Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-25 16:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/maktig-skildring-av-kvinnornas-krig-i-etiopien/

BÖCKER | RECENSION

Mäktig skildring av kvinnornas krig i Etiopien

Maaza Mengiste, född 1971 i Addis Abeba i Etiopien, bor i dag i New York. ”Skuggkungen” är hennes andra roman, efter debuten ”Under lejonets blick” (Forum, 2010).
Maaza Mengiste, född 1971 i Addis Abeba i Etiopien, bor i dag i New York. ”Skuggkungen” är hennes andra roman, efter debuten ”Under lejonets blick” (Forum, 2010). Foto: Nina Subin

I ”Skuggkungen” berättar Maaza Mengiste om en kvinnas färd från våldtagen slavinna till soldat i Etiopiens krig mot de italienska fascisterna. Det är en överväldigande roman som aldrig förenklar historien eller människorna, skriver Ingrid Elam.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Kvinnor i romaner om krig är nästan alltid värnlösa offer, oftast vid utkanten av slagfälten, aldrig mitt i stridens hetta. Även när kvinnor själva skriver är det fältsjukhusen, hemmafronten eller hemkomster efter kriget de berättar om, som i Pat Barkers trilogi ”Krigets dårar” eller Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”. Striden innebär för kvinnor mer sorg än skönhet, för att anspela på Peter Englunds mikrohistoriska berättelser från första världskriget.

Desto mer överväldigande då att läsa Maaza Mengistes mäktiga ”Skuggkungen”, som utspelar sig under det andra italiensk-etiopiska kriget 1935–41. Det första ägde rum 1894–96 då Italiens försök att kolonisera Abessinien (Etiopien) slogs tillbaka. När fascisterna under Mussolini gjorde ett nytt försök, lyckades de ockupera Etiopien fram till 1941, men landet är jämsides med Liberia det enda land i Afrika som aldrig varit koloni.

Maaza Mengiste är uppvuxen i Addis Abeba, men bor i New York och skriver på engelska. Hon debuterade 2010 med ”Under lejonets blick” som utspelar sig 1974, kvällen innan revolutionen bryter ut och kejsaren Haile Selassie störtas. ”Skuggkungen” är hennes andra roman och den inleds samma kväll, när den åldrade Hirut tagit sig till järnvägsstationen för att träffa den judiske italienaren Ettore och ge honom ett skrin hon har bevarat åt honom i 40 år.

I skrinet har Ettore sparat de fotografier han beordrades ta under kriget 1935 av etiopiska krigare som hängdes eller kastades utför klippor och kvinnliga soldater som tillfångatogs och ställdes nakna inför kameran. Bilderna spreds sedan som propaganda och ”bevis” på att etiopierna inte var omöjliga att besegra. Ryktet om deras övermänsklighet hade uppstått på grund av skuggkungen, en fattig bonde som var mycket lik Haile Selassie och som kläddes i uniform, sattes upp på häst och visades upp från höga höjder för att elda etiopierna till motstånd. Selassie själv befann sig under tiden i landsflykt i engelska Bath.

”Skuggkungen” är Mengistes egen fantasiskapelse, men det dröjer innan han dyker upp i romanen. Först syns av kriget bara det gevär den unga föräldralösa flickan Hirut har ärvt av sin far som stred mot italienarna i slutet av 1800-talet. Hirut lever nu under slavliknande förhållanden hos härföraren Kidane och hans fru Aster, och gömmer sin enda ägodel under sängen. Aster anklagar henne för stöld av ett smycke och hittar geväret. Hirut bemöter den orättvisa anklagelsen med en verklig stöld som ger Aster en förevändning att straffa henne med en våldsamhet som lämnar ärr för livet.

Här, kort innan kriget bryter ut, råder redan krigstillstånd. Romanens huvudpersoner lever instängda i trånga utrymmen och urgamla traditioner. Aster har en gång våldtagits av sin man, hon vet att han snart kommer att våldta Hirut och reagerar med svartsjukt övervåld. Spelreglerna tycks klara men Mengiste berättar inte en förutsebar historia, utan lägger tvärtom ett komplicerat och nyansrikt mönster där förhållandet mellan kvinnorna förändras med kriget. De måste kämpa på två fronter och har allt att vinna på att inte också bekriga varandra.

Mengiste gestaltar utan att döma eller försvara, hon har en ovanlig förmåga att visa fram sina gestalter som de komplicerade personer de är. Hennes språk är därefter: rakt beskrivande när hon följer händelseförlopp, poetiskt och bildrikt när hon fångar känslor och tankar. Översättaren Örjan Sjögren återskapar skickligt den variationsrika stilen.

Krig är inte svart mot vitt utan ett sammelsurium av motsättningar, lojaliteter och beroenden. Kidane är våldtäktsman men också en modig krigare som strider med spjut och urgamla gevär mot stridsvagnar. Även överste Fucelli i fascisternas armé har mänskliga drag: När hans fotograf Ettore nås av den folkräkning som ska utvisa judarna i Italien och tvinga Ettore tillbaka till Rom försöker översten rädda honom, men beordrar honom i nästa stund att ta bilder av bestialiska övergrepp på etiopiska krigare. Och Ettore lyder, mot sin vilja.

Inte heller de svarta i det italienska lägret, de så kallade askari som är legosoldater i fascisternas sold, eller den etiopiska kvinna Fucelli håller som sin personliga egendom, är alltid vad de ser ut att vara. Den tvångsprostituerade läser Platon och Shakespeare, talar flytande italienska och är av allt att döma spion åt etiopierna.

Romanens form speglar den motsägelsefulla verkligheten genom att berättelsen bryts upp i korta stycken, mellanspel där Selassie sitter i Bath och lyssnar på Verdis Aida, avsnitt rubricerade ”foto” med beskrivningar av de bilder Ettore tagit, perspektivväxlingar mellan italienarnas läger och det etiopiska landskapet där människor rör sig till fots och samlas för att göra motstånd.

Ändå finns ett centrum, eller snarare en röd tråd i berättelsen, och det är Hiruts färd från våldtagen slavinna till uniformsklädd soldat. Det är Hirut som upptäcker hur lik kejsaren bonden Minim är och det är hon som blir hans livvakt. Kriget rymmer för henne därför även skönhet, den skönhet som finns i känslan av plötslig frihet från rädsla.

När Kidane åter en gång vill våldta henne, svarar hon genom att gäspa och avvärjer så hans anfall. Och när hon i en sista framgångsrik attack strider sida vid sida med männen mot det italienska lägret, springer hon mot fienden, utan fruktan.

Det handlar inte om romantisering eller estetisering av kriget, Mengiste korrigerar helt enkelt historieskrivningen. Kriget har alltid varit en manlig berättelse som förvisat kvinnorna till marginalen. Men i Etiopien – som på många andra ställen – stred kvinnor med gevär i hand.

Mengiste bygger på sin egen gammelfarmors historia och hon har samlat bildbevis på sajten project3541.com. Där syns bland annat en kvinna i uniform bredvid sin häst och med gevär över axeln. Jag föreställer mig att det är Hirut som står där, rak och orädd.

Läs fler texter av Ingrid Elam och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt