Bengt ”Frippe” Nordström var en ensling i den svenska jazzvärlden. Ibland försökte han oinbjuden ge sig upp på scenen på Fasching och blev ofta bryskt nedknuffad. Utomlands var dock synen på honom annorlunda. Nu uppmärksammas hans banbrytande livsverk med en ny lp-box.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-03-24 07:00
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/magnus-sall-bengt-frippe-nordstrom-har-antligen-slappts-in-i-varmen/
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
Följ dina intressen Nyhetsbrev Har du redan ett konto? Logga in Skapa konto gratis”Han hade alltid med sig en kasse med sina skivor som han försökte sälja. Här på Fasching eller på bussen hem. Han lyckades sällan, kunde knappt ens ge bort dem, säger saxofonisten Mats Gustafsson från scenen”
Det är hyllningskväll på huvudstadens jazzklubb med konsert och filmvisning. Huvudpersonen själv är dock inte på plats, han avled för 22 år sedan.
Bengt ”Frippe” Nordström hade förmodligen häpnat över tillställningen. Precis som han nog förvånat skulle ha fingrat på den vackra lp-box som ges ut. Kanske hade han även höjt på ögonbrynen när han hört att första utgåvan redan är slutsåld, eller misstroget skakat på huvudet när han fått reda på att en film om honom dessutom är under produktion, med förväntad premiär i slutet av året.
Det är en skarp kontrast till hur han bemöttes under sin livstid. För saxofonisten Bengt ”Frippe” Nordström (1936-2000) var en ensling i den svenska jazzvärlden, och sågs av de flesta som kuf eller en slags byfåne. Om man skulle vilja ha ett skolboksexempel för uttrycket att det inte går att bli profet i sin hemstad, så passar han utmärkt. ”Frippe” drev ensam på Stockholms gator mellan skivbutiker och konserter med sin saxofonväska och skivkasse. Alltid oklanderligt klädd i yllekostym, skjorta och slips. Han försökte ibland oinbjuden ge sig upp på scenen, inte sällan just på Fasching, och blev ofta bryskt nedknuffad.
Utomlands var dock synen på honom annorlunda. Musikern Christer Bothén har berättat om när han reste till New York i början av 1970-talet och umgicks i de avantgardistiska jazzkretsarna. Han fick direkt frågan om han kände den där ”Frippe”. ”Han var den ende svenske musiker som folk hade hört talas om”, skriver Bothén i boken ”Organic music societies”. Och när musiker som Anthony Braxton, Willem Breuker och Alexander von Schlippenbach senare kom till Stockholm frågade de uttryckligen efter Bengt Nordström.
Anledningen var att han var en banbrytare, inte bara i Sverige utan på många sätt även internationellt. Redan under det tidiga 1960-talet hade han en stark vision om en fri jazzmusik utan hämmande begränsningar. Han gjorde skivor med improviserade solon för saxofon innan musiker som Steve Lacy, Evan Parker och Braxton gjorde samma sak.
Ett möte med den då okände amerikanske saxofonisten Albert Ayler i Stockholm 1962 blev en livsavgörande gnista. Bengt Nordström spelade dessutom in och gav ut den då okände frijazz-pionjärens första album ”Something different!!!!!”.
I den omfattande ”Bengt Frippe Nordström – vinyl box” lyfts soloinspelningarna från 1960-talet fram. Den är typiskt nog inte utgiven i Sverige utan av det lilla skivbolaget Ni Vu Ni Connu i Luxemburg. Här ingår fyra lp-skivor och en vinylsingel, allt material ursprungligen utgivet på egna skivbolaget Bird Notes åren 1962-68. Dessutom ingår skivan ”To Bengt” med improvisationer av efterföljare som Isak Hedtjärn, Anna Höglund, Dror Feiler, Jörgen Adolfsson, Sven-Åke Johansson och Mats Gustafsson, vilka även medverkade under hyllningskvällen på Fasching.
I lp-boxen finns också ett texthäfte med inkännande analyser. Mats Gustafsson har varit drivande i projektet och även ställt samman den snåriga diskografin. För Nordström var också en slags indie-föregångare som gav ut alla sina skivor själv i små upplagor. På sant gör det själv-manér satte han samma omslag på olika album eller klistrade handskrivna etiketter på skivorna. I dag kan originalutgåvorna betinga fyrsiffriga belopp.
På skivorna i boxen hörs en egensinnig sökare. Nordström är tydligt påverkad av den fria jazz som vuxit fram i USA vid samma tid men ute på en egen, slingrande stig. Man kan knappast beskylla honom för att vara en teknisk ekvilibrist, i stället finns en ogarderad öppenhet och nakenhet som är djupt berörande. Han lämnar ibland minutlånga pauser i musiken. Att ett stycke som ”Drastic plastic” är inspelat så tidigt som 1964 är förbluffande.
I slutet av sitt liv frågade Nordström ofta sina vänner om det han gjort hade någon betydelse; hade någon över huvud taget förstått?
Om Bengt Nordström hade kunnat vara med den här februarikvällen på Fasching så hade han inte behövt tvivla. Men förmodligen hade han inte kunnat hålla sig utan själv klivit upp på scenen och spelat ett solo som fått högtalarsystemet att tjuta.
Läs mer:
Läs mer om musik och våra senaste skivrecensioner