Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-11-30 08:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/margit-richert-jag-minns-dem-som-vann-budgivningen-om-brukaren/

KULTURDEBATT

Margit Richert: Jag minns dem som vann budgivningen om ”brukaren”

Jag blev själv tvångsprivatiserad under en tid som personlig assistent, skriver Margit Richert.
Jag blev själv tvångsprivatiserad under en tid som personlig assistent, skriver Margit Richert. Foto: Kallestad, Gorm

Länge fanns en tro att en välfärd för alla skapar den gemensamhet som håller ihop samhället. Men det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Blått och klart vatten som med tiden grumlats av rött blod och brunt slam, skriver Margit Richert.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

För mer än ett årtionde sedan hade jag en kort och inte särskilt lyckosam romans med en senare högt uppsatt borgerlig politisk tjänsteman. Det var intressant. På den tiden var jag en aktivt troende nyliberal, så jag hörde, men förstod inte riktigt vad han sa då, den där gången post coitus – när misstänksamhetens skyddsvallar var brutna av den gemensamma trygghetens omfamning.

”Det går ju inte att göra Sverige borgerligt med argument. Vi får blöda sönder systemet. Lem för lem.”

Och han log. Saligt. Det märktes att han avslöjade något viktigt för mig. Invigde mig.

Barnmorskor hoppar av i stora klasar i Stockholm. Åtskilliga BB-chefer har gett upp i ren frustration. Iva-sköterskor larmar och säger upp sig i protest lite överallt. Undersköterskor försvarar sig äntligen offentligt: Vi hade inget val, sjuksköterskorna vågade inte gå in i de äldres rum, utan vi fick utföra uppgifter vi saknade utbildning för.

Pandemin har slitit draperiet åt sidan och vi får skåda vårdens hårt bankande hjärta. Strukturella problem kallas det, samma problem som redan varit ilande synliga på andra områden.

Friskolereformen behöver ingen närmare presentation. Och våra gemensamma trygghetssystem mals ner i sina egna byråkratiska kvarnar: Försäkringskassans främsta plikt har blivit avslagets förnedring, marknadshyror har baxats hela vägen hit, trots att det är ett jävla skit.

Det ser dåligt ut för det gemensamma. Ja, förutom en familjevecka då, för medelklassen att njuta. (När invandrare är hemma med sina barn anses det allvarligt – när svensken gör detsamma är det sunt, och vem vill inte guldkanta heltidsslitet med en extra semesterresa.)

Jag var med när privatiseringarna kom till byn i en borgerlig kommun. Hemtjänsten, den personliga assistansen. Sparbeting hade sedan länge lagts på årligt sparbeting i den kommunala verksamheten. Jag tjänade bättre innan, när jag vände hamburgare på Max.

Whoops! Man kunde visst få dubbla lönen genom att hoppa över till det privata, upptäckte många av mina kollegor snabbt. Det var ingen slump.

Men säg den lycka som varar för en arbetstagare.

Jag blev själv tvångsprivatiserad under en tid som personlig assistent. Jag minns dem som vann budgivningen om ”brukaren”: kotlettfrisyrer med den sorts smekande, skärande Vasastanssociolekt man lägger sig till med när man kommer från Örebro eller Eskilstuna och vill upp, upp, upp – med pengars hjälp.

Det lockades, för de anhöriga, med handikappanpassade kryssningar och guld och gröna skogar (som aldrig materialiserade sig för oss, men assistansbolaget gick det utmärkt för).

Det gick inte att komma hem och gråta av otillräcklighet och en värkande kropp varje kväll.

Jag fick högre lön, javisst. Men jag fick gå ensam månad efter månad på ett jobb som, enligt all sans och vett och till och med enligt kommunens beslut, egentligen krävde två personer. Jag skadades fysiskt av tunga, dagliga vändningar och lyft; jag skadades psykiskt av att behöva utföra uppgifter som jag av medmänsklighet inte kunde neka till.

Till slut hoppade jag av. Det gick inte att komma hem och gråta av otillräcklighet och en värkande kropp varje kväll.

Facket då? Nä, det hade jag raserilämnat redan när jag blev utlasad från hemtjänsten och förvägrades hjälp. Mina och några andras tvååriga timanställningar höll på att löpa ut. Enligt lagen behövde någon nu erbjudas fast tjänst. Min bästa vän fick mitt jobb (hon hade slitit längre, och hade den invandrades fogliga strävsamhet). Hon blev också lovad att det inte skulle drabba mig. Hos mig slutade telefonen bara att ringa.

Min bästa vän grät; jag grät över att hon grät. Sedan gick jag vidare till assistansen och grät sönder mig för all framtid. Och nu är jag här. Inte alla har sådan tur.

Om ni undrar varför Svenonius och hennes likar svamlar, så är det för att allt går enligt plan. Någonstans måste ju alla dessa hennes avknuffade schackpjäser ta vägen, för alla får tyvärr inte plats som kulturskribenter. Gissningsvis hamnar de som inte helt bränt ut sig på privata sjukhus. Gärna med någon tidigare politiker eller ideologisk vän i styrelsen.

Så får man alla människor som har råd att teckna privata sjukförsäkringar: precis som i Georgien. Det är ett av moderaten Gunnar Hökmarks favoritländer och förut också hans främsta exempel på ett nyliberalt paradis; han har fått medalj av den tidigare liberaliseringspresidenten Micheil Saakasjvili (numera multinationell politisk vilde). Ja, jag har ätit lunch med Hökmark i Bryssel. Som han älskade det lilla landet i öst … Men på ett annat sätt än jag, som levt i det, och sett misären bakom kulissernas svartbyggen.

Jag minns en annan sak älskaren i mörkblått nämnde: ”Det vänstern missar med Picketts och Wilkinsons ’Jämlikhetsanden’ är att gemensam välfärd, sånt funkar bara i homogena samhällen.”

Och kanske missade vänstern faktiskt det?

Eller så tror vi kanske att en välfärd för alla skapar den gemensamhet som håller samhället samman – oavsett vilken hudfärg högern anser vara samhällshomogen nog för att tillåtas ta del av tryggheten, den som Sverige länge bar, stolt, både inåt mot medborgarna, och utåt. Mot världen.

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Blått och klart och säkert med en frisk smak för många, men det är vatten som med tiden har grumlats av rött blod och brunt slam. Även det projektet tycks gå fullkomligt enligt plan.

Läs fler texter av Margit Richert.

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Sjukvård

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt