Männens dödliga våld skärskådas i ”There will be men”

Det är i gränslandet mellan skarp samhällskritik och utflippad slapstick som Amanda Apetrea och Mica Sigourney funnit sitt uttryck. Hon är medlem i ÖFA-kollektivet, som gjorde succé med ”Grottbjörnens folk” på Turteatern. Hen koreograf och dragqueen från San Francisco.

Då och då gör de gemensam sak: När de senast var på MDT undersökte de reproduktionsnormen genom barnteaterestetik. Innan dess utforskade de kvinnlighet och i ”There will be men” är det nu mannens tur att skärskådas.

Mäns fallenhet för våld närmare bestämt. Det är en kuslig slump att ”There will be men” har premiär samma kväll som rapparen Einár blir skjuten. Vi är alla djur – men män är det mest som programmet konstaterar (och orkar någon ännu bli upprörd över det påståendet kan hen fundera över hur det kommer sig att förövaren vid dödligt våld i nio fall av tio är en man).

Kvällen börjar med att duon godmodigt Charlie Chaplin-inspirerat steppar in i kostym och plommonstop. Ur deras väskor sticker blodiga blonda hårtestar fram som varslar om att det är en våldsam komedi som väntar. Utöver det finstämda slutet följer föreställningen sedan samma mönster: En av dem rör sig runt i scenrummet och berättar detaljerat om inredningen i ett imaginärt rum. Den andre rusar upp för gradängen och dras in genom en dörr bakom vilken ett öronbedövande slagsmål eller krig pågår.

Varje gång någon av dem återvänder från krigslarmet är det i en ny maskeraddräkt. Okommenterat tas berättandet över av en blodig riddare med svärd, en blodig seriemördare med yxa, en fotbollssupporter med molotov cocktail, blodig förstås.

Ja, det är faktiskt ingen hejd på utbudet av aggressiva mansroller i samhällets utklädningslåda! Vad sägs om en clown med stekpanna, en grottmansmördare, en hipstermördare, en snubbe i snabba simglasögon-mördare, en skogshuggartypen-mördare, en småbarnspappa med barnvagn-mördare, en affärsman-mördare, och så vidare och så vidare i all patriarkal evighet, amen.

Under tiden övergår inredningsmyset i alltmer detaljerade beskrivningar av mordoffer, huvudsakligen kvinnor, som lyssnade vi på ett förhörsprotokoll eller en true crime podd.

Effekten är pratig, tjatig och skrattframkallande. Till en början. Allteftersom formeln upprepas fastnar fnisset i halsen.

Apetrea och Sigourney är skickliga publikdomptörer och jag sympatiserar med budskapet, med kampen att synliggöra invanda skevheter, men det här repetitiva? Det greppet börjar bli lite slitet. Att ersätta allt vad dramaturgi heter med tålamodsprövande omtag tycks ha blivit den nya performancenormen.

Läs fler texter av Lisa Boda här.