Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-24 21:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/magnus-sall-kjell-westling-var-ensamvargen-som-madde-bast-i-kollektivet/

MUSIK | KOMMENTAR

Magnus Säll: Kjell Westling var ensamvargen som mådde bäst i kollektivet

Kjell Westling var en mångsidig multiinstrumentalist, som bland annat kom att bli avgörande för hur den svenska proggen lät. Hans liv och verk tecknas i en ny antologi.
Kjell Westling var en mångsidig multiinstrumentalist, som bland annat kom att bli avgörande för hur den svenska proggen lät. Hans liv och verk tecknas i en ny antologi. Foto: Claes Ringqvist

Det lågmälda musiksnillet Kjell Westling har förblivit märkligt anonym trots att han präglade fem decennier av svenskt musikliv. När man försöker sammanfatta hans gärning så är det svårt att begripa att allt faktiskt handlar om en och samma person.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

”Utanför musikstudion parkerade du din bil av märket Lada. Tungt lastad både inuti och på det robusta takräcket. Vi hjälptes åt att plocka ut: tuba, klarinett, kornett, valthorn, sopransax, tenorsax, gitarr, basfiol samt instrument som jag aldrig sett förut… det fick plats mer än man kunde tro i din ryska bil.”

Carl-Johan De Geer skriver med värme om sin vän och kollega i antologin ”Kjell Westling & musiken”. Att en musiker har bilen fullastad av instrument vore väl inte speciellt anmärkningsvärt om det inte vore för att Westling faktiskt spelade allt själv. Det sägs att han behärskade det mesta utom harpa, fagott och munspel. Det skulle förstås riskera att enbart bli någon form av uppvisning om han inte hade något att uttrycka (vilket han hade).

Det lågmälda musiksnillet Kjell Westling (1942-2010) har förblivit märkligt anonym trots att han präglade fem decennier av svenskt musikliv. Han är en av de stora okända. Många år efter hans död har hans familj, vänner och kollegor försökt att ändra på det. 2021 var något av ett Kjell Westling-år. Även om det, i likhet med huvudpersonen, försiggick lite i utkanten av mediebruset.

Bandet Blå Tåget, 1969. Från vänster: Leif Nylén, Kjell Westling, Urban Yman, Mats G. Bengtsson, Tore Berger, Carl Johan De Geer och Torkel Rasmusson.
Bandet Blå Tåget, 1969. Från vänster: Leif Nylén, Kjell Westling, Urban Yman, Mats G. Bengtsson, Tore Berger, Carl Johan De Geer och Torkel Rasmusson. Foto: Carl Johan De Geer

Radiojournalisten Ylva Mårtens gjorde två radioprogram om Westling till P2. Hon är dessutom redaktör för antologin ”Kjell Westling & musiken” (Gidlunds), där vänner och kollegor som Torkel Rasmusson, Suzanne Osten, Bengt Berger och Marie Selander med flera berättar om en musiker som verkar haft ett speciellt inre ljus.

Boken firades på en fullsatt releasefest på Rönnells antikvariat i höstas. I november hölls också en hyllningskonsert till hans minne på Fasching. Kjell Westling ingick även i musikerkollektivet Ett minne för livet på 1970-talet och fyra av albumen de gav ut släpptes digitalt förra året (Iskra: ”Besvärjelser” och ”Allemansrätt”, Vargavinter: ”Röster från alla land…” och Marie Selander, Styrbjörn Bergelt & Susanne Broms: ”Å än är det glädje, å än är det gråt”).

Om man vill lyssna till Kjell Westling så kan man gå till hans odöpta soloalbum från slutet av 1980-talet. Det är en slags brännpunkt av hans musikaliska kunnande, här samlas allt ihop. Han spelar polska på flöjt, flamenco på gitarr, frijazz på basklarinett och så vidare. Man skulle kunna säga att skivan är det bästa sättet att komma nära denna säregna musikant – om det inte samtidigt vore helt missvisande. Jag räknar till medverkan på 136 album, inklusive samlingsskivor, men det här blev enda soloskivan. Det säger något om hans karaktär, att han trivdes bäst i samspel med andra.

Westling var bland annat medlem av Gunder Hägg/Blå Tåget, Arbete & Fritid, Harvester, Rena Rama, Spjärnsvallet, Bitter Funeral Beer Band och spelade på skivor med Skäggmanslaget, Povel Ramel, Jan Hammarlund, Basia Frydman och Ulla Sjöblom. Liksom på den epokgörande ”Sånger om kvinnor” som Martin Nyström skrev om i DN nyligen (5/1).

Han spelade jazz, var del av folkmusikvågen, kom att bli avgörande för hur svensk progg lät, blandade ihop den brygd som blev en slags svensk världsmusik och ägnade sedan flera decennier åt teater- och filmmusik. Under 1970-talet verkar han ha varit överallt. När man försöker sammanfatta Kjell Westlings gärning så är det svårt att begripa att allt faktiskt handlar om en och samma person.

Han var ensamvargen som mådde bäst i kollektivet. Tillsammans med andra kunde han skapa, lyssna, utforska. Kanske säger det något om hans nyfikenhet och ödmjukhet inför själva musiken. För den är ju ändå större än någon av oss. Musikjournalisten Peter Sjöblom kallar Westling ”en drömfångare av musikens innersta väsen”. Det är en träffsäker beskrivning av en musiker som fjäderlätt rörde sig mellan så väl genrer som instrument.

Läs mer om musik och andra texter av Magnus Säll

Ämnen i artikeln

Musik

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt