Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-17 11:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/makode-linde-jag-har-tagit-en-rasistisk-nidbild-for-att-tala-om-rasism/

KONST

Makode Linde: ”Jag har tagit en rasistisk nidbild för att tala om rasism”

Makode Lindes verk ”Painful cake” skapade stor kulturdebatt 2012.
Makode Lindes verk ”Painful cake” skapade stor kulturdebatt 2012. Foto: Miranda Solvang

Makode Linde är van vid att hans konst orsakar storm i debatten. På Affordable art fair ställs nu nya verk ut, försedda med hans karaktäristiska blackface-målningar.

– Jag tycker fortfarande att blackface är en extremt bra symbol för rasism och för en rasistisk blick, säger han i en DN-intervju.

Konstnären Makode Linde är van vid att bli utskälld. I snart tio år har han, som konstnär, grundligt fått lära sig vad det innebär att stå i centrum för en metadebatt om konst och identitet.

– Nuförtiden känner jag att jag tar det lite med ro, säger han i ett videosamtal från sitt arbetsrum i Berlin, hans hemstad sedan många år tillbaka.

– Men det är klart att jag ibland kan ifrågasätta om det är någon poäng med att jag gör någon research i min konst över huvud taget. För det har gått lite väl fort mellan vernissage och debatt emellanåt.

Han är sedan många år tillbaka bosatt i Berlin.
Han är sedan många år tillbaka bosatt i Berlin. Foto: Miranda Solvang

Stormandet kring Makode Lindes konst – och det som han kallar för metadebatt – började 2012 med verket ”Painful cake”. Det var en tårta som ställdes ut i samband med ett jubileum för Konstnärernas riksorganisation på Moderna museet och föreställde en svart Venus från Willendorff. Men med en viktig detalj: huvudet utgjordes av en skrikande Makode Linde i blackface. När dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som invigde utställningen, skar en bit av tårtan och försökte tysta Lindes skrik genom att mata honom tog det hus i helsicke i kulturdebatten.

Vilket det också gjorde bara ett par år senare, 2016, då Linde samlade sina kontroversiella verk i en utställning på Kulturhuset i Stockholm. Titeln på utställningen, ”Negerkungens återkomst”, anspelade på en då livaktig debatt om barnböckers rasistiska arv, men fick inte kommuniceras utåt, efter beslut av Kulturhusets dåvarande vd Benny Fredriksson.

Nu är frågan om det återigen är dags. På Affordable art fair, som drar i gång i Stockholm på torsdagen, ställer Linde ut fler verk i sitt Afromanticsprojekt, där även tårtan och utställningen ingår. Bland annat 40 skulpturer, de flesta inhandlade på loppisar. Var och en av skulpturerna har försetts med Makode Lindes karaktäristiska blackface-målningar: gapande röda munnar med glesa tandgarnityr och seriefigurliknande ögonlober.

Utställningen på Kulturhuset 2016 vållade också en intensiv debatt.
Utställningen på Kulturhuset 2016 vållade också en intensiv debatt. Foto: Miranda Solvang

– Jag tycker fortfarande att blackface är en extremt bra symbol för rasism och för en rasistisk blick, säger han. Det jag gör med de här skulpturerna är ju bokstavligt talat att frånta dem deras egen personlighet och i stället pådyvla dem min.

Om det ens går att kort sammanfatta diskussionen om Makode Lindes tidigare verk skulle det möjligen kunna ske med följande begrepp: kognitiv dissonans. Genom att använda rasistiska symboler i antirasistiska syften har han ofta anklagats för att springa dunkla krafters ärenden genom att legitimera deras bildspråk. Han berättar att det efter utställningen på Kulturhuset hände att sverigedemokrater kom fram för att ge honom en bekräftande dunk i ryggen, och fortsätter:

– Jag kan inte riktigt motsäga att jag reproducerar en rasistisk nidbild. Men jag anser väl snarare att jag tagit en rasistisk nidbild för att prata om rasism. Att det inte bara handlar om ett reproducerande.

”Det har gått lite väl fort mellan vernissage och debatt emellanåt.”
”Det har gått lite väl fort mellan vernissage och debatt emellanåt.” Foto: Miranda Solvang

– Mina meningsmotståndare har nog ofta ansett att min konst varit destruktiv för deras kamp. Det kan jag förstå, men det är att tolka min konst i ett praktiskt syfte, att antirasistisk konst ska få rasister att sluta vara rasister. Medan det för mig i stället handlat om att illustrera mina egna erfarenheter och kanske kommunicera det till folk som inte är jag.

Den som följt Makode Linde via medier har kanske fått för sig att han njutit av kontroverserna han dragit i gång, att han tycker att det är roligt att rota runt med pinne i kulturmyrstacken. Men själv beskriver han det snarare som ”utmattande och jättetröttsamt”.

– En förenklad bild av rasism är ju att folk går omkring med en massa antaganden om vem man är och vad man tycker, vad man står för och Gud vet vad. Att då också vara en offentlig och ibland hatad konstnär ackumulerar allt det där – att ännu fler faktiskt har en idé om vem man är, vad man gör, vad man tycker och vad man känner och vill.

När Makode Lindes konst blev känd för en bredare publik fick han därför inte längre bara motta rasism från vita, säger han, utan också en hel del homofobi och rasism från svarta ovanpå alltihop. Även om han understryker att det senare rör sig om en liten grupp.

Han njuter inte av kontroverserna kring sina verk, tvärtom.
Han njuter inte av kontroverserna kring sina verk, tvärtom. Foto: Miranda Solvang

– Så jo, jag bryr mig. Mest för att det är lite tragiskt när människor, som jag tror vill samma sak som jag, ändå ser mig som en fiende. Men jag tror att folk börjar komma ur det nyfrälsta och nyvakna tillståndet som rådde i de här frågorna för några år sedan. I takt med att debatten mognar börjar folk se nyanser i det som de tidigare delat upp i svart och vitt.

För det har, trots allt, hänt en hel del i det allmänna medvetandet sedan ”Painful cake”. Black lives matter, till exempel, och det påföljande synliggörandet av det strukturella våld som dagligdags drabbar en svart befolkning.

– Förut fanns det alltid en liten faktaruta till intervjuerna med mig och som förklarade vad ett blackface var. Nu känns det som att alla som läser en tidning förväntas veta det. Samma sak med begrepp som ”consumption of blackness”. Folk har åtminstone en idé om vad det innebär, säger Makode Linde.

– Min konst är ganska referenspackad och har man sådana kunskaper i bagaget kan man använda de verktygen för att, till exempel, förstå tårtan. Tidigare var det bara en handfull studenter som kunde sin postkoloniala historia som plockade upp de sakerna. Nu är det fler som kanske även kan tillgodogöra sig de nivåerna av mina verk.

”Tragiskt när människor, som jag tror vill samma sak som jag, ändå ser mig som en fiende.”
”Tragiskt när människor, som jag tror vill samma sak som jag, ändå ser mig som en fiende.” Foto: Miranda Solvang

Det har fått konsekvenser för hur folk uppfattar Makode Lindes konst, och till och med lett till en del omvärderingar.

– De senaste två åren har många krupit till korset, eller vad man ska säga, och sagt att det här väl liksom var bra, att jag inte var så dum ändå. Det gör att jag ändå känner att man får låta tiden ha sin gång, att folk får fatta i sitt eget tempo.

De senaste årens utveckling avspeglas i verken som Makode Linde ställer ut på Affordable art fair. Där finns, till exempel, två bilder som påminner om sådana som tas i en kopieringsapparat: där någon trycker sitt ansikte mot glaset så att det skapar en grimas och trycker på kopieringsknappen. Men här förtas den komiska effekten av flera uppmärksammade övergrepp på senare år, där amerikanska svarta män, som George Floyd, brottats ned av polis och mött kvävningsdöden just genom att tryckas mot marken.

– Efter George Floyd var folk så mig om att jag skulle göra konst av det. Och först kände jag bara att ”Nej, det tänker jag verkligen inte göra, säg inte åt mig vad jag ska hålla på med.” Det är inte så jag funkar, för mig måste något verkligen sjunka in och därefter försöker jag destillera något ur det.

Men George Floyd-händelsen dröjde sig kvar i Makode Lindes medvetande och bearbetas nu genom bilderna.

– Före George Floyd hade det inte betytt lika mycket, åtminstone inte för lika många. Men nu blir det enkelt att läsa in saker i ansiktet som trycks mot rutan. Det lite förvridna leendet, min karakteristiska blandning av brutalitet och humor. Dessutom sker det i en serie bilder som går att repetera i det oändliga.

”I takt med att debatten mognar börjar folk se nyanser i det som de tidigare delat upp i svart och vitt.”
”I takt med att debatten mognar börjar folk se nyanser i det som de tidigare delat upp i svart och vitt.” Foto: Miranda Solvang

Vanligtvis drar Makode Linde sig för att blanda in alltför många samtidsreferenser i sina verk. Han tror att ju mer ett verk präglas av sin tidsanda, desto kortare livslängd har det – och han vill skapa verk som är betydelsefulla på sikt.

Ändå är det svårt att helt frikoppla Makode Linde från en sorts zeitgeist. Inte minst eftersom han – under flera betydelsefulla år, då mycket kretsade kring frågor som etnicitet, sexualitet, genus, nationalism och religion – fick vågorna i kulturdebatten att gå höga, ibland våldsamt höga. Det är en position som han har gemensam med en liten och exklusiv skara svenska konstnärer. En av dem är den nyligen bortgångne Lars Vilks som han betecknar som en viktig samtalspartner under de åren.

– Jag följde Lars Vilks blogg redan innan vi träffades. Han var en av dem som väldigt snabbt ryckte ut till mitt försvar efter ”Painful cake”. Att ha en intellektuell i konstvärlden som försvarade mig betydde väldigt mycket, säger Makode Linde.

– Så det är klart att jag på sätt och vis känner ett systerskap med hans konstnärskap, i hur hatad han har varit, hur polariserande hans konst är. Samtidigt blir jag lite ledsen när jag nu läser alla nyanserade hyllningar till Lars Vilks, att han inte kunde få njuta av alla de hyllningarna när han fortfarande var i livet. Att det krävs att han ska dö för att man ska uppskatta honom.

Den framlidne konstnärskollegan Lars Vilks var en av dem som stöttade Linde i kontroversen kring ”Painful Cake”.
Den framlidne konstnärskollegan Lars Vilks var en av dem som stöttade Linde i kontroversen kring ”Painful Cake”. Foto: Miranda Solvang

Läs mer: Makode Linde om ”Painful cake”

Ämnen i artikeln

Konst
Rasism

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt