Anna Woltz förlägger gärna sina berättelser till sjukhusmiljöer eller i svallvågorna av en svår diagnos. Förra boken på svenska, ”Gips”, utspelar sig under en och samma dag på ett sjukhus, där huvudpersonen både försöker stötta sin skadade syster och samtidigt egenmäktigt pussla ihop sina föräldrars äktenskap. I ”Alaska” spelar en epilepsisjukdom en viktig roll i en sorts vänskapstriangeldrama mellan två barn och en älskad assistanshund.

I nyutkomna ”Hajtänder” flyr bokens jag, som har det udda namnet Atlanta, en svår väntan. Hennes mamma ska få besked om cancern har spridits, och Atlanta står inte ut med att vara hemma. Hon drar iväg för att förverkliga en idé som grundar sig på ett magiskt tänkande: att mamma ska bli frisk om Atlanta bara cyklar runt IJsselmeer, Nederländernas största sjö.

Anna Woltz karaktärer är ofta starka, envisa tjejer i elva-tolvårsåldern. De belastas av både känslor och relationer som de inte kan göra så mycket åt, är problemlösare och diplomater. De är inga Kajsa Kavat eller Kitty-schabloner, utan tampas också med de många känslor som kan komma av att behöva ta så mycket ansvar – ömsom ilska och frustration, ömsom sorg. Det porträtterar Woltz fint även i denna bok, där Atlanta möter en följeslagare på vägen runt sjön: Finley. En kille som av en slump också flyr en jobbig familjesituation. De bestämmer sig för att cykla tillsammans, och i detta möte utvecklas vänskap men också slitningar, eftersom deras bagage är av så olika natur. Ett par lyckobringande hajtänder får betydelse, även om de förblir i bakgrunden, som om författaren emellanåt glömde bort dem.

Ibland reagerar jag på barnens språk: säger tolvåringar verkligen ”Sno på” eller ”För all del”? Det kan förvisso ha med översättningen att göra, som i tidigare böcker varit ganska smärtfri. Ibland känns det också som att Woltz litar på sin egen mall lite för mycket. Hon sa nyligen i en intervju med P1 Kultur att hon skriver med medvetenheten om att det läsande barnets mobiltelefon kommer att plinga till och stjäla uppmärksamheten, att hon därför behöver ta till dramatiska, uppseendeväckande händelseförlopp.  I en tunn bok som ”Hajtänder” hinner den akuta känslan inte riktigt etablera sig för att bokens utveckling ska te sig trovärdig. Samtidigt finns ett eskapismens skimmer över handlingen, någonting drömskt i mötet med en jämlik, som är härligt att luta sig tillbaka i. En bok som verkligen kan komma i rätt händer på en nio-tolvåring som kanske vill fly något, oavsett om det har med liv eller död att göra.

Läs mer av Emma Holm och mer om barnböcker