptränas en hel del, det rids ibland och understundom spelas det tennis eller andra bollsporter. Men sällan golf, vad jag kan minnas.

Om man inte får slå ihjäl någon med en golfklubba, det är oroväckande populärt. Är deckarförfattare en samling golfhatare?

I värsta fall handlar boken om något ämne man tycker att man kan, och då finns det hur mycket som helst att bli arg på. Själv brukar jag tappa humöret inför journalister i böcker, och det finns tyvärr väldigt gott om dem nuförtiden. Antingen är det sakfel eller också är journalisterna precis den sortens kollegor som retar gallfeber på mig, såna som står i trädgården hos anhöriga till mordoffer eller blir för subjektiva i sin nyhetsbevakning.

Utöver det finns förstås alla de där dagarna när man bara inte var på humör för just den bok man håller på med. Det gäller att vara lyhörd för sina egna läsbehov, och vi är många som läser flera böcker samtidigt just av den anledningen. Själv har jag en hel hylla med halvlästa böcker vid sängen, för man vet aldrig vad som är bäst just den kvällen. Vissa kvällar fungerar inte deckare, andra kvällar inget annat.

Dessutom spelar typografin större roll än man tror. Allt fler av de moderna deckarna har korta stycken och mycket dialog. Mängden text per sida minskar förstås, men jag tror inte att det bara är därför det blir så lättläst: själva styckeindelningen gör sitt till, det grafiska intrycket av en sida där ögat lätt hittar rätt i texten.

Ändå tragglar vi oss igenom omfångsrika böcker där författaren och förläggaren gör alla fel som går att göra, men ändå lyckas fånga läsaren.

5 x nya deckare

Det är ett otäckt litet kammarspel. Läraren Maria lever ensam sonen Vincent, men det går ändå ganska bra till en början när hennes nye man Samir och dennes tonårsdotter Yasmin flyttar in. Fast det blir allt svårare ju äldre Yasmin blir, och konflikterna står som spön i backen kring hennes kläder, uppträdande och bekantskapskrets.

Inte så konstigt. Tonåringar är tonåringar, och alla är rätt olika inom familjen. Det är Vincent som är navet i deras liv, Marias son som har Downs syndrom och som alla älskar. Även Yasmin, som brukar högläsa skräckberättelser för honom.

Men en kväll försvinner Yasmin oförklarligt, och Samir anklagas för att ha mördat sin dotter. Det finns underliga detaljer i hans berättelse, och Maria vet snart inte vad hon ska tro.

Mer ska inte avslöjas, för Camilla Grebe blir allt skickligare på komplexa, överraskande intriger där rollerna skiftar och människorna är precis så sammansatta som de är i verkligheten. Men det handlar om synen på människor, om olika strukturer i ett litet samhälle där Maria känner alla sen barndomen, och Samir är den som kommer utifrån.

Det hinner gå tjugo år innan gåtan får sin lösning. Camilla Grebe låter olika röster berätta ur sina egna synvinklar, med små lögner eller undanhållanden, eller bara rena förbiseenden. Ibland vet man inte vad man har sett, ibland tänker man inte på att det skulle kunna ha betydelse.

Smärtpunkten är tilliten till de närmaste: hur vet man om någon ljuger? Från de små, enkla vardagslögnerna till de stora, omöjliga. Där man antingen sviker genom att inte tro på den man borde vilja lita på, eller blir lurad själv av den som inte drar sig för att utnyttja tilliten. Och där fördomar av olika slag spelar stor roll för vad man själv kommer att se.

En ensam ung kvinna ärver ett torp i Småland efter sin mamma, som hon inte har träffat på länge. Dessutom har hennes förhållande i Stockholm just gått åt skogen, så givetvis åker hon dit så fort hon kan. Trots att hon är mörkrädd.

Det låter som en ganska typisk samtidsdeckare om resan från stad till landsbygd, om att hitta sina rötter och upptäcka svåra sanningar om sig själv och sitt förflutna. Och så är det förvisso, men ändå är ”Var inte rädd för mörkret” en ovanligt lovande debut. Kristina Agnér låter oron sprida sig med enkla medel, och själv tänker jag mer än en gång på de bästa femtiotalsdeckarna. Det är inte blodigt, bara lagom skrämmande och pussligt. Och det blir till och med ett riktigt kafferep i byn!

Kristina Agnér skriver inte bara bra, hon har också förmåga att fläta en trovärdig intrig och göra den spännande in i det sista.

Även detta är en debutant med hemvändartema, fast här handlar det om socionomen Annie som bor i Stockholm och måste åka hem till lilla Lockne vid Ångermanälven i Ådalen. Där har mamma lyckats irra ut från demensboendet i vinterkylan, och även om allt verkar ha gått bra måste Annie åka dit och titta till henne.

Det är länge sedan hon var där, och det finns skäl för det, fast dem undviker Annie att tänka på. Hon är en annan nu.

Men så försvinner en sjuttonårig flicka som dessutom är släkt med Annie.

Ulrika Rolfsdotter gör en levande skildring av en glesbygd där den sista lilla lanthandeln håller på att gå omkull. Där finns de som stretar på men aldrig kommer någonvart, där finns de som drar in pengar och de som har gett upp.

Även om berättelsen inte håller riktigt hela vägen är det en ovanligt stark debut.

Såg ni helsidesannonsen i torsdags? ”Upptäck Doggerland”, stod det i en mycket trovärdig annons för DoggerLine Travel Group, och åh, om det bara hade varit på riktigt och inte första april! Maria Adolfsson är nu framme på sin fjärde deckare om det fiktiva landet och det är fortfarande bland de roligaste ställena man kan besöka i deckarvärlden.

I den nya boken är Karen Eiken Hornby stor som ett hus med en månad kvar till förlossningen, och sitter i hamnen där det är folkfest inför Doggerlands första prideparad.

Varpå skott hörs. Någon skjuter skarpt mot de festande: en person faller ihop, sen flera.

Sorgligt nog ett trovärdigt scenario i vår tid, men vad var motivet? Är det ett hatbrott?

Karen Eiken Hornby letar svar samtidigt som en politiker blir hotfull, en del manliga poliser är otrevliga och en nära vän blir skräckslagen.

Det är midsommarnatt på Gotland, och en ung man blir brutalt mördad efter en fest. Svartsjukedrama, skulle man kunna tänka sig, men det visar sig omedelbart bli mer invecklat än så. När polisen Maria Wern börjar utreda visar det sig att hon redan känner flera av de inblandade: de arbetar som personliga assistenter åt hennes man Björn, som är svårt sjuk men vårdas i hemmet med personal närvarande dygnet runt.

Anna Jansson har hunnit till sin tjugotredje (!) deckare i serien om Maria Wern (den inleddes med ”Stum sitter guden” år 2000) vilket är närapå obegripligt, hon borde vackla på rutinens brant och skriva sega upprepningar. I stället lyckas hon allt mer använda sina spänningsintriger till att belysa såväl svåra etiska frågor som nya tekniska möjligheter. Och givetvis finns det en stor portion av alldeles vanliga, hopplöst snåriga känslor.

Läs mer om deckare och mer av Lotta Olsson.