Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-04-23 03:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/lysande-bilderbokstrilogi-i-skrapteknik/

Bokrecensioner

Lysande bilderbokstrilogi i skrapteknik

Bild 1 av 4
Bild 2 av 4
Bild 3 av 4
Bild 4 av 4

Lena Frölander-Ulf skrapar fram gula färgfält, spruckna gatlyktor, tilltufsade pudlar och gäddor med plufsiga kinder i egensinniga bilderböcker. Trilogin om barnet som med hunden Fidel möter skogen, havet och storstan påminner om en ask engelsk konfekt.

Med sin bedårande skrapteknik har Lena Frölander-Ulf mutat in ett alldeles eget hörn inom den samtida, nordiska bilderbokskonsten. Arbetsmetoden, att skrapa fram linjerna och motiven med metallverktyg, är både tidskrävande och långsam, medger hon själv i intervjuer.

Belöningen är däremot desto större.

Ur den nattsvarta ytan som är skrapkartongens stiger, ja, närmast fluorescerar gula färgfält, spruckna gatlyktor, tilltufsade pudlar och gäddor med plufsiga kinder. Allt medan den svarta bakgrunden förstärker känslan av att bilderböckerna i ”Fidel & jag”-trilogin utspelar sig i ett slags scenrum.

Lena Frölander-Ulfs hantverk kan i det avseendet liknas vid en strålkastare, en riktad ljuskälla som i varje uppslag låter läsaren få syn på någonting nytt. Som illustratör, författare och grafiker bosatt i Helsingfors har hon prisats för sina barnböcker och liknar ofta sitt arbete vid skulptörens. Det är det tredimensionella djupet hon vill åt, den närmaste sugande känslan i bilderna och den typen av rymd finns det gott om, särskilt i de vibrerande naturskildringarna ”Jag, Fidel och skogen” (2016) och ”Pappa, jag och havet” (2018).

Trilogins titlar kan läsas fristående, men som helhet delar de en liknande klangbotten. Berättelsens jag, ett barn som har en liten men förhållandevis modig hund vid namn Fidel, trotsar sina rädslor i så väl tät granskog, blött bråddjup som i den trånga, röriga staden i seriens sista del. Allt som oftast är det en närstående – mamma, pappa eller storasyster – som tvingar barnet att lämna sin bekvämlighetszon och röra sig ensam i obekanta miljöer.

På andra sidan hindret som är rädslans hägrar fantasin och äventyret som bara infinner sig när en kastar loss, också inuti sig själv.

Då kan vad som helst hända, vilket Frölander-Ulf understryker i en färgskala som stundtals för tankarna till engelsk konfekt och med en fauna lika rik som en uppslagsbok.

Vips, så blir det soaré i salongen på i ett förlist skepp när sjöskönheten Greta Nilsson sjunger skönt för bänkade malar och allsköns sjöhästar. Eller så träffar man ett troll så enormt att det knappt ryms på en boksida, men som trots sin storlek föredrar lugn och ro framför oväsen och bråk.

”Fidel och jag i storstan” kretsar i sin tur kring ett besök hos storasyster Maja. Här är det på sätt och vis staden som sådan som är monstret. Den bullrar och stånkar, klampar och skriker. Vrider sig i konstant rörelse, så som bara metropoler gör. Allt medan den sträcker sig mot himlen med sina höga, hotfulla kulisser och monstruösa skuggor. Till och med hundarna tycks annorlunda i sina sjalar, rockar och svarta solglasögon. Så urbant acklimatiserade att Fidel framstår som ett fluffigt gosedjur i jämförelse. Medan det lilla jagets främlingskänslor inför dessa okända gator gestaltas i bildernas perspektivförskjutning, när illustrationerna mejslas fram ur ett barns ögonhöjd.

När Maja lämnar barn och hund ensamma i hundparken för att göra ett snabbt ärende är skräcken total. Men inte heller här, omgärdad av rastgårdens taggtråd och suggestivt nakna grenar, finns det anledning att vara rädd på riktigt. Trots att ”det luktar köttsoppa med päls” och ”någon ylar” är allt kanske inte lika farligt som det inledningsvis verkar.

Att läsa Frölander-Ulfs trilogi på ett bräde, och särskilt finalen, är inte annat än en ynnest. Genom åren och titlarna har hon inte bara förfinat skraptekniken utan också det berättartekniska. Där ”Jag, Fidel och skogen” och ”Pappa, jag och havet” stundtals lider av någonting abrupt och kantigt i bläddring och bild, så är ”Fidel och jag i storstan” en sömlös läsupplevelse. Och därtill ett helt fantastiskt, fullfjädrat bildberättande.

Läs mer av Alexandra Sundqvist och mer om barnböcker.

Ämnen i artikeln

Böcker
Barnböcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt