Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-19 21:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/lotta-olsson-tipsar-om-fem-nya-deckare-4/

BÖCKER | RECENSION

Lotta Olsson tipsar om fem nya deckare

G R Halliday
G R Halliday Foto: Chris Stuart/Modernista

Det är mer skräck än deckare i G R Hallidays ”Ner i mörkret”. Andra nya är Hillary Rodham Clintons och Louise Pennys ”I terrorns grepp”, Karin Wahlbergs ”En god man”, Max Seecks ”Ondskans nätverk” och Harlan Cobens ”Sluta aldrig fly”.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

I vår tid drömmer många om rikedom. Vari ligger lockelsen? Dum fråga, förstås: alla vill väl bli rika?

Fast när jag läser om Windsor Horne Lockwood III, huvudpersonen i Harlan Cobens ”Sluta aldrig fly”, blir jag inte så imponerad. Han är ovanligt nöjd med sin tillvaro, men själv tycker jag mest att han verkar blunda för problemen.

Win Lockwood har en egen helikopter för att slippa sitta fast i bilköer, han har skräddarsydda kostymer och handsydda skor. Familjens konstsamling innefattar (eller tja, innefattade) en egen Picasso och en Vermeer. Win dricker en särskild sorts vatten som ska sakta ner åldrandet, har ett eget gym och de allra bästa personliga tränarna.

Ibland undrar jag om inte rika människor bara är lite mer lurade än vi andra. Hur vet han att han får det bästa? Hur mycket tid måste han ägna åt att åka till skräddaren? Och åt att leta efter sina stulna konstverk? Det verkar onekligen enklare att ha dem på museum och slippa ansvaret.

Men för all del, det kanske är jätteroligt och riktigt rika människor slipper i alla fall skoskav, tänker jag avundsjukt.

Extremt rika människor är vanliga i deckare. Som mordoffer, förstås, eftersom alla vill åt deras rikedom. Men även som detektiver, för det har ju alltid funnits de som vill göra något vettigt med sitt liv men inte har anledning att arbeta för sitt uppehälle, som Sherlock Holmes, Lord Peter Wimsey och Win Lockwood.

Enligt forskaren Karl Berglund i Uppsala utspelar sig deckare oftast i överklassmiljöer eller miljonprogramsförorter, däremot mer sällan i medelklassmiljöer. Egentligen är det konstigt, för nog borde det vara mer frestande att läsa om alldeles vanliga lärare och sjuksköterskor, revisorer och logopeder, som bor i villaområden och fridsamma förorter.

Fast de finns ju också, de vanliga människorna i deckarna, inser jag när jag tänker efter. De som kämpar med trasslig arbetsorganisation och jobbiga chefer, som snubblar över skor i hallen när de kommer hem och sällan hinner hjälpa ungarna med läxorna.

Poliserna är deckarnas medelklass.

”Ner i mörkret” – G R Halliday

Modernista

Det här är betydligt mer regelrätt skräck än deckare, och själv läste jag den hickande av fasa. Hur kan man ha så ruskig fantasi? Det var lika illa som i Niklas Natt och Dags böcker - och lika svårt att sluta läsa, trots att de är högst olika typer av deckare. Det här är en hederlig skotsk polisdeckare, och borde inte alls bli så fasansfullt.

Första boken om Monica Kennedy, ”Ut ur skuggorna”, kom 2019. Den gången hittades unga pojkar mördade i högländerna, och utredningen gjorde att Monica Kennedy fick sätta åtskilligt på spel.

Den här gången hittas ett illa tilltygat mordoffer i en vacker skotsk dalgång, och Monica Kennedy försöker tillsammans med sina kollegor ta reda på vem den döde är. Ett par män har försvunnit den senaste tiden, varav en är en känd brottsling och den andre en rik företagare.

Samtidigt kör unga Annabelle sin BMW på en liten skotsk väg, tillräckligt ilsken på sin ex-pojkvän för att våga fara i väg alldeles ensam. Hon gillar att köra fort, och var kan det vara bättre att köra än på en enskild väg där ingen annan trafik förekommer?

Vilket är roligt, ända tills en liten flicka uppenbarar sig framför bilen.

Där någonstans blir ”Ner i mörkret” riktigt skräckfilmsartad, och sen blir det bara otäckare och otäckare.

De övertydliga våldsskildringarna har blivit fler i dagens deckare, ungefär som under nittiotalets seriemördarvåg i deckargenren. Ofta är det distanserat skildrat och mer som att besöka en slakteributik, men G R Halliday gör det bättre just genom att han låter det bli blodisande otäckt. Själva våldet skildrar han som tur är sällan, annars skulle det bli outhärdligt.

Fast man kommer ju aldrig att våga ge sig ut och vandra i ödsliga skotska dalar efter den här. Det är knappt att man törs släcka sin egen läslampa.

”I terrorns grepp” – Hillary Rodham Clinton och Louise Penny

Översättning: Mia Gahne, Bokfabriken

Vad är det här? Louise Penny, som skriver vackra filosofiska mysdeckare om kommissarie Gamache, har plötsligt skrivit en internationell thriller om terrorism tillsammans med före detta utrikesministern Hillary Rodham Clinton?

Misstänksamt öppnar jag boken, som händelsevis råkar handla om en amerikansk utrikesminister. På sidan sextio börjar jag skratta: ”När Ellen Adams tillträtt som utrikesminister hade hon raskt insett att det inte fanns något som kunde kallas deep state. Det fanns inget som helst djup någonstans.”

Före detta ministrar ska inte skriva thrillers, det blir för snårigt när de vill vara trovärdiga. Men det är roligt med detaljkunskapen i denna kärnvapenthriller som rör sig mellan USA, Frankfurt, Iran och Pakistan. Kanadensiska Louise Pennys särart som författare kommer inte riktigt fram förrän mot slutet.

”En god man” – Karin Wahlberg

Albert Bonniers förlag

En välrenommerad barnläkare i Lund hittas mördad, och självklart letar kommissarie Claes Claesson och hans kollegor efter motiv både i hans familj och bland patienterna. Paul Klintman visar sig ha varit mest känd för sitt arbete mot barnmisshandel. Tillsammans med andra läkare har han länge arbetat för att läkarkåren ska bli bättre på att upptäcka misshandel även av mycket små barn, där skadorna kan vara svåra att se.

Den mördade var en god man, således, om än med en tämligen bitter exhustru och en allt mer misstänksam särbo som anade att förhållandet var på upphällningen.

En välskriven, trovärdig och insiktsfull vardagsdeckare, där det sällan blir särskilt mycket action utan mest cyklas. Det blir desto fler skarpa iakttagelser om såväl samtida företeelser och kloka resonemang om medicinsk vetenskap.

”Ondskans nätverk” – Max Seeck

Övers. Bo Samuelsson, Albert Bonniers förlag

Finske Max Seeck är en ny stjärna: förra året kom hans ”Den trogne läsaren” på svenska och var ett spännande tillskott i deckargenren. Tempot var högt, skurkarna extremt obehagliga och stundtals kändes det som att läsa en blandning mellan Dan Brown och Stieg Larsson.

Den gången handlade det om en framgångsrik författare. Nu är det en likaledes framgångsrik influerare som försvinner i Helsingfors, och det finns tecken på att hon inte har försvunnit frivilligt. Och var är hennes före detta pojkvän?

Huvudpersonen, Jessica Niemi, är förstås en orolig själ med svår bakgrund och ännu svårare relationer till cheferna. Max Seeck utnyttjar inte bara denna utan många andra av genrens klichéer framgångsrikt, framför allt med en imponerande förmåga att lägga ut villospår som komplicerar intrigen.

”Sluta aldrig fly” – Harlan Coben

Övers. John-Henri Holmberg, Bookmark förlag

Amerikanske Harlan Coben har skrivit en serie böcker där sportagenten Myron Bolitar är huvudperson, men hans bästis Win har inte tidigare fått någon egen bok. Nu är det dags: den superrika, supervältränade och supertjusiga Windsor Horne Lockwood III är berättaren i ”Sluta aldrig fly”.

Det visar sig handla om ett dödsfall som kan kopplas till ett gammalt (fiktivt) terrordåd från sextiotalet: Jane Street-gruppen, som de kom att kallas, de sex studenter som skulle spränga en danslokal (!) men i stället lyckades döda en massa barn. Var finns terroristerna nu? Lever de?

Han är en intrigmästare, Harlan Coben, och lägger in många finurliga vändningar och villospår som så småningom utmynnar i en insikt om hur lätt det är att ha förutfattade meningar. Elegant översättning av skicklige John-Henri Holmberg.

Läs mer om deckare och mer av Lotta Olsson.

Ämnen i artikeln

Böcker
Deckare

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt