Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-22 06:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/lotta-olsson-tipsar-har-ar-5-relationsromaner-du-bor-lasa/

BÖCKER

Lotta Olsson tipsar: Här är 5 relationsromaner du bör läsa

”Vattnets sötma” är Nathan Harris debutroman.
”Vattnets sötma” är Nathan Harris debutroman. Foto: Laurel Sager

Nathan Harris berättar om motsättningarna efter amerikanska inbördeskriget, Ann-Luise Bertell om att vara invandrare i sitt eget land, Sara Lövestam om barnlöshet, Katherine Heiny om funktionshinder och Kristan Higgins är mest rasande, men rolig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Ganska ofta brukar jag misstänka att allt är modernisternas fel: de lämnade 1800-talets trygga och invanda berättarteknik och började skriva sina historier på nya och oväntade sätt. Kul. Säger jag syrligt, med irritationen hos den som öppnat James Joyces ”Finnegans Wake”, befunnit den oläslig och lagt ihop den för gott. Jag är också en sån som avskyr samtidsuttrycket ”ni som fattar, fattar”, som egentligen bara går ut på att få alla andra att känna sig dumma. Folk som gillar att få vara snorkiga kan gå och snorka annorstädes, tack.

Böcker får absolut vara svårgenomträngliga bara de är bra, läs till exempel José Saramagos romaner. Och en hel del av de som är berättade i gammal god romantradition är bara omöjliga att läsa för att de är outhärdligt tråkiga. Man blir inte Charles Dickens bara för att man skriver långrandigt och detaljerat, tyvärr, det var nästan bara han som lyckades göra det intressant ändå.

Men påfallande många av oss läsare vill i första hand läsa en bra historia om mänskliga relationer, och ofta hamnar vi i det som kallas genrelitteratur: deckare, feel good och romance, fast vi helst vill hitta en ny ”Jane Eyre” eller ”Den stora gruvstrejken”. Och det finns ju! Eller nej, de når sällan ens till knäna på Charlotte Brontë och Emile Zola, men det kommer ut många romaner som är bra utan att vara svårbegripliga formexperiment.

Den gamla vanliga realismen är fortfarande stark, som tur är. Och den är besläktad med genrelitteraturen i sin berättarteknik, där det finns en början, en mitt, ett slut och en tydlig dramaturgi.

Skillnaden, skulle jag säga, är inte nödvändigtvis kvalitativ. Det är olika genrer, bara, med olika genrekrav. Realismen är lerigare än feel good, inkomstnivån är betydligt högre i chick lit och romance jämfört med andra genrer.

Generellt kan man faktiskt säga att om det är ett lyckligt slut är det genrelitteratur och orealistiskt trams, medan olyckliga slut för det mesta betecknas som seriös realism. Jag vill inte riktigt tänka på vad det säger om livssynen hos litteraturkritikerna.

Nathan Harris

”Vattnets sötma”

Övers. Cecilia Berglund Barklem, Bookmark

Det är precis efter amerikanska inbördeskriget, och slavägarna har tvingats släppa sina slavar fria. Om slavarna vill, alltså, och bristen på valmöjligheter har fått en hel del att stanna kvar hos slavägarna. Prentiss och Landry har däremot vågat ge sig i väg, rakt ut i skogen utanför staden Old Ox i Georgia.

Det är där George Walker hittar dem, en enstörig man som är mer vilse än bara i skogen. Han är markägare men har aldrig odlat något, i stället har han levt på att sälja av sin mark, bit för bit. Till nu, när han är tvungen att förändra sitt liv.

Där inleds ”Vattnets sötma”, en roman som berättar om en del av alla utanförskap som finns. George har aldrig passat in i samhället Old Ox, och upptäcker att han trivs betydligt bättre med att arbeta tillsammans med Prentiss och Landry. Men det väcker ont blod i staden när det framgår att de forna slavarna får en bra lön av George, och deras gamla slavägare anser sig bestulen på sin egendom.

Sydstatarna förlorade kriget och tvingades till underkastelse, och raseriet bubblade när nordstatstrupper försökte genomdriva nya idéer som gick tvärsemot det en stor del av befolkningen trodde på. Ekonomiskt blev det kris och frigivna slavar halvsvalt och konkurrerade med den vanliga arbetskraften och invalidiserade krigsveteraner, samtidigt som plantageägarna saknade arbetskraft.

Nathan Harris berättar om det lilla sydstatssamhället utifrån, där den gamla societeten hatar såväl George Walker som hans son Caleb. Det handlar om rasism, förstås, men också om andra former av utanförskap: fattigdom, homosexualitet, att vara kvinna eller att bara sakna den där förmågan att slå sig fram.

Motsättningarna är obehagligt bekanta, om ett delat samhälle där en stor grupp inte går med på att förlora sina privilegier.

Ann-Luise Bertell

”Glöm bort din saknad”

Förlaget

Vad är ett hemland? Det man föds i, växer upp i, eller det man väljer själv? Maria och Rikard återvänder till Finland med sina tvillingdöttrar som föddes i Kanada, men det var ju i Finland de hörde hemma. Det var dit de skickade pengar för att ett hus skulle byggas åt dem, det var till släkten de skulle återvända.

I förra boken om familjen, ”Vänd om din längtan”, berättade mamma Maria om sitt liv, nu är det dottern Marlene som beskriver hur familjen kommer till ett inkrökt, gyttjigt land där ingenting blir som de hade tänkt sig. ”Hemma” var inte det de hade drömt om, tiden har gått och släkten har ingen plats för dem. Familjen hamnar utanför och lyckas varken bete sig eller se ut som de andra i byn, och har blivit invandrare i sitt eget hemland.

Det är en fascinerande uppväxtskildring, särskilt som spegel av mammans berättelse i förra boken.

Sara Lövestam

”Nu levande. Tredje Monikabok”

Piratförlaget

Trilogin om Monika som kämpar för att få barn är en vacker berättelse om blodsbandens betydelse. Hon försöker med pojkvänner och med IVF-behandlingar, en oändlig Golgatavandring som varje månad slutar i ett misslyckande. Nej, det lyckliga slutet består inte i att Monika äntligen lyckas bli gravid. Det finns andra lyckliga slut, och mellan en femtedel och en fjärdedel av befolkningen får faktiskt aldrig barn.

Jag har varit mycket förtjust i de första delarna i serien, ”Ljudet av fötter” och ”Bära och brista”, och även den sista delen är förstås bra (hallå, det är Sara Lövestam!). ”Nu levande” består av mer resonemang och mindre gestaltning, och blir på något sätt mer av en debattbok.

Fast å andra sidan är det en oavlåtligt intressant debattbok om synen på föräldraskap och barnlöshet, så det kom jag på först när jag hade läst klart.

Katherine Heiny

”En familj som vår”

Övers. Maria Store, Piratförlaget

I sorglös ton berättar amerikanska Katherine Heiny om Jane som flyttar till lilla Boyne City i Michigan, börjar som lärare för en andraklass och träffar Duncan. Allt verkar upplagt för en lycklig kärlekshistoria som ska sluta med äktenskap och barn.

Men Katherine Heiny använder humor och lättsinne för att berätta om funktionshinder och relationer som inte alls blir som man har tänkt sig. Vilka är vår familj? De vi väljer eller de som behöver oss?

Extra rolig är skildringen av lärarlivet, där Janes ideal krockar med en verklighet av sina egna begränsningar, totalt förvirrade elever och föräldrar som inte riktigt vet vilka deras barn. ”En familj som vår” är feel good i den bästa bemärkelsen: när någon lyckas berätta om verkliga problem så att man börjar skratta och återvänder till sitt eget liv med aningen större förståelse.

Kristan Higgins

”Vi möts på Sheerwater”

Övers. Christina Mansicka, Printz

Amerikanska Kristan Higgins skriver regelrätt feel good men mycket egensinnigt, med en halsbrytande vass, rolig dialog där undertexten inrymmer ett myller av komplikationer. Ensamstående mamman Emma återvänder med sin tonårsdotter Riley till rika farmor Genevieves stora egendom Sheerwater.

Tråkigt bara att farmor slängde ut Emma när hon blev med barn som tonåring, och inte hörde av sig på många år, förrän nu när hon behöver Emma. Såren är djupa och bitterheten enorm, men tja: pengar betyder mycket i USA om Riley ska kunna gå på college, och då är det bara att göra som Genevieve vill och komma hem.

Feel good-inramningen med lyxmiljö och haute couture blir ett effektivt sätt att uttrycka klasskillnader, och på något sätt lyckas Kristan Higgins också landa i en hyggligt trovärdig försoning.

Läs mer om böcker och mer av Lotta Olsson

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt