Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-29 02:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/manga-spannande-spar-i-bo-erikssons-monstermanifestet/

BÖCKER | RECENSION

Många spännande spår i Bo Erikssons ”Monstermanifestet”

”Medusas huvud”, målning av Peter Paul Rubens, cirka 1617-1618.
”Medusas huvud”, målning av Peter Paul Rubens, cirka 1617-1618. Foto: TT

Västerlandets skräckkultur har antika rötter. Och även moderna människor kan förvandlas till monster. I Bo Erikssons ”Monstermanifestet” finns många spännande spår som visar varför det globala monstersamtalet bör hållas levande, skriver Johanna Paulsson.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Där det finns människor finns det monster och så har det varit i alla tider. Detta är kontentan av ”Monstermanifestet”, där historikern Bo Eriksson argumenterar för ett nytt universitetsämne: skräck- och monsterstudium.

Men vi tar det från början. För vad man i sammanhanget måste förstå är att monster i olika former – må så vara drakar, vampyrer, zombier eller skräckvarelser från yttre rymden – alltid säger något om det samhälle och den tid de dyker upp i eftersom de är produkter av människans fantasi och rädslor. Eriksson framhåller att alla civilisationer och kulturer har haft sina egna uppsättningar av monster, även om terminologin varierat världen över.

Det rör sig om mentala bilder och tankemönster som följt den evolutionära utvecklingen och människans vandringar över jordklotet. Den verkliga ”monsterexplosionen” skedde när de första civilisationerna – städerna – uppkom. Men det äldsta bevarade spåret av något som kan tolkas som ett monster är enligt Eriksson en liten statyett av mammutelfenben som hittades i en förhistorisk grotta i Hohlenstein-Stadel i sydvästra Tyskland.

Den här så kallade ”Lejonmänniskan” tillverkades för omkring 35 000 år sedan i slutet av en övergångsfas, då klimatet blev varmare och isen drog sig tillbaka. Mot den bakgrunden konstaterar Eriksson att monster har en tendens att dyka upp mer frekvent just i tider av stor förändring, helt enkelt för att det kan ge upphov till oro och ängslan.

Metodiskt går han igenom både gamla och nya förklaringsmodeller och gör så att säga en inventering av monsterforskning från antiken och framåt. Eriksson vill framför allt belysa att monsterstudier är långtifrån något postmodernt påfund, och det gör han helt rätt i. Som en modern fortsättning på antikens teratologi (av grekiskans teras, missfoster och logos, lära) talar han även om ”post-teratologiska studier”.

Termen ringar inte bara in monster som visuella metaforer för det skrämmande, utan även att de har att göra med kroppen och kroppslighet samt gränser. Monster är nämligen ofta väktare – tänk skattvaktande drakar i berget eller helveteshundar vid ingången till dödsriket.

Bo Erikssons ”Monstermanifesten”.
Bo Erikssons ”Monstermanifesten”.

Monster behöver heller inte vara fula som Frankensteins monster, de kan vara vackra likt den grekiska mytologins sjungande sirener. Sist men inte minst kan förstås människan själv vara ett monster.

Västerlandets skräckkultur har rötterna i en antik och kristen idétradition. Under 1700-talens upplysning ökade tilltron till förnuftet och den framväxande naturvetenskapen. Den tyske sociologen Max Weber beskrev förändringen som en avförtrollning av världen. Men i och med monstrens intåg i masskulturen har moderna forskare börjat tala om en återförtrollad värld. Ta bara dagens virtuella monsterfenomen Pokémon Go.

I Asien har monstrens förekomst ofta handlat mer om moral och makt än om den typiska västerländska kampen mellan det goda och det onda. Att just det globalhistoriska perspektivet är framträdande i Erikssons argumentation är i linje med en trend inom historievetenskap i stort. Har man läst hans tidigare böcker, i synnerhet ”Monster – en världshistoria om det skrämmande” (2016), känner man igen resonemangen, och även i själva ”Monstermanifestet” förekommer en och annan upprepning.

Men Eriksson vet hur man formulerar sig för att nå ut. Med lärd och lätt hand reder han ut begreppen skräck, horror och gotik som finns representerade inom skiftande kulturella former och genrer, från det sena 1700-talets gotiska roman till gothrock. Generellt saknar jag som vanligt bara en musikhistorisk förankring vid sidan av film-, litteratur- och konstvetenskap.

För framtida monsterstudier identifierar Eriksson två huvudvägar: dels skräcken och monstren som eget forskningsmål och studieobjekt, dels monster som ett sätt att komma åt den tid och kultur som producerat dem.

Idén till boken har vuxit fram under hans arbete som lärare på historiska institutionen vid Stockholms universitet, och redan under vårterminen är ”Monstermanifestet” ny kurslitteratur på 7,5-poängaren ”Skräck och monster i populärkulturen”.

Klaus Kinski och Isabelle Adjani i Werner Herzogs ”Nosferatu – nattens vampyr” (1979).
Klaus Kinski och Isabelle Adjani i Werner Herzogs ”Nosferatu – nattens vampyr” (1979). Foto: TT

Nu vill Eriksson placera monsterstudierna i ett vidare forskningsfält – från biologi till psykologi – och tänker sig ett nytt tvärvetenskapligt ämne i stil med modevetenskap. Till stor del för att han anser att man hittills i allt för hög grad beskrivit och förklarat monster som kulturella konstruktioner, utan att ta hänsyn till skräckens långa historia.

Med Linnéuniversitets hårt kritiserade Harry Potter-kurs i minnet behöver man påminna skeptiker om att såväl historiska monster som moderna fantasyfenomen är ypperliga för att belysa även sådant som makt- och normkritiska perspektiv.

Med detta sagt finns ändå ett aber med ett avknoppat monsterstudium. Nämligen att man i regel behöver gedigna ämneskunskaper för att ha något att kroka upp teorierna på. Rimligast vore att argumentera för ett nytt masterprogram i stil med de medeltidsstudier som redan i dag bedrivs inom olika inriktningar vid Stockholms universitet.

Hos Eriksson finns många spännande spår som visar varför monstersamtalet bör hållas levande. Det handlar ju, som han skriver, om vad som definierar en människa och karaktäriserar mänsklighet.

Läs mer:

Bo Eriksson: ”Människan behöver rädsla för att överleva”

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt