Ludvig Köhler: Det sensuella har fått ge vika för kantig människofientlighet

Den store sensualisten i Maj Sjöwall och Per Wahlöös dekalogi om poliskommissarien Martin Beck är Becks närmaste medarbetare, polisen Lennart Kollberg, en korpulent pacifist som älskar barn och kvinnor, men använder nödvändiga polisgrepp när det gäller. Av någon anledning blev Kollberg snabbt bortrationaliserad när böckerna blev filmer. I stället blev Gunvald Larsson, löst baserad på en i böckerna sociopatisk militär som aldrig haft en närmare vänskaps- eller kärleksrelation, svenska folkets älsklingskaraktär. Snacka om dålig förebild för män.

Vi hade kunnat leva i ett Kollbergsamhälle men valde ett annat slags samhälle, ett där det är något suspekt med människor som talar om kärlek – de hör inte riktigt hemma i ett intellektuellt sammanhang. Så fort någon skriver om relationer på en kultursida kommer snart en mottext som avfärdar allt som svärmeri, långt ifrån ”kultur”. Kultursidornas biljettkontrollanter har ställt sig vid spärrarna och tänker inte släppa igenom ytterligare en text som inte handlar om kultur. I väg till relationssidorna med er. Kärlek är inte kultur!

Det sensuella är bortprogrammerat, till förmån för helt kantiga och människofientliga begrepp som incel, trad wife, dejtningsappar

Ironiskt nog är kärleken i dag på samma gång något vi har i extremt överflöd och det stora bristämnet. Eller, förståelsen av kärlek. Nora Adin Fares personliga och öppenhjärtiga dejtningstext (DN 11/2) fångade en tidstypisk problematik: hon har tröttnat på att vara projektledare för de män hon får kontakt med. Texten är som ett eko av många av de senaste årens romandebutanter som på olika sätt beskriver en kvinnlig känsla av instängdhet i ett samhälle som har blivit kallt och osensuellt.

Den typiska romandebutanten är inte längre en man som försöker att finna sin plats i tillvaron, utan en vilsen, ofta hyperintelligent kvinna som trött bockar av relation efter relation med någon töntig snubbe som inte förstår hennes behov och begär. En Ester Nilsson-kvinna som är fånge i sin fria tillvaro, ett fängelse utan väggar där rösterna hon följer på kultursidorna dessutom säger åt henne att hennes idéer om kärlek och romantik inte riktigt hör hemma i en modern storstadskvinnas föreställningsvärld.

Det är inte bara kvinnor utan även män som har drabbats av denna Ester Nilsson-sjuka. Hela Sverige har blivit ett slags Ester Nilsson-land, där det sensuella är bortprogrammerat, till förmån för helt kantiga och människofientliga begrepp som incel, trad wife, dejtningsappar och allt vad det är.

En väg framåt är ytterligare fragmentisering och att tidningarna förses med ännu fler nischsidor. Det skulle vara en återgång till ett samhälle där män och kvinnor läste olika tidningar (vi är väl i och för sig redan en bra bit på väg åt det hållet). En motståndshandling skulle då kunna vara att peka på bristen på sensitivitet och känsla. För sensitiviteten hör, trots att rationalitetens väktare inte vill kännas vid det, ihop med tänkandet. Kärlek är kultur och kultur är kärlek.

Om inte litteraturen ska ”tyna bort på damavdelningen två våningar upp” för att citera Ulf Lundell i en av hans offentligt publicerade dagböcker, måste alla skärpa till sig lite och återuppta kontakten med sin inre Lennart Kollberg. Man kan till exempel läsa de gamla Beckböckerna, eller varför inte något annat skönt litterärt verk som inte automatiskt förknippar kärlek och relationer med elände. Vad sägs om Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”? En bok från en tid när kärleken tilläts vara något annat än vår tids hårt kategoriserade begrepp: ett outtömligt ämne, och i bästa fall en kontakt med evigheten och den allra ädlaste konsten.

Läs mer:

Ludvig Köhler: Kanske är även Margaux Dietz less på det digitala livet

Ludvig Köhler: Så har högern blivit den nya punken för unga väljare